Vår kontinent har upplevt en av de värsta flyktingkatastroferna sedan andra världskriget och chocken har ännu inte lagt sig. Över tusen människor som flytt över Medelhavet har dött under april – män, kvinnor och barn. Vi frågar oss hur det här är möjligt. Ändå är det vår egen politik som har bäddat för sådana här fruktansvärda konsekvenser.
Bilder på kantrade och läckande flyktingbåtar och människor som desperat räddar sig ur vattnet har fyllt tablåerna de senaste veckorna. Överlevandes skakande berättelser har spridits via sociala medier. Ögonvittnesskildringar som är svåra för oss framför skärmen att ta in. Om de som blev kvar i vattnet. Om de som inte kunde simma eller som var inlåsta i båtarna. Om de som sjönk. Skriken, ljuden, skräckslagna blickar, döende ögon. Lik som agerade flytbojar till de som sedan klarade sig.
De här händelserna har skakat om hela vår kontinent. Samma förfäran, samma berättelser och samma budskap har cirkulerat i nyhetsmedier i de flesta europeiska länder. Det här är sjukt, såhär kan det inte fortsätta, något måste hända.
Det kan verka makabert, men flyktingkatastrofen på Medelhavet har delvis svängt den senaste tidens flyktingdebatt. Från att den under senare år ha dominerats av argument som kostnader för asylpolitiken, parallellt med framväxande högerextrema och främlingsfientliga partier, ser vi nu något annat. Kanske är det ändå något positivt som kommer ur detta hemska.
Just nu finns det enligt Amnesty mer än 14 miljoner flyktingar runtom i världen och mer än 30 miljoner är flyktingar inom sitt eget land. Hela tre procent av världens befolkning bor inte i det land där man är född. Att människor flyr hänger väldigt sällan ihop med annat än ren och skär nöd. Krig, terrorism, oroligheter, förtryck och naturkatastrofer är några av de tillstånd som förekommer i stor skala runt om i världen just nu. Flyktingströmmar följer av detta, som det alltid gjort i historien.
Men till skillnad från tidigare är omvärlden inte särskilt behjälplig mot civilbefolkningen, vare sig på plats eller i mottagandet av de som behöver ett nytt hem. Inbördeskriget i Syrien, terroristorganisationerna IS och Boko Harams härjningar, konflikten i Yemen och förtrycket i Eritrea anses inte vara västvärldens angelägenheter i dagsläget. FN är bakbundet av ett delat säkerhetsråd, USA vill inte längre (eller just nu) agera världspolis, och Ryssland, Kina, Iran och andra länder är nytillkomna spelare på den internationella arenan, vilket delvis ändrat maktbalansen. Samtidigt satsar EU mer resurser på gränsbevakning och hårdare tullar för att hålla Fort Europa så stängt som möjligt.
Men de senaste veckornas händelser tvingar oss att tänka om. Våra politiker kan inte lika hårdnackat föra samma motsträviga flyktingpolitik kombinerat med en ovilja att hjälpa människor på plats. Allt fler flyr, och de är desperata. Bilderna från Medelhavet har bevisat att västvärldens förda politik faktiskt stjälpt oerhört mycket mer än det hjälpt.
Kan vi i Sverige göra något? Ja självklart.
Snälla Löfven och snälla regeringen, var modiga och tänk nytt. Det räcker inte att ha svensk Räddningstjänst på plats för att plocka upp drunknande människor, eller att bidra till EU:s stärkta tullar och gränser. Vi måste göra mycket mer än så och satsa på sådant som verkligen hjälper på sikt – liksom här och nu. Upp till bevis för sann solidaritet.
Lina Stenberg, kommunikationschef
