Antalet hemlösa i Japan fortsätter att sjunka enligt ny statistik. Men trots det bor tusentals fortfarande på gatan. Tiden reste till Tokyo och följde med en grupp volontärer för att träffa några av dem som än i dag lever utanför samhället.
Det ekar när plåtjalusierna dras ner till butikerna. En stund senare dyker ensamma män upp med kartongskivor under armarna. Förbipasserande kastar ett hastigt öga på dem som börjat veckla ut kartongerna för att lägga sig på dem.
En bit ifrån den myllrande huvudgatan står ett 40-tal volontärer och förbereder kvällens patrullering i
Shinjukuområdet i centrala Tokyo. Mat och dryck packas ner i väskor och namnen på alla deltagarna skrivs upp på listor. Efter ett par minuters genomgång är de på väg.
I en park inte långt ifrån samlingsplatsen står tre kyffen uppställda bredvid ett stängsel. En svag stank av urin kommer från buskagen. Under blåa presenningarna skymtar resväskor, filtar och kartonglådor. God kväll säger en av volontärerna ut i tomma intet och väntar. »God kväll«, svarar en man som visar sig heta Masanori Tamura.
– Jag har varit hemlös i över 14 år, och innan det jobbade jag som arkitekt. Jag tjänade rätt bra med pengar och så, men jobbet och relationerna till kollegorna där höll på att ta kål på mig så jag slutade. Jag stod helt enkelt inte ut längre, säger han.
Den 55-åriga Masanori Tamura drar en silverfärgad resväska längs med den grusiga marken. Det går att sitta på den säger han och klappar på den.
– Jag är inte intresserad av att komma tillbaks in i samhället. Jag menar, nu slipper jag åtminstone att vara med människor jag inte klarar av och det är det viktigaste för mig, säger han.
Till skillnad från sitt tidigare arkitektjobb livnär Masanori Tamura sig numera på att leta igenom återvinningsbara sopor. Att tigga ihop sitt levebröd är absolut inget alternativ, säger han.
– Vi har ingen tradition av att tigga här i Japan. Trots att vi är hemlösa så försöker vi arbeta. Själv går jag upp runt fem varje morgon och letar efter böcker som folk har kastat. Ibland har jag tur och hittar några jag kan sälja vidare för lite pengar.
Och det bekymrar honom inte värst mycket de dagar han inte hittar några, säger han.
– Trots att jag inte har råd att äta varje dag så har jag betydligt färre problem i mitt liv nu. Hunger är ingenting i jämförelse med stressen och pressen jag utsattes för i mitt tidigare jobb.
En av volontärerna skakar på huvudet medan Masanori Tamura gräver runt bland sina saker. Han heter Sulejman Brkic och har jobbat som volontär i 14 år. Han är en av medgrundarna till vänsterkollektivet »Tokyo spring homeless patrol«. Det är en grupp volontärer som ger sig ut på kvällarna i Tokyo varannan vecka och delar ut mat, dryck och andra förnödenheter till hemlösa.
– Masanori har tappat en del vikt sedan jag såg honom förra gången, säger han. Och jag menar, vad fan säger det om ett samhälle att man hellre är hemlös än att ha ett betalt arbete och hem? Vad säger det om arbetskulturen i det här landet?
Enligt de senaste siffrorna från japanska myndigheter är i dag 4977 personer av landets 127 miljoner invånare hemlösa. Siffran har sjunkit varje år och är nu den lägsta sedan mätningarna började göras 2003. Antalet hemlösa kan jämföras med Sverige där Socialstyrelsens undersökning från 2017 visar att 33 250 personer lever i hemlöshet av landets 10 miljoner invånare. Sulejman Brkic himlar med ögonen när han får höra om den japanska statistiken.
– Inte en chans att det är så få hemlösa i Japan, inte en chans. Gå till vilken park som helst under natten så kommer du att se hur löjlig den siffran är. Det är förmodligen fler hemlösa bara här i Tokyo.
Från officiellt håll nämner man att det kan finnas ett mörkertal eftersom de hemlösa kan ha befunnit sig på en annan plats när mätningarna gjordes. Sulejman Brkic säger att han inte bara ifrågasätter trovärdigheten i siffrorna utan också deras tillvägagångssätt när de får fram dem.
– De går ju ut och räknar hemlösa på dagtid trots att alla vet att det är först på kvällen som de kommer tillbaka. Om de ville ha statistik närmare sanningen skulle de räkna dem då i stället.
Bil efter bil kör in på macken bredvid parken. Passagerare tittar försiktigt åt volontärernas håll. Masanori Tamura lyfter på sin keps och kliar sig på huvudet och säger att det är väldigt individuellt hur människor reagerar på honom som hemlös.
– De flesta uppmärksammar oss inte när de går förbi, och några jag stöter på undrar om vi är kriminella. Sen finns det några få som säger att vi borde försvinna härifrån men det är inte speciellt många, säger han.
Sulejman Brkic känner igen det som Masanori Tamura säger, och han upplever dessutom att det är många japaner som verkar tycka att det är de hemlösas eget fel att de hamnade på gatan.
– Jag tror att det är lättare för icke-hemlösa att slippa känna skuld om de intalar sig det. Men de borde inse att alla hemlösa har olika bakgrund. I min värld kan ett samhälle bedömas utifrån hur de behandlar sina allra svagaste, och de här människorna behöver mer hjälp, säger han.
Och på frågan om vissa skulle se det som Masanori Tamuras eget val att han är hemlös, eftersom han valde att lämna sitt jobb, det ger Sulejman Brkic inte mycket för.
– Vad tror du alternativet hade varit? I Japan begår över 20000 personer självmord varje år. I värsta fall hade han kunnat bli en av dem, säger han.
Volontärerna samlar ihop sina saker och gör sig redo för nästa park. Väskorna på deras ryggar är fortfarande fulla.
En vecka senare är Sulejman Brkic och sex andra volontärer från vänsterkollektivet Tokyo spring homeless patrol i en annan del av Tokyo. Det är kväll och utanför Ikebukuros tågstation i centrala Tokyo går det knappt att ta sig fram bland alla människor. Sulejman Brkic skrattar helt plötsligt till och säger att det inte alltid är så lätt att veta vem som faktiskt är hemlös.
– Jag minns en kväll när det satt en kille på en parkbänk och sov. Och när vi gick fram och frågade honom om han behövde mat blev han förbannad och kallade mig för en satans flintskalle. Att förväxlas som hemlös här är tydligen rätt känsligt, säger han.
Inne i parken springer katter omkring bland kartonghus. Ventilationstrummorna från betongbyggnaden bredvid ger ifrån sig ett dånande ljud. Mitt i allt går en gammal man omkring i mörkret. Sulejman Brkic går fram till honom och sträcker fram en papptallrik med mat.
Ett stenkast därifrån står ytterligare två kartonglådor bredvid varandra vid ett stängt kontor. Gatljuset
kastar en skugga över den blåa plasten som omger dem. En kvinna och en man kryper fram och tar emot kaffe och handdukar. De är man och hustru. I kartonghuset bredvid sitter en man med långt grått hår. Han heter Tatsuya Sasaki och är 52 år gammal. Han har varit hemlös i tre år och valde precis som Masanori Tamura att lämna sitt arbete.
– I Japan finns en arbetskultur där vi måste sätta andra personer framför oss själva, och det slutade med att jag tog på mig enormt mycket arbete. Och när det blev för mycket orkade jag inte längre. Varken med jobbet eller människorna. Mitt enda alternativ var därför att sluta, säger han.
Tatsuya Sasaki berättar om de tidiga morgnarna när han tog tåget till jobbet.
– Jag minns tomheten i folks ögon. Tröttheten. Jag tycker själv att det är slött av mig att bara sluta som jag gjorde, men jag stod verkligen inte ut längre. Och trots att jag är hemlös så har jag ändå allt jag behöver. Men jag glömmer aldrig hur svårt det var att få tag på mat i början, säger han.
I dag går han inte hungrig särskilt ofta säger han, men det är fortfarande en hel del saker i vardagen som inte är lika lätta längre.
– Det är väldigt svårt med hygienen när man inte har någonstans att bo. Men jag tror ändå att jag lyckas rätt bra eftersom det är rätt svårt att se att jag faktiskt är hemlös, säger han.
På väg tillbaka mot tågstationen blinkar röda lampor på höghusens tak. Några av våningsplanen är fortfarande tända. Till och från går det att urskilja silhuetter som passerar förbi de stora kontorsfönsterna i kvällsmörkret.
Text & foto: Vincent Rodin
