Som vän av intellektuell debatt om svensk säkerhetspolitik var det med stort intresse jag läste Laila Naraghis artikel om svensk alliansfrihet och Nato. Jag är själv inte politiskt aktiv utan har som statsvetare och forskare beretts tillfälle att diskutera de frågeställningar som Laila tar upp.
Det är ”självklart” för S, skriver hon, att säga nej till medlemskap i Nato, och lika självklart är det för Socialdemokraterna vara för alliansfriheten. Men hur väl stämmer egentligen detta?
Om man generellt ska teckna en bild av socialdemokratisk utrikespolitik följer här några nyckelord: internationell solidaritet, gemensam säkerhet och multilaterala lösningar. I gällande partiprogram skriver S bland annat att samtidens utmaningar inte går att lösa ”annat än tillsammans, på demokratisk väg, i många fall över nationsgränserna.”
Det problem som den svenska socialdemokratin därmed har med alliansfriheten – särskilt i form av den neutralitetspolitik som rådde fram till 1992 – är att den är isolationistisk. Syftet med politiken var, och är enligt vissa debattörer fortfarande, endast att hålla Sverige utanför krig. ”Fredsegoism” var Per Albin Hanssons uttryck, när han skulle motivera varför Sverige inte kunde stödja Finland när Sovjetunionen invaderade landet. I sin militära form var med andra ord neutralitetspolitiken fokuserad på det nationella egenintresset, osolidarisk med grannländerna, och inte alls multilateral. Att sedan svensk utrikespolitik inte varit isolationistisk på andra politikområden – exempelvis nedrustning och bistånd– är en helt annan sak. Min socialdemokratiske statsvetarkollega Ulf Bjereld har i åratal försökt blanda bort korten genom att redovisa opinionsmätningar som visar att alliansfrihetsförespråkare i regel också är för u-landsbistånd och flyktingmottagande. Men detta är irrelevant. Neutralitetspolitiken hade ett enda överordnat säkerhetspolitiskt mål: att se till att Sverige stod utanför krig, oavsett våra grannländers öden.
Delar av detta isolationistiska tänkande genomsyrar även dagens socialdemokratiska syn på alliansfriheten. Det är emellertid inte någon typiskt socialdemokratisk attityd i ett europeiskt perspektiv. För det norska Arbeiderpartiet är landets Nato-medlemskap inte bara självklart utan i högsta grad socialdemokratiskt. Man menar att Norge behöver ett modernt försvar som både kan hävda norsk suveränitet, tillvarata alliansförpliktelserna och bidra till stabilitet i närområdet. Att vara och agera tillsammans med våra Nato-allierade är centralt för norsk säkerhet, skriver partiet i sitt internationella program. Denna syn kan sägas vara betydligt mer i linje med allmänna socialdemokratiska värderingar än en isolationistisk alliansfrihet. Den säkerhetspolitiska ”handlingsfrihet” som ofta omhuldas av svenska socialdemokrater innebär ju ytterst en möjlighet att inte stödja grannländer som angripits.
Det danska socialdemokratiska partiet konstaterar, på ett sätt liknande det norska, att ”Danmark är ett litet land, som behöver allianspartners”. Brittiska Labour har en närapå identisk syn:
”Labour är ett internationalistiskt parti och menar att Storbritannien måste inta en proaktiv roll i världen. (…) Vi är det enda landet som är medlem av både FN:s säkerhetsråd, Nato, EU, Samväldet, G20 och G7.”
Tyska SPD ser sig som en ”fredskraft” som på multilateral grund främjar samarbete mellan stater. Landets Nato-medlemskap är verktyget för att gagna det transatlantiska samarbetet, som vilar på vad man kallar gemensamma värderingar.
