För åtta år sedan genomförde Amir ett blodigt terrordåd i Jakarta och avtjänade ett fängelsestraff. I dag tar han avstånd från våldet, men är samtidigt frustrerad över sitt lands hårda linje mot de som radikaliseras. Följ med till Indonesien, världens största muslimska land, som brottas med hur man ska hantera radikala islamister.
Stämningen i bilen var spänd; Amir visste att det inte fanns någon återvändo efter att bomberna gått av. Där var också Saifudin, som ungefär ett år tidigare rekryterat honom till terrorcellen. Inne på hotellet väntade 18-årige Dani på rätt tillfälle. När han såg att de utländska gästerna gått in i konferensrummet tog han på sig bombvästen och ringde sina kumpaner i bilen. Via videosamtalet kunde Amir och Saifudin följa och vägleda Dani när han gick igenom hotellet mot sitt mål.
– Vi hade känt Dani ett tag, och vi visste att vi aldrig skulle träffa honom igen, berättar Amir med blicken låst på vägen och bägge händer på ratten.
Det är vår, 2017, i Indonesiens huvudstad Jakarta och trafiken flyter fram som seg sirap. Det är inte mer än åtta år sedan som Amir satt och väntade utanför JW Marriott, den där julidagen då hans eget liv förändrades för alltid, och nio andra människors liv släcktes. Han redogör lugnt, utan ursäkter, för händelseförloppet.
Målet var ett frukostmöte för chefer och mestadels utländska medlemmar i Jakartas affärsvärld.
– Vill man döda vanliga turister finns det många mål. Vi ville rikta in oss på viktiga personer.
Medan Dani rörde sig genom hotellet satt Amir och Saifudin i bilen och bad. De sa inga sista ord till varandra, avskedet hade skett tidigare. Amir hade övertygat Dani om att han skulle komma till himlen. När bomben detonerade, klockan 07:47, kramade de båda männen om varandra. Saifudin grät. Amir slogs plötsligt av situationens allvar och kände sig rädd, dock inte ledsen för sin vän, Dani.
– Jag var glad för att han lyckats.
Fem minuter senare smällde det på ett annat hotell, Ritz-Carlton, i staden. Vid det laget var Amir och Saifudin redan på väg till sitt gömställe. Därifrån följde de sedan nyhetsrapporterna från världen över där deras framgångar visades om och om igen.
– Vi höll särskilt koll på rapporterna om antalet döda. Vi hade väntat oss att fler skulle dö, men vi var ändå nöjda, berättar Amir.
Av de nio människor som dödats var fyra affärsmän: tre från Australien
och en från Nya Zeeland. Två holländska turister dog också, samt två indonesier varav en arbetade som kypare på hotellet. Och så Dani, den 18-årige studenten från Bogor, West Java, som bar på bomben. Över 50 människor skadades i explosionerna.
Samma kväll firade terroristerna med kyckling. Den ursprungliga planen innehöll en festmiddag med lamm, men pengarna de hade på sig räckte bara till kyckling. Under middagen började männen diskutera nästa attack; de ville attackera presidentens konvoj. Amir fick ansvar för att köpa in alla material som krävdes för att bygga en bilbomb.
Militanta islamister har varit aktiva i Indonesien ända sedan åren efter landets självständighet från Nederländerna år 1945. Organisationen Darul Islam utropade redan 1949 en »islamisk stat« och ledde flera väpnade uppror mot den oheliga indonesiska staten under 50- och 60-talen, för att senare splittras i olika islamistiska grupperingar.
En av dem var Jemaah Islamiyah som planerade och utförde attackerna på lyxhotellen i Jakarta år 2009. Gruppen hade blivit ökänd redan 2002 när den attackerade turisttäta områden på Bali och dödade 202 människor, vilket än i dag är den dödligaste terrorattacken i Indonesien. Men faktum är att Indonesien, med världens största muslimska befolkning, har en relativt liten jihadiströrelse sett till landets storlek. Genom åren har flera attacker avvärjts av polisen eller misslyckats på grund av dåligt konstruerade bomber.
Trots rapporter om att terrorgruppen IS i dag bedriver aggressiva rekryterings- och propagandakampanjer i Indonesien är det relativt få indonesier som rest för att strida med gruppen i Irak eller Syrien. En rapport från säkerhetsinstitutet Soufan Group citerar regeringens egna siffror från juli 2015 där man uppskattar att omkring 700 av de utländska IS-krigarna i Irak och Syrien kom från Indonesien. Som jämförelse kan man betänka att Säpo uppskattar att det är uppemot 300 personer som rest från Sverige – ett land med 26 gånger mindre befolkning – för att strida för IS.
En förklaring till att radikal islam, än så länge, haft begränsade framgångar i Indonesien är Detachment 88 – polisens särskilda anti-terrorstyrka som upprättades efter Balibombningarna och som utrustats och tränats av USA och Australien. Detachment 88 har oskadliggjort Jemaah Islamiyah och dödat eller gripit flera av deras högsta ledare, däribland Abu Dujana som greps i juni 2007. Två månader efter hotellbombningarna i Jakarta, i september 2009, dödade Detachment 88 en av terrorgruppens sista ledare på fri fot, Noordin Mohammad Top.
Amir parkerar bilen och visar vägen till sitt hem. Han berättar att han greps av Detachment 88 i augusti, innan de hann genomföra bombattacken mot presidenten. Efter fem år i fängelse släpptes han ut för gott uppförande.
Det var Balibombningarna som fick upp Amirs intresse för jihadismen. Han var med i en läsecirkel där de studerade koranen och pratade mycket om jihad.
– I rättegångarna mot dem som greps för Balidådet så förklarade de att attacken var en del i kampen mot de västerlänningar som förtrycker muslimer runt om i världen. Redan innan jag hörde det så kände jag till hur muslimer dödats i Bosnien och Afghanistan. Eftersom attentatsmännen använde koranverser för att rättfärdiga sitt agerande så tänkte jag att det kanske faktiskt var rättfärdigt handlat. Visst, de som dog på Bali var civila, men det var ju också de muslimer som dödades i Bosnien och Afghanistan.
Amir var redan mottaglig för väpnad kamp när han träffade Saifudin, mannen som senare skulle sitta med honom i bilen utanför JW Marriott och som Amir beskriver som en av Noordin Mohammad Tops närmaste män.
– Om jag inte träffat honom kanske jag inte hade blivit så radikal. Vi höll nära kontakt, han till och med arrangerade ett äktenskap mellan mig och sin syster, vilket jag i efterhand förstått
var ett sätt att knyta mig närmare nätverket. När jag förstod vem han var, att jag tagits in i Jemaah Islamiyah, blev jag inte skrämd. Jag blev glad för att de valt ut mig, det var ju sådana människor jag drömt om att få träffa.
Sex månader före attentatet mot hotellen i Jakarta fick Amir avlägga en ed. Det var sista steget. Månaderna därefter tillbringade han med att lära sig tillverka bomber och förbereda attacken.
– I dag inser jag att det vi gjorde var fel. När jag utförde dådet tänkte jag inte alls på offren, men i fängelset träffade jag imamer som förklarade för mig att det jag gjort var fel. Det var där min transformation började.
I dag kör Amir taxi och trivs med att ha ett vanligt liv. Han spelar fotboll, umgås med familjen, kör taxi, ser på teve och går till moskén. Han har en ny fru som han träffade och fick barn med före dådet. Dottern var nio månader när pappa behövde »åka till skolan«, som föräldrarna sa till henne.
– Jag oroade mig mycket i fängelset för hur min fru och barn skulle klara sig, det var också en del i mitt beslut att lämna den världen.
Minnena från det han gjort är inget som håller honom vaken, säger han.
– Jag föredrar att glömma så jag kan gå vidare. Men så länge folk är nyfikna och vill veta så pratar jag gärna om mitt förflutna. Jag försöker också engagera mig lokalt här i grannskapet för att folk ska se att jag är omvänd.
Det var inte helt på egen hand som Amir kunde komma på fötter efter frigivningen från fängelset. Dete Aliah på organisationen Peacebuilding Institute jobbar med att avradikalisera militanta islamister i Indonesien, och hjälpte Amir med pengar så att han kunde ta körkort och börja köra taxi. Hon skramlade även ihop till en ny mobiltelefon åt honom.
– Jag såg att han var på väg att förändras, säger hon.
Just nu har organisationen 17 individer i olika stadier av avradikalisering som de arbetar med. Det är alla möjliga typer av människor: en del är låginkomsttagare, migrantarbetare, outbildade och fattiga; andra är medelklass och har studerat i Australien. Genom Peacebuilding Institute får de hjälp att hitta ett jobb, men många drar sig för att anställa en tidigare terrorist, så de flesta får starta eget.
