David Åhlén anser att Socialdemokraterna behöver ett nytt jämlikhetsbegrepp. Det nuvarande är otydligt och orealistiskt och bör ersättas av ett jämlikhetsbegrepp som fokuserar på möjligheter istället för ekonomiskt utfall. Men ett sådant jämlikhetsbegrepp finns redan och är det som förespråkas av borgerliga partier som Liberalerna och Centerpartiet. I min genomgång av riksdagspartiernas program, ”Partierna och jämlikheten” (2016), är denna tendens att fokusera på möjligheter och betona ett individperspektiv tydlig också i de socialdemokratiska programmen, men Åhlén är uppenbarligen inte nöjd utan vill skrota programskrivningar som antyder att social och ekonomisk ojämlikhet kan vara ett problem.
Det är inte, som Åhlén påstår, i partiprogrammet från 1960 som jämlikhetsbegreppet introduceras utan redan i programmet från 1944, som skrevs av Ernst Wigforss, förekommer tre jämlikhetsnoteringar. Detta program innebar ett tydligt brott med den principiella inställningen i de tidigare partiprogrammen där uppgiften var arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel, det vill säga ett nytt socialistiskt produktionssätt. Nu är det inte längre det privata ägandet som ska avskaffas utan målet är att ändra den ekonomiska organisationen så ”att bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer” och ”den på ekonomiska klasser byggda samhällsordningen lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande medborgare.” Även om det privata ägandet inte ska avskaffas är ägandet fortfarande en viktig orsak till klassklyftor. ”Bristen på ekonomisk jämlikhet innebär också brist på jämlikhet i utbildning och uppfostran, i möjligheterna att vinna delaktighet i den andliga och materiella kulturen.” Noteras kan här hur möjligheter tydligt kopplas till ekonomisk jämlikhet. Den är förutsättningen för möjligheter.
I programmet från 2013 finner Åhlén att jämlikhetsbegreppet är alldeles för långtgående och otydligt då det vill avlägsna ekonomiska, sociala och kulturella hinder för människors frigörelse och har som mål ”ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader”. Ett sådant jämlikhetsbegrepp finner Åhlén helt orealistiskt. Det skulle innebära ”ett samhälle där ambition och ansträngningar inte gör någon skillnad.” Istället förespråkar Åhlén ett jämlikhetsbegrepp vars centrala innehåll är ”lika möjligheter”. ”Som en följd av lika möjligheter blir individens val mer fria och konsekvenserna av dem därmed mer förtjänade.” Ekonomiska skillnader måste helt enkelt accepteras, eftersom de är en följd av fria val.
Men detta jämlikhetsbegrepp finns redan och är ett centralt tankegods i både Centerpartiets och Liberalernas partiprogram. I Centerpartiets program från 2001 kan vi läsa att olikheter inte är orättvisa om de ”uppstår genom egna val eller större insatser”. I liberalernas partiprogram från 2013 sägs det än tydligare. ”Alla ska ha jämlika möjligheter att göra sina egna livsval och utvecklas som självständiga individer. Skillnader som följer av människors fria val ska inte utjämnas av politiker. Liberal rättvisa handlar om lika förutsättningar, inte om lika resultat.”
Med de ekonomiska klyftor som växt i Sverige under flera decennier finns all anledning att hålla fast vid ett jämlikhetsbegrepp som fokuserar på social och ekonomisk jämlikhet. Den enkätundersökning som utfördes av Novus på uppdrag av Jämlikhetsfonden och Katalys 2017 visade att ett sådant jämlikhetsbegrepp har starkt stöd bland väljarna. Således ansåg fyra av fem väljare att det var en viktig regeringsuppgift att minska de sociala och ekonomiska klyftorna.
Att diskutera i termer av möjligheter måste dock inte vara fel och redan i citatet från 1944 års partiprogram görs en koppling som vi tycker är rimlig, nämligen att våra möjligheter direkt är relaterade till de ekonomiska klyftorna i samhället. En sådan diskussion om jämlikhet som möjligheter (capabilities) har också förts av ekonomen Amartya Sen, men i den diskussionen framställs ekonomisk ojämlikhet alltid som en starkt begränsande faktor för människors möjligheter. Den diskussionen är viktig och förs nu senast av författarna Anders Nilsson och Örjan Nyström i den mycket aktuella LO-rapporten ”Högerpopulismen och jämlikheten – en essä”.
I den nuvarande situationen med växande ekonomiska klyftor finns dock all anledning att i hög grad fokusera på ett jämlikhetsbegrepp som inte bortser från ekonomiskt utfall. Vårt skattesystem tenderar således att alltmer omfördela till förmån för de rikaste. Snarare än att urvattna partiprogrammet skulle tydligare skrivningar behövas som betonar just den sociala och ekonomiska ojämlikheten.
Per Sundgren
Ordförande för Stiftelsen Jämlikhetsfonden