Spanska PSOE, vars mångårige partiledare Felipe Gonzales var en personlig vän till Olof Palme, har en särskilt intressant relation till Nato. Under Francodiktaturen nekades landet medlemskap i Nato. Efter diktaturens fall sågs ett Nato-medlemskap därför av många spanjorer som ett sätt att visa att landet blivit demokratiskt, och parlamentet beslutade 1981 om en ansökan. Spanien blev medlem redan i maj 1982. PSOE var då helt emot Nato och när partiet senare samma år vann valet beslutade Gonzales att utlysa en folkomröstning i frågan. När den väl hölls 1986 hade emellertid Gonzales och PSOE ändrat uppfattning och företrädde nu ja-sidan, som också vann folkomröstningen med god marginal. En orsak till detta var att ja-sidan villkorat medlemskapet, bland annat genom att inte tillåta utplacering av kärnvapen på spanskt territorium. I dag är det spanska Nato-medlemskapet okontroversiellt för PSOE.
Av alla Europas socialdemokratiska partier är det praktiskt taget endast de i Sverige, Finland och Österrike som menar att Nato är inkompatibelt med en socialdemokratisk grundsyn. Det är, som jag försökt visa ovan, felaktigt.
Däremot har en stor mängd myter och missförstånd om Nato cirkulerat inom S så pass länge att de fått ett eget liv. Även Lailas artikel bär spår av detta. Om hennes analys vore korrekt – att det inte finns några fördelar alls med Nato-medlemskap, att det däremot innebär att vi måste kriga med Turkiet mot kurderna, att vi måste placera ut kärnvapen i Sundsvall eller Nacka och att vi måste låta Donald Trump styra vår utrikespolitik– så vore det intressant att veta varför Laila tror att den helt överväldigande delen av Europas socialdemokrater vill leva under sådana villkor.
I själva verket finns det ingenting som hindrar en god socialdemokrat från att också bejaka sitt lands medlemskap i en mellanstatlig, multilateral, defensiv politisk-militär allians som på den internationella solidaritetens grund och genom gemensamt agerande kan skydda små stater från angrepp. Ensam är inte stark, vare sig på arbetsmarknaden eller inom säkerhetspolitiken.
Priset för detta är inte heller ett uppgivande av någon nationell suveränitet eller något kärnvapentvång. Ända sedan 1997 har det stått klart att inga kärnvapen baseras på nya Nato-medlemmars territorier. I mars 2013 organiserade den dåvarande norska S-regeringen en stor internationell konferens om de humanitära konsekvenserna av kärnvapenkrig. Alla Nato-länder – utom kärnvapenmakterna USA, Storbritannien och Frankrike – samt ett hundratal andra länder deltog. Arbetet var en del av det norska arbetet för att avskaffa kärnvapnen. Den resulterade i en deklaration mot kärnvapen som 128 länder gjorde i FN:s generalförsamling. Bland de undertecknande länderna fanns Danmark, Norge och Island. Nato-medlemskapet var alltså inget hinder för dessa länder att driva traditionell, socialdemokratisk nedrustningspolitik. Norge är för övrigt också ett föregångsland vad gäller internationell medling och konfliktlösning.
Laila skriver avslutningsvis att ”tvära kast” ska undvikas i säkerhetspolitiken och att vår alliansfrihet fortfarande är ”trovärdig” och ”respekterad”. Men Sverige har rustat ned försvarsmaktens omfång med upp till 90 procent de senaste 20 åren — främst under socialdemokratisk ledning 1996-2004 — och konsekvent ökat vår militära integration med Nato och USA. Till detta kommer solidaritetsförklaringen från 2009 som även dagens rödgröna regering omfattar, och som tydligt anger att Sverige ska kunna både ge och ta emot militär hjälp från nordiska stater och EU-länder – varav nästan alla är Nato-medlemmar. Att bli medlem i Nato skulle endast vara ett ytterligare steg på en trappa vi gått uppför mycket länge. Min prognos är att även svensk socialdemokrati kommer att inse det inom en relativt snar framtid.
Mike Winnerstig
Fil. dr. i statsvetenskap och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien
