Socialdemokraterna måste senast på partikongressen i april ge ett tydligt svar i tiggerifrågan. Genom att kombinera förbud eller ett tillståndsförfarande med mer kraftfulla förebyggande insatser kan partiet hitta en linje som kan ena partiet i denna stridsfråga. Att inte acceptera löpande och återkommande tiggeri på offentlig plats kan mycket väl stämma överens med grundläggande socialdemokratiska värderingar. Men då måste insatserna utformas på ett sätt som kommer till rätta med både orsakerna och själva tiggeriet – och som inte ytterligare skuldbelägger eller stigmatiserar redan utsatta fattiga människor. Frågan behöver utredas ordentligt. Men redan på partikongressen borde en gemensam linje kunna läggas fast: både tiggeri och fattigdom är ovärdiga ett modernt europeiskt samhälle.
Tiggerifrågan seglar upp som en av de hetare frågorna på Socialdemokraternas partikongress i april. Partiet har hittills inte haft en fast linje i frågan. Å ena sidan har där funnits de som ensidigt har fokuserat på ett förbud – ofta med tydliga hänvisningar till väljaropinionen. Å andra sidan har flera företrädare – senast kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson – argumenterat mot ett tiggeriförbud. Partiordförande Stefan Löfven gjorde strax före jul ett utspel där han öppnade för en tillståndslösning som en variant på förbud, men som framför allt betonade hemländernas ansvar för sina medborgare.
Kritiken mot ett förbud bygger ofta på fyra huvudargument:
- Tiggeriförbud är (höger-)populistisk plakatpolitik med främlingsfientliga inslag som Socialdemokraterna inte ska ägna sig åt. Att vilja förbjuda tiggeri är inte ”god” socialdemokratisk politik.
- ”Det går inte att förbjuda fattigdom”. Ett tiggeriförbud kommer inte till rätta med grundproblemen: fattigdom, diskriminering, utanförskap och bristande framtidstro.
- Det vore moraliskt fel att förbjuda en person i nöd att be om pengar. Var och en av oss kan själva hamna i lägen – och sätta oss in i andras prekära situationer – som gör det nödvändigt att be någon annan om pengar. Det bör inte förbjudas.
- Det blir både svårt och dyrt att implementera ett förbud. Var går gränsen? Hur ska överträdelser beivras? Är det detta vi ska lägga polisens resurser på?
Å andra sidan har flera skäl för ett förbud framförts:
- Det finns en mycket stark folklig opinion mot tiggeriet – som inte nödvändigtvis är främlingsfientlig. Att så många tiggare har blivit en vanlig bild på gator och torg över hela landet på relativt kort tid har många människor haft svårt att bara acceptera. Om väljarna fortsätter att uppfatta att Socialdemokraterna och regeringen inte har något tydligt svar på en fråga som de värderar högt, så kommer partiet att förlora väljarstöd i valet 2018.
- Tiggeri är inte en anständig form av försörjning.
- Att inte göra något – och bara se på när fler tigger på gator och torg – är inte ”god” socialdemokratisk politik.
- Det var inte för att underlätta tiggeri som den fria rörligheten inom EU etablerades. Det var för att underlätta möjligheten till jobb, studier och andra interkulturella möten.
Det som har komplicerat frågan för Socialdemokraterna är att Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga röster har lagt till argument som ytterligare skuldbelägger och stigmatiserar de som tigger – människor som redan befinner sig i en utsatt situation. Det är lätt hänt att förbudsförespråkare uppfattas stå för sådana värderingar, även om de inte har gett utryck för sådana argument. Ingen vill bli beskylld för att vara främlingsfientlig.
Detta har skapat låsningar inom partiet, som nu behöver lösas genom att sakligt, seriöst och utan att misstänkliggöra varandra hitta en lösning som svarar upp mot de olika sidornas oro.
Kritikerna har rätt i att enbart ett förbud inte löser grundproblemen. Det gör i och för sig inte heller en linje som går ut på att inte göra något alls. Men det har heller ingen föreslagit. Regeringen, med ansvariga ministern Åsa Regnér i spetsen, har redan vidtagit ett antal åtgärder för att stärka och förtydliga hemländernas (inte minst Rumäniens och Bulgariens) ansvar för sina medborgare. Men det räcker inte. Ann-Sofie Hermansson pekar på flera intressanta förebyggande insatser, som siktar in sig på orsakerna till tiggeriet:
- Ett EU-initiativ för att stärka alla medlemsstaters insatser mot diskriminering.
- Lokala initiativ och samarbeten med civilsamhället i olika kommuner i Sverige för att fler ska gå från tiggeri till jobb.
