En fackföreningsgala i Durham, som startade 1871, har fått nytt liv av de ideologiska konflikterna i brittisk politik. Kristin Linderoth har rest dit och mött en arbetarrörelse och en arbetarklass mer levande än på länge.
»Systrar och bröder, kamrater och vänner! Jag har inte lyckats tvätta bort det här leendet från ansiktet sedan 8 juni.« Med ett flin som bara Cheshirekatten i Alice i Underlandet skulle kunna tävla med står fackförbundet Unites ordförande Len McCluskey i talarstolen, och blickar ut över den enorma folkmassan. Solen gassar.
Omkring 50000 personer har samlats på idrottsplatsen i Durham i nordöstra England. Det är exakt en månad sedan det brittiska valet. Media och ett antal av Labours nuvarande och tidigare företrädare förutspådde ett katastrofalt nederlag för partiet. I stället lyckades Labour, med ett radikalt socialdemokratiskt program och en massiv gräsrotskampanj, vinna 40 procent av rösterna, och därmed uppnå den största ökningen i procentenheter sedan andra världskriget. För att kunna bilda regering valde Theresa Mays stukade Tories att muta det nordirländska Democratic Unionist Party (DUP), kända för sina reaktionära uttalanden och kopplingar till en fortfarande aktiv unionistisk terrororgrupp. Veckorna efter valet präglades av stora protester med krav på regeringens avgång, och Labour gick om Tories i opinionsmätningarna. Len McCluskey har alltså all anledning att vara nöjd där han står i talarstolen.
Men det är inget Labourmöte han adresserar, utan den största fackliga sammankomsten i Europa, i år med totalt 200000 deltagare. Durham Miners’ Gala, som också kallas »the big meeting«, ägde rum första gången 1871. Arrangör är Durham Miners’ Association (DMA), den lokala avdelningen av det stridbara gruvfacket National Union of Mineworkers (NUM).
Tidigt på morgonen paraderar marschorkestrar och invånare från de tidigare gruvorterna in till Durhams centrum, för att sammansmälta till ett massivt demonstrationståg. Vackra och detaljrika standar representerar de gamla gruvornas respektive fackklubbar, och nya banderoller från andra fackförbund, olika Labouravdelningar och solidaritetsgrupper har tillkommit. Själva tåget är så långt att det kan ta upp till sex timmar innan de sista nått idrottsplatsen, som är slutmålet. Från början var galan en ceremoni till minne av de många arbetare som dött i gruvorna. Successivt har den utvecklats till ett firande av arbetarklasskultur och arbetarklassvärderingar, företeelser som var utmärkande för området långt innan Labour bildades.
Med en mer än hundraårig tradition av samhällsbyggande och stark gemenskap utgjorde gruvbyarna och NUM ett hot mot Thatchers nyliberala strukturomvandling, och de fick betala ett högt pris för sitt motstånd, inte minst under gruvstrejken 1984–85 och gruvnedläggningarna i början av 1990-talet. Den ekonomiska krisen innebar att kapitalet inte längre hade råd med en välmående arbetarklass, och målet var att de starka facken i offentlig sektor, så som NUM, skulle krossas.
När gruvstrejken bröt ut 1984, som ett svar på regeringens plan att lägga ner ett stort antal gruvor, blev repressionen från staten mycket hård. Tory-regeringen hade gjort klart att strejken till varje pris skulle slås ned. De strejkandes rörelsefrihet begränsades, deras hus genomsöktes, och staten konfiskerade strejkkassan och fråntog gruvarbetarfamiljerna ekonomisk ersättning. Dessutom utsattes många för våld av polisen. I det lilla samhället Orgreave gick ridande polis till brutal attack mot gruvarbetare som strejkvaktade. Många lever ännu med fysiska och psykiska men, och kampen för en oberoende utredning av händelsen har nu fått stöd av Labour.
Den sista kolgruvan i County Durham lades ner 1993, men DMA fortsatte att kämpa för sina medlemmar, bland annat för ersättning till de som skadats i gruvorna. Mot alla odds lyckades man också hålla i gång Durham Miners’ Gala, som i år genomfördes för 133:e gången.
Men paraden består inte av någon sinande och åldrande skara som pliktskyldigt upprätthåller traditionen. Här påminner erfarenheterna av organisering om vad som är möjligt att åstadkomma, och historien blir en språngbräda mot framtiden. Trots att det gått ett kvarts sekel sedan den sista gruvan försvann fortsätter galan att växa, och har fått stor betydelse för arbetarrörelsen i hela Storbritannien.
Under New Labour-eran var den årliga samlingen i Durham ett sätt att bevara de socialistiska traditionerna. När vänstervindar nu blåser även i partiet lockas nya generationer till arrangemanget. Och det saknas inte precis anledningar för människor att organisera sig. Efter Thatcheråren har klassklyftorna bara fortsatt att öka, och i norra England har det varit särskilt kännbart. »De slet ut våra byars hjärtan när de stängde våra gruvor«, skriver Alan Cummings, generalsekreterare för DMA, »och nu svälter de våra kommuner genom sina brutala nedskärningar«.
Kayleigh Garthwaite, forskare vid Durham University, har arbetat som volonär på en lokal matbank, och utifrån det skrivit boken Hunger Pains (Hungersmärtor). Hon berättar att 2014–2015 behövde ungefär en miljon människor i Storbritannien vända sig till en matbank för att klara sig, en åttafaldig ökning mot tre år tidigare. Ändå är mörkertalet stort, eftersom många avstår för att de skäms. Maten som delas ut på matbankerna doneras av privatpersoner och livsmedelskedjor, och mot uppvisande av en voucher från socialen eller sjukvården får man hämta ut nödlivsmedel för tre dagar.
Hälften av de som måste vända sig till en matbank är fattiga för att de bestraffats med tillfälligt indragen arbetslöshetsersättning eller för att andra ersättningar de är beroende av inte betalats ut i tid. Ytterligare orsaker är låg inkomst (60 procent av de som lever i fattigdom har jobb), höga elkostnader (många måste välja mellan mat och värme, så kallat »heating or eating«), sjukdom, osäkra anställningar, hemlöshet eller plötsliga stora utgifter. Tories försöker skuldbelägga dem som går till matbanker, bland annat genom att påstå att de lagt sina pengar på alkohol och cigaretter i stället för mat.
Trots att politiken verkligen är på liv och död i dagens Storbritannien är Miners’ Gala ingen deppig tillställning, utan en folkfest som kokar av stolthet, gemenskap och kampanda. En medlem i fackförbundet Unite kallar det för »arbetarnas Riokarneval«, och det är ingen dum beskrivning. De många mässingsorkestrarna spelar både traditionella kampsånger, och medryckande discohits som I will survive och Greased Lightning. En del dansar i paraden, och många sjunger med. Hälften av orkestrarna får äran att stanna och spela en särskilt inövad låt för Jeremy Corbyn och de andra dignitärerna, som står ihopklämda på en balkong längs marschvägen.
En tant med rollator står längst fram med knuten näve i luften när hon och de andra från hennes by framför A miner’s life. Sången skrevs i slutet av 1800-talet, och blev väldigt viktig under gruvstrejkerna nästan hundra år senare. Den som inte blir rörd är förmodligen gjord av sten.
Väl framme på idrottsplatsen hängs alla banderoller och standar upp på stängslet omkring, som en brokig tapet. I stora tält trängs olika arbetarrörelseorganisationer. En konstnär säljer figurer av kol, alla som vill får underteckna ett gigantiskt gratulationskort till det statliga sjukvårdssystemet NHS, och hos Orgreave Truth and Justice Campaign kan man torka fötterna på en dörrmatta med Thatcher. Hos Labour serveras det te, och i matvagnar säljs pommes frites och churros, precis som på vilken festival som helst. Barn åker karuseller, ungdomar dricker cider ur petflaskor och pensionärer fäller upp medhavda campingstolar framför scenen för att få den bästa sikten.
Majoriteten av talarna kommer från fackföreningsrörelsen, och här låter de fackliga ledarna inte som ministrar. Matt Wrack, från Fire Brigades Union, håller ett djupt rörande tal om branden i Grenfell Tower i London och om medlemmarna som riskerade sina liv i den övertända byggnaden, där brandlarm och sprinklersystem saknades. Utan deras insats skulle ännu fler ha dött, men deras krav på högre löner och fler kollegor avfärdas som ansvarslösa. »Nästa gång media attackerar oss, titta då på bilderna från Grenfell Tower och kom ihåg att det är så fackföreningsfolk ser ut!«, dundrar han, och möts av rungande applåder.
Clare Williams, från det kvinnodominerade fackförbundet Unison, beskriver hur regionen drabbats särskilt hårt av Tories attacker på arbetarklassen. Hon spottar fram varje ord med en politisk ilska och energi som nästan får en att stå i givakt. Hela anförandet är ett crescendo. »Vi vet vad högerpolitiken innebär. Vi har den högsta arbetslösheten i landet, de största nedskärningarna i ekonomiskt stöd till kommunerna, och viktig samhällsservice läggs ner. Folk är trötta på att få höra att det måste vara så här. Vi accepterar inte attackerna på våra arbetsplatser och våra samhällen!«
Allra störst gensvar blir det när hon konstaterar att »åtstramningspolitik bara [är] ett annat ord för klasskrigföring, och vi har fått nog av det!«
Även Angela Raynor, utbildningspolitiskt ansvarig för Labour, är i sitt esse. Hon har tidigare berättat om det klassförakt hon möter i parlamentet, där hon är en av få som växt upp i fattigdom, och dessutom är ung kvinna. »Toryföreträdarna beter sig som om de fötts för att styra, och de tittar på mig som om jag fötts för att tjäna. Och vet ni vad? Min uppgift som parlamentsledamot är att tjäna. Att tjäna vår klass, och inte deras.« Publiken jublar.
Den stora finalen är Jeremy Corbyn. Att partiledaren talar på »the big meeting«har inte hört till vanligheterna de senaste decennierna, och är ett tydligt sätt att signalera en ny inriktning. Men det är inte bara en symbolisk gest. Några av partiets huvudkrav i valrörelsen var att garantera timanställda en viss mängd jobb i veckan, höja minimilönen och avskaffa det stopp för löneökningar i offentlig sektor som medfört reallönesänkningar för miljontals välfärdsarbetare. I den sista frågan har Labour nyligen lyckats flytta fram positionerna något i parlamentet. Samtidigt har man lovat stöd till de stora fackförbund som hotar med stridsåtgärder, om inte stoppet för löneökningar hävs helt. Partiet backar även upp McDonaldsarbetarna, som aldrig tidigare strejkat, men som nu tar strid för ökad trygghet och höjd lägstalön. För första gången på många år agerar Labour och fackförbunden som en rörelse.
Len McCluskey kan nog fortsätta att le.
Text: Kristin Linderoth, doktorand i genusvetenskap och ingår i Tidens redaktion
