I dag går du rakryggad till skolan och upprepar de ord du ständigt försökt pränta in. Du ska överrösta alla i dag. Upprepa: Ditt leende är det vackraste som finns, så kom ihåg att försöka le i dag. Du är värdefull, låt ingen ta det ifrån dig. Dröm stort, du är starkare än vad du tror.
Jag är uppvuxen i de röda betongblocken i Mörbylund, Danderyd. För barnen och ungdomarna i Danderyd hette mitt hem Ghettolund, för »det var där flest invandrare och socfall bodde«.
Men för mig var Mörbylund frihet. Här fanns ett helt samhälle.
Från pensionärer till studenter. Min familj som din familj. Mörbylund blev min trygga punkt där jag fick vara jag. Men jag minns också att min vardag ständigt var fylld av oro, ensamhet och förvirring över var jag hörde hemma. Min största önskan var att bli accepterad och få vara ett barn precis som alla andra. För vi säger ju att barn ska få vara just det, barn.
Men hur lätt är det när du växer upp i ett samhälle där du ständigt blir påmind om att du är fel, att du är ful och att du är värdelös, hur lätt är det då att vara ett barn? Insikten om att hela vår existens är fel präntades in i våra liv tidigt. Så vi tvingades att växa upp fort och lära oss att skydda oss själva.
Yasamin, du är stark och jag behöver att du skriker högre nu. Skrik högt och gå emot rädslan. Du ska värna om dina osäkerheter men de ska inte få hindra dig i livet. Så skrik högt. Säg ifrån. De kommer aldrig att vinna över dig.
I mars i år släpptes en video där en lärare uttrycker att han är rasist och använder n-ordet inför hela klassen. Enligt rapporten »Stängda Dörrar« som är gjord av Expo är skolan »något efter i samhällsutvecklingen«. Rapporten menar att skolan misslyckas med uppdraget i läroplanen som säger att skolan ska vara en neutral plats, utgå från kritiskt tänkande och att skolan i stället är en bidragande faktor till mångas upplevelse av utsatthet.
Jag blir förundrad över hur lite som har förändrats sen jag gick i grundskolan.
Jag minns tydligt dagen mina föräldrar fick reda på vad jag gick igenom i skolan. Minns de förbannade orden med persisk brytning som skreks högt till skolledningen och hur jag skämdes över att de var i skolan. Jag skämdes över att mina föräldrar reagerade känslomässigt och att de ofta behövde höja sina röster för att bli hörda. Jag skämdes så mycket för mina föräldrar att mitt självhat tog över och jag blev tvungen att hata dem också.
I dag vet jag att vi måste höja våra röster. För trots att lärare och kuratorer blandades in förstod ingen för vad och varför jag blev utsatt i skolan varje dag. Det oroar mig att många barn spenderar majoriteten av sin dag i skolan utan någon som skyddar dem och finns där för dem. Att skolor fortfarande brister i krishantering av rasism och väljer att kalla det för mobbning är så otroligt förminskande och löjligt.
Spara din röst. De pratar om mobbning och om utfrysning hur mycket du än försöker förklara att det inte bara är det. Det är ditt hår, dina ögon och din hy. Hela din existens är fel. Hur mycket du än gråter och skriker, så kommer de ändå inte förstå dig. Spara din röst.
Som barn drömde jag om en skola där jag var trygg, inkluderad och önskad. Där jag hade klasskamrater som såg ut som jag, lärare som såg mig och ville hjälpa mig nå mina mål. Jag drömmer nog fortfarande om en trygg skola och jag bär med mig hon som grät sig till sömns varje dag. Hon som när hon var
tio år skrev i sin dagbok jag önskar att det fanns en magisk maskin som gjorde mig blond, blåögd och smal.
Hon som skämdes så mycket för sina föräldrar och hatade allt som hon fått av dem. Jag bär med mig henne och varje dag gör jag allt för att göra henne rättvisa.
Jasmin Rastegar,
är grundare av den kreativa byrån Gärigheter som arbetar för att främja och skapa väg för en jämlik media- och kultursektor
