Socialdemokratisk idéutveckling, kritik och politik sedan 1908.

Klimatmässigt kommer Paris med största sannolikhet att bli ett misslyckande, säger Naturskyddsföreningens Svante Axelsson. Men politiskt kan det bli en framgång, och det är också viktigt. Dessutom kommer många av de viktigaste länderna anta betydligt mer ambitiösa klimatprogram alldeles på egen hand.

 Det är en optimistisk generalsekreterare som svarar i telefon när Tiden ringer. Han har ägnat en stor del av sin arbetstid de senaste åren åt klimatfrågan, där världens ledare gång på gång misslyckats med att förhandla fram ett nytt bindande klimatavtal som kan begränsa temperaturökningen på Jorden.

Men nu tror Svante Axelsson att det finns en öppning. Klimatmötet i Paris i höst kan faktiskt leda framåt.

– Jag skulle tro att de kommer i mål på något sätt, säger han. Kina och USA tar det på allvar. De har satt sig i förarsätet och bestämt sig för att det måste bli något sorts avtal.

Men vilket avtal? I en fråga så full av detaljer, uppgörelser om utsläppsrättigheter och konflikter om vem som ska betala de fattiga ländernas klimatåtgärder måste det rimligen vara avgörande vilket sorts avtal det blir.

– Jo, självklart, och jag tror att det blir ett ganska luddigt, ickebindande avtal. Inga fasta åtaganden och inga sanktioner om man bryter emot dem. Det blir ett slags knytkalasavtal. I den meningen blir det ett misslyckande. Men samtidigt blir det världens första klimatavtal där både USA och Kina finns med, och troligen några mekanismer för att få loss pengar och ekonomiska löften till de fattiga länderna.

Men har vi verkligen råd med ett klimatpolitiskt misslyckande? Ett spelteoretiskt lyckat avtal räddar väl ändå inte planeten?

– Det vore värre med en ny kollaps i förhandlingarna, som i Köpenhamn. Då skulle alla åka därifrån med känslan att det aldrig går att lösa problemet. Även om avtalet i Paris blir för långsamt vad det gäller takten betyder det ändå att världens ledare är enig om problembilden. Man ställer upp på den vetenskapliga bedömningen från FN:s klimatpanel och andra forskare.

Samtidigt menar Svante Axelsson att även ett tunt avtal i Paris blir ett golv som man kan ta vidare till nationell nivå och bygga mer konkret klimatpolitik på. Allt pekar nämligen på att även länder som inte vill ha ett bindande, ambitiöst avtal i Paris tar klimatfrågan på allvar nationellt.

– Frågar man den tyska regeringen i dag varför de är beredda att ta stora steg för att minska klimatutsläppen är svaret att de inte gör det för FN:s eller för EU:s skull. Åtgärderna är till för att skapa en grön tysk ekonomi som kan skapa jobb och tillväxt. Dessutom vill de vara både oberoende av olja och av Putin.

Samma hållning märks i Kina och USA, menar Axelsson.

– Inte minst tror jag att Kina kommer att överraska positivt. Där är klimatfrågan sammankopplad med att de har enorma luftproblem i sina städer. Det handlar om att få bättre hälsotal i den egna befolkningen, om att forskare och företagare snart inte kan bo i Peking för att luften de andas är så dålig. För USA:s del handlar det om att göra sig oberoende av Mellanöstern och maktstrukturerna där.

Men varför är det så svårt att ta med sig den konstruktiva hållningen in i de internationella förhandlingarna om klimatet?

– De tror att det resterande utsläppsutrymmet är pengar , fördelning av ”pengar”, en väldigt svår uppgift, och just ett förhandlingsspel och då är det svårare att komma överens.

Det låter nästan som att det inte behövs ett internationellt avtal. Som om frågan ändå kommer att lösas på andra arenor.

