Socialdemokratisk idéutveckling, kritik och politik sedan 1908.

Det var fest i Vårberg, min kompis firade sin 25-årsdag. Runt elvatiden bestämmer vi oss för att styra stegen mot tunnelbanan, ta festen innanför tullarna. Till vår förvåning märker vi att innanför tullarna hade hittat ut. Gamla kvarterskrogen Vitlök, nu Angelo´s, var översvämmad med folk. Doften av veganburgare och de alternativa tonerna fyllde luften.

Hipstereliten festar i Vårberg.
Och jag blev arg.

Varför?

Jag växte upp i Skärholmen, halva min släkt bor kvar och många av mina vänner. Det finns en slags lokalpatriotism som sent kommer att lämna mig oavsett geografi. Där har jag skapat strategier för överlevnad, där har jag sörjt min orts oförmåga att integreras, där har jag hämtat kraft när utanförskapet blivit för påtagligt. För varje station från Skärholmen mot Ropsten ökar känslan av osäkerhet.

Aspudden, jag fattar vad du säger men jag delar inte dina referenser. Slussen, jag hänger där, men delar inte ditt alternativa förhållningssätt, ditt självuppfyllande. Östermalmstorg, jag gick i skola här men jag fick aldrig vara med.

I dag är jag väl en slags summa av min uppväxt. Min familj, politiska flyktingar från ett krig som aldrig verkar ta slut, vet hur det är att kämpa. Och jag lider när jag ser vad de har kommit till. Utanförskap. Blickar av osäkerhet, jag får översätta fastän de talar språket.

Och vad händer med den andra generationen, min generation. Många av oss tvingas aldrig uppleva eller genomlida utanförskapets kalla hand, i stället får vi omfamnas av mellanförskapets ambivalens. Mellan rätt och fel, mellan högljutt och lågmält, mellan Killinggänget och Omkhaltoum. Mellan quinoasallad och dolma.

Nåja, ingenting är någonsin så enkelt som dikotomierna gärna vill låta verka. Men det handlar om den ständiga balansgången.

Majoriteten av mina vänner är etniskt svenska. De lyssnar på alternativa indieband och går på spelningar på platser jag inte visste fanns. De skrattar åt marsvinet Markus och jag googlar Killinggänget i smyg under middagsbordet. Och de menar väl, de menar väldigt väl. Men utanförskapets dotter påminner mig alltid om att jag är mitt emellan. Mellan.

När kön till Angelo’s ringlar lång av grafiskt klippta frisyrer och svarta munderingar blir jag provocerad. Platsen där jag skapat utrymme och strategi har ockuperats. Platsen där jag överlever och hittar kraft har besudlats av just det som hotar mig, som skrämmer mig och som exkluderar mig.

Hur ska utanförskapet sluta föda mellanförskap? Jag inser att kön till Angelo’s kanske är lösningen. Och kanske måste jag inte veta vem marsvinet Markus är utan kan lämna barndomsreferenser och populärkultur därhän. För att det fula med mellanförskapet är det vackra med mellanförskapet: Det öppnar dörrar som många aldrig ens får stå framför.

Men det vi kallar mellanförskap har ändå en mer komplicerad natur än utanförskapet. Utanförskapet är enkelt lagt, miljonprogrammens baksida, integrationsplanernas stora misslyckande.

Mellanförskapets dimensioner bjuder på andra typer av utmaningar. Jag pratar perfekt svenska men har ibland svårt att välja mellan på och i.

Mellanförskapet bjuder in till många rum men den svävar över mig när jag skrattar lite för högt åt marsvinet Markus i ett försök att dölja min absoluta okunskap i ämnet. Men den är egentligen bara ovälkommen eftersom de två kulturerna jag står med vardera fot i värderas olika. Två kulturer borde vara en rikedom, inte en belastning.

 

Liza Youhanan

är student och frilansjournalist