– Av de vi hjälper nu tillverkar några tvålar för försäljning, andra säljer mat, en har öppnat en liten mataffär, en annan har köpt några kor. Det kan vara vad som helst. Ibland kan vi stötta dem med startkapital.
Arbetet börjar ofta redan i fängelset.
Antingen är det någon som begått ett brott och fängslats, som Amir, eller så har de fängslats för förberedelse. Det är en svår balansgång.
– Vi kommer inte in och erbjuder hjälp direkt, utan vi lyssnar och pratar och försöker bli någon de känner att de kan anförtro sig till. Som en vän. Vi försöker alltid att vinna deras hjärtan först, sen kan vi bygga tillit. Vi vill inte komma in och utmana deras ideologi från början, då kommer man ingen vart. Vi pratar om familj, om deras intressen och sådant. Först när vi vunnit deras tillit, då kan vi utmana deras tro, och ifrågasätta vad de gjort.
Enligt Dete Aliah kan vem som helst bli avradikaliserad. Men svårigheten ligger i att det inte bara är interna faktorer hos den radikaliserade som styr. Om den politiska och ekonomiska situation som möjliggjorde radikaliseringen från början kvarstår så är det svårt att omvända någon.
– Ideologin eller religionen är bara ett sätt att legitimera deras handlingar.
Det de verkligen vill ha är rättvisa. När vi frågar dem svarar alla samma sak: de vill ha rättvisa, jämlikhet. De frågar, varför är allt välstånd i händerna
på en liten elit? I den bemärkelsen har vi samma mål, rättvisa, vi har bara olika metoder, säger Dete Aliah och skrattar.
Hon vidhåller att det inte är onda människor vi talar om.
– Ja, de är våldsamma, och ja de begår onda handlingar som orsakar enorm skada, men de är fortfarande människor. Många av dem ser med förtvivlan på hur muslimer behandlas i Palestina, eller i Afghanistan, och de vill hjälpa. Skalar man bort allt annat
så drivs de, faktiskt, av empati. De har suttit och tittat på videor där muslimer slaktas och känner till slut att de inte bara kan sitta still och se på. Men det betyder också att det går att förändra dem, om du kan hitta fram till deras hjärta.
Peacebuilding Institute får pengar av flera internationella organisationer och utländska givare, men Dete Aliah vill inte säga vilka. Det är av förklarliga skäl politiskt känsligt med biståndspengar som kan användas till att betala för ett körkort åt en dömd terrorist. Enligt Dete Aliah får hon också mycket kritik från vänner och andra människor som ifrågasätter varför hon hjälper terrorister.
– Om vi inte hjälpte dem är risken stor att de går tillbaka till sina våldsamma organisationer när de kommer ut ur fängelset. Om inte vi ger dem en andra chans, vem gör det då?
På det stora hela har Indonesiens avradikaliseringsprogram haft blandade framgångar. Enligt landets egna anti-terrormyndighet bnpt har insatserna varit effektiva i ungefär 80 procent av fallen. Det lämnar en femtedel av alla som fängslats för terrorbrott som alltså
vägrar att överge sina radikala övertygelser om våldsam jihad. Medan rörelser som Jemaah Islamiyah kämpats tillbaka har terrorgruppen is i stället vunnit mark, och utfört flera dödliga attentat under de senaste åren.
I januari 2016 dödades fyra civila när fyra attentatsmän utlöste sprängladdningar och öppnade eld i centrala Jakarta. Explosioner på en busstation i östra Jakarta i maj i år dödade tre poliser, och en månad efter dödades ännu en polis i en knivattack i Medan, västra Indonesien. is har sagt sig ligga bakom samtliga attentat, som också följer ett nytt mönster. I stället för mål som turistorter eller lyxhotell är det
den indonesiska staten och dess representanter, polisen, som attackeras.
Anti-terrorpolisens arbetsmetoder har varit framgångsrika men också hårdhänta och rättsvidriga. Enligt
Indonesiens egen nationella människorättskommission har åtminstone 121 terrormisstänkta dött i Detachment 88:s häkten sedan 2007. Amnesty International har länge påtalat hur polisen använder sig av tortyr. Polisens övergrepp och hårda metoder används nu av radikala krafter för att rekrytera och radikalisera.
Enligt Dete Aliah på Peacebuilding Institute speglas detta i hur indonesiska terrorister ändrat strategi.
– De dödar inte västerlänningar längre. I stället är det polisen som blivit deras mål, som hämnd, säger hon.