– Ja jag tror att de stora förändringarna inte kommer utifrån avtalstexten utan de stora utsläppsminskningarna kommer av att fler länder upptäcker att det oftast är lönsamt för dem själva att minska utsläppen. Att Sverige har minskat utsläppen med 23 procent är sannolikt en sammhällsekonomiskt vinst, inte en kostnad Men jag tror ändå att det krävs ett internationellt avtal av en rad skäl. Dels för att länderna ska se att de inte är ensamma om det här arbetet. Det handlar om resan mot noll i utsläpp, dit vi måste nå. Jag tror att de flesta rika länder är beredda att ta det första steget och kanske minska utsläppen med hälften. Den sista halvan är svårare om man inte ser att andra länder också gör sitt jobb. Sedan handlar det om de fattiga länderna. För dem är det ännu viktigare. De är extremt beroende av pengar för att kunna göra sina nödvändiga investeringar , och i det sammanhanget är avtalet viktigt.

Kostnader som måste bäras av de rika länderna?

– Just det. Även om det är lönsamt med solceller i Afrika krävs det kapital för att det ska gå att göra de nödvändiga
investeringarna. I dag finns inte det ekonomiska underlaget för det, och inte heller den infrastruktur för att man ska våga investera. Klimatförhandlingarna kan bygga ett ramverk för sådana investeringar. Ett konkret förslag är att införa om gröna obligationer, där staterna garanterar en viss avkastning, några procents ränta, om till exempel pensionsfonderna investerar i klimatteknik i fattiga länder.

Svante Axelsson nämner också de 100 miljarder dollar som de rika länderna lovat att satsa på klimatomställning i fattiga länder fram till 2020. De pengarna finns inte än, och de som ut-
lovats är i praktiken tidigare biståndsmedel som bara styrts om till klimatpolitiken.

– Det är lurendrejeri. Och frågan måste få en lösning i Paris.

Du låter trots allt mer optimistisk än många andra företrädare för NGO-världen. Varför?

– Det är lite olika sätt att se på saken från olika frivilligorganisationer men jag tror att de flesta inser att klimatförhandlingarna inte kommer ha de muskler som krävs för ett avtal som begränsar temperaturhöjningen till två grader, men att det inte behöver vara en katastrof eftersom de enskilda länderna har starka incitament att gå vidare på egen hand. En del av min optimism handlar om det nya energilandskapet och de stora framgångar vi sett där under de senaste åren. Till exempel har priset på solceller sjunkit med nästan 80 procent på bara tre år.

Sedan säger Svante Axelsson något som går att överföra på fler politiska frågor än klimatet, och på fler frivillig-organisationer och aktivistgrupper än de som är engagerade i klimatförhandlingarna. Han säger att klimatet måste göras till en ”vinnarfråga”.

– Jag tror att vi har lärt oss något av mötet i Köpenhamn. Förväntningarna var stora, och fallet blev desto större av det. Nu måste vi ha rimliga förväntningar och ta hem de segrar vi kan så att klimatet blir en vinnarfråga igen. Efter Köpenhamn blev det en förlorarfråga och då ville ingen politiker ta i den.

Svante Axelssons poäng är att det är lättare att engagera politiker, och allmänheten, i en fråga där utvecklingen går åt rätt håll.

– Sitter man hemma i soffan och hör om klimatkollaps efter klimatkollaps,
då tror man till slut inte på den vägen. Då förlitar man sig på något annat i stället. Och politikerna är i sin tur känsliga för vilket tryck det finns i opinionen.

Vad kommer du själv att göra i Paris?

– Det mesta av jobbet görs förstås före själva mötet, men vi som kommer från NGO:erna är ofta ett smörjmedel i förhandlingarna. Vi har kontakter med organisationer i de andra länderna, och så har vi våra egna politiker som vi kan prata med under tiden det pågår. Även
under själva mötet handlar det om att skapa ett opinionstryck.

Jesper Bengtsson, chefredaktör Tiden Magasin