Jag träffar Maria João Rodrigues på Restaurang Rydbergs i Stockholm. Författarförbundet ligger i samma byggnad och litteraturen tittar ned på oss i form av oändliga rader av författarporträtt: Hemingway, Moa Martinsson, Sylvia Plath, Per Wästberg.
Maria Joao Rodriques är i Sverige för att träffa företrädare för socialdemokratin och arbetarrörelsen och tala om Europas politiska framtid.
Det låter nästan märkligt i en tid då det mesta i den politiska debatten handlar om en europeisk politik på reträtt inför trycket av nationalism och ekonomisk kris.
Men Maria João Rodrigues verkar vara en optimistisk person. Hon talar nästan bara om möjligheterna. I slutet av 1990-talet var hon arbetsmarknadsminister i hemlandets Portugal och hon var en av upphovspersonerna till den så kallade Lissabonstrategin, som klubbades av EU:s medlemsländer 2001. Under flera år arbetade hon inom EU-systemet och sedan 2014 är hon Europaparlamentariker med ansvar för ekonomiska och sociala frågor i den socialdemokratiska parlamentsgruppen.
Lissabonprocessen var en ambitiös satsning på utbildning, investeringar, jämställdhet och miljö. Tanken var att göra Europa lite rättvisare, och på samma gång världens mest konkurrenskraftiga ekonomi. Vad hände med den visionen?
– Vid den tiden hade en majoritet av länderna inom EU socialdemokratiska regeringar. De hade olika politiska preferenser, men de var socialdemokrater, vilket gjorde ett sådant program möjligt. Och under flera år tog EU och medlemsländerna flera viktiga steg som skapade ett bättre Europa. Det skapades 16 miljoner nya jobb netto under åren 2000 till 2007. EU hade en genomsnittlig tillväxt på 2,7 procent om året. Men de konservativa tog över i allt fler länder, och det gjorde att EU fick en mer nyliberal agenda. Men trots en del bakslag var strategin inte ett totalt fiasko, och vi inledde arbetet med Europa 2020, som skulle ersätta Lissabonstrategin. Då kom finanskrisen, och den nya strategin glömdes bort. Det är dags att blåsa liv i den igen.
Varför har de flesta socialdemokratiska partier i Europa så svårt att vinna samma förtroende hos väljarna som tidigare?
– Vi har just nu en viktig men svår debatt inom socialdemokratin. För att återvinna förtroendet måste vi kunna erbjuda medborgarna en ny vision för Europa och jag tror att det handlar om tre punkter. För det första måste en sådan vision vara baserad på en klar analys av hur världen utvecklas, inte bara hur utvecklingen ser ut i den egna nationen. Det handlar om att hitta ett sätt att förbereda medborgarna för globaliseringen, som påverkar alla delar av samhället, och om att skydda dem från dess negativa effekter. Det innebär för det andra att vi måste hitta nya sätt att reglera marknaderna, som hela tiden ändrar karaktär som en effekt av digitaliseringen och just globaliseringen. För det tredje måste vi, för att det ska vara möjligt att reglera marknaden i den nya ekonomin, omfamna den europeiska integrationen.
Och varför kan Socialdemokratin inte göra detta i dag?
– Problemet är att Socialdemokratin bygger på olika grundsyn i olika länder, vilket leder till förvirring. Vi har i dag en svår situation vad det gäller EU-integrationen, inte minst på grund av migrationen. Många medborgare vill återupprätta gränserna och även inom frågor som rör jobb och tillväxt söker de sig inom gränserna. Resultatet är en fragmentisering av EU och även av det socialdemokratiska projektet. Ett av skälen till detta är den tidigare perioden, då EU leddes av konservativa och nyliberala regeringar. De lösningar som prioriterades då saknar stöd hos många medborgare och de gav oss en dubbel recession efter finanskrisen 2008, till skillnad från USA som valde att investera och satsa sig ur krisen.
Menar du att det redan i dag finns alternativa, progressiva förslag på EU-nivån?
– Ja, det finns det. Ett exempel är den Europeiska investeringsplan som antogs förra året. Pengar till investeringar ska komma både från medlemsländer och privata aktörer, men de garanteras av EU-budgeten. Det är ett typiskt socialdemokratiskt sätt att närma sig frågan. Vi måste gå ännu längre för att få igång investeringarna i Europa, men de konservativa regeringarna sätter upp hinder för detta när de ska ta pengar ur de statliga budgetarna, för de drivs fortfarande av idén att till varje pris minska budgetunderskotten. Vi måste ändra agendan där. Det behövs sociala investeringar, reformer i utbildning, kompetensutveckling, offentlig administration och effektivare skattesystem. Där borde de stora reformerna genomföras.
– Pensionerna är en annan fråga. En åldrande befolkning ställer pensionssystemen i alla länder inför stora utmaningar, och där måste vi visa att ett progressivt svar ser ut på ett annat sätt än ett konservativt.
Hur då?
– Svaret är att öka sysselsättningsgraden. Fler måste jobba. Och den frågan går att länka samman med migrationen och flyktingarna. För det första är det helt avgörande att EU får en gemensam politik, en verklig EU-gräns, och här borde socialdemokratin ta ledningen för att vända utvecklingen till något produktivt. En möjlighet att göra nya sociala investeringar och skaffa nya jobb åt européer.
Om du skulle peka på en övergripande fråga för Europas socialdemokrater, vilken skulle det bli?
– Att arbeta mot den ökande sociala ojämlikheten. Den utvecklingen är mycket oroande och den undergräver dessutom möjligheten att nå andra ekonomiska mål.
När Lissabonprocessen beslutades var det många regeringar som följde den så kallade ”tredje vägen”, vad finns kvar av den i dag?
– Tredje vägen identifierade ett antal viktiga nya utmaningar i en globaliserad värld. Men den negligerade problemen i de finansiella systemen och behovet av att reglera marknaderna. Svaret nu kan inte vara att återgå till den tidigare formen av socialism. Det behövs en fjärde väg, eller vad man nu skulle välja att kalla den.
Du brukar själv tala om den nordiska modellen som en förebild, skulle den kunna vara en modell för fler delar av Europa?
– Jag är inte objektiv i den frågan eftersom jag är en stor beundrare av den nordiska modellen. Jag tror inte att den kan exporteras rakt av till andra länder, men den kan vara en viktig inspirationskälla. Modellen har överlevt eftersom den har kunnat anpassas över tid. Det finns en tydlig roll för arbetsmarknadens parter, ett effektivt skattesystem och starka demokratiska traditioner, och en klar koppling mellan forskning och politiska förslag. Det har också hela tiden funnits en länk mellan ökad konkurrenskraft och förbättrade sociala villkor och livsvillkor i hela befolkningen. Den länken har gjort att modellen har överlevt.
Jesper Bengtsson
Är chefredaktör för Tiden