Sedan självständigheten har Indonesien dominerats av liberalare tolkningar av islam. Den nationalistiska idén om en enande identitet för hela den indonesiska arkipelagen, Nusantara, var den drivande kraften bakom självständighetskampen, inte religion. Nahdlatul Ulama, med drygt 90 miljoner medlemmar, är den rörelse som efter självständigheten varit den främsta förespråkaren för den här indonesiska tolkningen av islam. Deras generalsekreterare, Yahya Cholil Staquf, säger att denna tradition ständigt utmanas av det han kallar »klassisk islam«.
– Redan på femtiotalet fanns partier som ville att Indonesien skulle bli en islamisk stat. Under Suhartos auktoritära styre tryckte man ner sådana krafter med våld, men efter reformationen har vi haft en öppnare politik, vilket gett de här krafterna en ny chans. Samtidigt påverkas vi också av den globala kampen inom islam, där Saudiarabien tävlar med Iran om inflytande i muslimska länder. Saudiarabien har ända sedan 80-talet satsat stora resurser på Indonesien, och i dag har man åtminstone nio tevekanaler och ett 50-tal radiostationer här som är finansierade av saudierna. Det bidrar också till spridningen av dessa radikala idéer, säger han.
Under det blodbad som ägde rum i Indonesien på 60-talet, när minst en halv miljon människor mördades i utrensningar av misstänkta kommunister, spelade Nahdlatul Ulama en central roll. Den beväpnade falangen av deras ungdomsorganisation, Banser, deltog vid sidan av armén i masslakten på oliktänkande.
Yahya Cholil Staquf drar sig inte för att dra paralleller mellan det som skedde då, och dagens situation. Precis som de då såg hotet från kommunister ser de i dag, förklarar han, ett allt starkare hot från radikala islamister. Och en större konfrontation med dem verkar enligt honom svår att undvika.
– Ända sedan reformasi, reformationen efter Suharto, har vi sett hotet från radikala grupper växa sig starkare. Sedan sex år tillbaka har vi därför återigen aktiverat Banser och genomfört fysisk träning i självförsvar. På den här tiden har vi tränat över 1,7 miljoner människor. Vi måste vara förberedda, för det här är på riktigt, säger han.
Det är inte bara Nahdlatul Ulama som bekymrar sig över hotet från radikal islam i Indonesien. I juli beslutade den indonesiska regeringen att upplösa den konservativa islamistiska organisationen Hizbut Tahrir, vars uttalade mål är att ersätta landets demokrati med ett islamiskt kalifat baserat på sharia. Beslutet att upplösa organisationen kom en vecka efter att president Joko »Jokowi« Widodo skrev under ett presidentdekret som ger regeringen obehindrade möjligheter att bannlysa grupper som anses motverka »nationell enighet och den indonesiska nationens existens«.
Human Rights Watch har kritiserat beslutet att bannlysa en organisation enbart på ideologiska grunder, och skriver att det är en »drakonisk åtgärd som underminerar de yttrande- och föreningsfriheter som indonesierna kämpat hårt för att upprätta«.
Amir gör så gott han kan för att hålla sig borta från politiken. Den gör honom bara upprörd. Trots att han säger sig ha övergett terrorn känner han fortfarande samma frustration som en gång drev honom i famnen på en radikal organisation: frustrationen över ett ojämlikt samhälle, över den liberala demokratins dominans och över hur muslimer runt om i världen behandlas.
– När jag ser på sociala medier eller på teve vad som sker i Syrien eller i Palestina i dag så känner jag samma ilska som förut. Men jag inser att jag inte kan använda våld för att göra något åt det, så jag kan bara be och hoppas att det blir bättre, säger Amir.
Någon tilltro till den indonesiska staten har han inte fått tillbaka. Efter att han greps av Detachment 88 hölls han i isolering på hemlig ort i en månads tid, säger han, och torterades tills han gick med på att vittna. Han säger att de slog honom medan han hade handfängsel och ögonbindel på sig. Ska man lyckas med att förebygga
att människor radikaliseras kan man inte förlita sig på en så våldsam stat, tycker Amir, utan det måste ske i kvarteret.
– De lokala ledarna är väldigt viktiga i att förebygga. Dessutom borde folk lära sig mer om islam för att inte riskera att ledas in på fel väg av radikala ledare som gärna utnyttjar folk med dålig kunskap, säger han.
Text: Axel Kronholm, frilansjournalis
Foto: Vilhelm Stokstad, fotograf
Artikeln är ett samarbete mellan Tiden, OmVärlden och Göteborgs-Posten