- Stöd till svenska organisationer som engagerar sig för fattigdomsbekämpning i hemländerna.
Förbudsförespråkarna har hittills varit för dåliga på att diskutera hur dessa och andra insatser kan utvecklas.
Samtidigt är det fel att hävda att det inte går att förbjuda – eller lagstifta bort – fattigdom. Det är ju tvärtom just det som är socialdemokratins kärna: att med politiska insatser minska fattigdom och utanförskap. Det sker framför allt genom en tydlig socialdemokratisk arbetslinje. Att tigga är inte ett jobb. Häri ligger kanske också en del av allmänhetens bristande acceptans för det tiggeri som på ett fåtal år har spridit sig så mycket på svenska gator och torg. Det är ingen bristande empati med att fattiga människor från andra länder har det svårt. Det är inte rasism. Det är snarare något som vi kan förstå genom sociologen Max Webers klassiska ”Den protestantiska etiken och kapitalismens anda”. Vikten av att göra rätt för sig och lyckas genom sitt arbete. Att se moraliska drivkrafter bakom det avlönade och plikttrogna arbetet, vilket bidrar till produktivitet och tillväxt. Men också just det: att vi arbetar för att få betalt. Inte att vi kan förvänta oss att få hela tiden få betalt utan motprestation.
Den som har en sekulär humanistisk syn på samhället är förvisso ofta djupt skeptisk till när religiös moral genomsyrar ett samhälle allt för djupt. Men grundpremissen om försörjning genom arbete ställer nog de flesta upp på – oavsett livsåskådning. Problemet är när stora grupper både i Sverige, Rumänien, Bulgarien och andra länder diskrimineras så hårt att de inte kan få jobb. Det är här huvudfokus i insatserna bör läggas. Tyvärr bidrar en politisk acceptans för fortsatt tiggeri på gator och torg inte till att minska diskrimineringen. Tvärtom.
Det går mycket väl att kombinera förebyggande insatser mot diskriminering och fattigdom med någon form av förbud mot löpande eller återkommande tiggeri på allmän plats. Förbudsförespråkarna har rätt i att tiggeriet undergräver förtroendet för den redan svårt sargade fria rörligheten inom EU.
Förbudskritikerna har däremot rätt i att det vore fel att utforma ett förbud på ett sådant sätt att var och en som är i behov av tillfällig nödhjälp inte ska kunna be om det. Exakt hur en sådan gränsdragning ska se ut bör en utredare kunna ge förslag på.
En utredare behöver givetvis även titta närmare på exakt hur ett förbud ska implementeras. Här är det viktiga att det sker på ett sätt som inte ytterligare och på onödigt sätt stigmatiserar och skuldbelägger redan utsatta människor. Tvärtom behövs fler initiativ för att öka förståelsen för människor som är utsatta för diskriminering.
Samtidigt bortser många från att en annan viktig samhällsförändring radikalt lär minska tiggeriet: den minskade användningen av kontanter. Allt fler – inklusive undertecknad – har nästan aldrig kontanter på sig. Det går givetvis – teoretiskt sett – att tänka sig att folk börjar swisha pengar till den som tigger. Men då har tröskeln plötsligt höjts rejält. På sikt lär tiggeriet som vi ser det idag alltså försvinna oavsett. Men under överskådlig framtid lär det ändå finnas tillräckligt många som använder kontanter för att tiggeriet ska kunna fortsätta – om inget görs åt grundorsakerna till det, i kombination med någon form av förbud.
Det är nu hög tid att sluta anklaga varandra för att vara ”dåliga socialdemokrater”. Ingen driver linjen att vi bara ska se på och acceptera att tiggeriet fortsätter. Men ingen ledande socialdemokrat har heller agerat på ett högerpopulistiskt eller främlingsfientligt sätt. Däremot har båda sidor gjort sig skyldiga till att inte lyssna ordentligt på den oro som den andra sidan har gett uttryck för. Om vi gör det, så finns det förutsättningar för att partiet ska kunna ge tydligare besked till väljarna i frågan: vare sig löpande och återkommande tiggeri eller fattigdom och diskriminering är acceptabla. Båda är uttryck för några av de värsta formerna av ofrihet som finns. ”Den som är satt i tiggeri är inte fri”, för att parafrasera Göran Perssons favoritcitat. Därmed är både orsakerna till tiggeriet och det löpande/återkommande tiggandet som sådant en angelägenhet för Sveriges främsta frihetsparti: Socialdemokraterna.
Daniel Färm (S)
vice ordförande Socialdemokraterna i Vallentuna och ombud till S-partikongressen i april
