Det är möjligt att stoppa allvarliga klimatförändringar men då måste världens fossila infrastruktur börja monteras ner. TTIP-avtalet kan göra detta omöjligt, skriver Kajsa Borgnäs.
Den goda nyheten är att växthusgasutsläppen från världens samlade fossila infrastruktur inte räcker för att driva upp medeltemperaturen över två grader Celsius. Skulle vi sluta bygga fossil infrastruktur i dag men lämna den existerande i produktion under hela sin normala livslängd, skulle jorden bara bli drygt 1,5 grader varmare. Den dåliga nyheten är att trots att vi vet att större delen av världens olja-, gas- och kolreserver måste stanna i marken fortsätter vi pumpa upp den.
Vilket driver oss mot fyra graders temperaturhöjning under detta sekel.
En rapport från International Energy Agency varnade nyligen för att de fossila investeringarna under de kommande fem åren är på väg att ”låsa in” riskerna för farliga klimatförändringar. Energiforskaren Vaclav Smil har kallat den globala fossila infrastrukturen, som består av tiotusentals olje- och gasfält, kolbanor, LNG-tankar, raffinaderier, terminaler etcetera, för ”världens mest omfattande, och mest kostsamma, infrastrukturnät”. Eftersom sådana infrastrukturinvesteringar behöver 30–50 år för att betala sig, är det inte konstigt att fossillobbyn slåss med näbbar och klor för att hindra hållbarhetspolitiken från att inkräkta på avkastningsmöjligheterna.
Det är en historisk ironi att samtidigt som klimatforskningen blir alltmer alarmistisk och det i princip blivit tekniskt möjligt att ersätta den befintliga fossila energin med förnybar energi i global skala, håller en ny våg av fossil upprustning på att ta fart. Och det är inte bara Kina som trampar på gasen. I Nordamerika pågår just nu en massiv utbyggnad av allt från skiffergasfält till pipelines och raffinaderier: inte sedan 1950-talet har så många pipelineprojekt varit på gång i usa samtidigt. Det är ytterligare en ironi att trots att det blir allt tydligare att marknaden inte kommer att lösa hållbarhetsproblemen åt oss, och de demokratiska institutionerna är i desperat behov av effektiva verktyg för att styra utvecklingen mot hållbart och förnybart, avhänder vi oss steg för steg de få maktmedel staten fortfarande har kvar att tvinga privat kapital att ta hänsyn till något bredare än det egna vinstintresset.
Det är här TTIP kommer in i bilden. Läser man det läckta utkastet till avtal i ljuset av fossilindustrins nya offensiv, är det tydligt att vi håller på att göra precis det som forskarna varnar för – låsa fast politiken ännu mer vid den fossila ekonomin. EU:s handelskommissionär har visserligen lovat att historiens största regionala frihandelsavtal inte ska leda till lägre standarder för ”miljön, konsumenterna och arbetarna i Europa”. Det låter betryggande, men läser man avtalstexten är det snarare rakt motsatt bild man får.
Det finns tre aspekter som gör att man av hållbarhetsskäl har anledning att vara kritisk.
För det första: avtalet försvårar ny, reglerande lagstiftning. När det gäller rättigheter är texten långt mer generös än när det gäller staters möjligheter att reglera företagens verksamhet. Kraven på företagen är dessutom luddigt formulerade: I energikapitlet heter det exempelvis att de ingående parterna måste se till att alla ”lämpliga (suitable) steg tas för att förhindra olyckor” och att djuphavsborrningar inte får medföra mer än ”acceptabla risker”. Vad som är lämpligt och acceptabelt är upp till parterna att avgöra. Å andra sidan är kraven på lagstiftarna mer specifika. Det handlar om att åstadkomma mesta möjliga liberalisering och investeringsskydd. Politik får inte föras som hotar investerarnas ”förutsägbara regulativa miljö” (predictable regulatory environment). Eftersom nästan all ny reglerande lagstiftning på ett eller annat sätt kan anses hota investerarnas ”förutsägbara regulativa miljö”, försvåras all politik som handlar om förbud, regleringar och skatter. Det innebär i praktiken att det politiska regelverket fryses i status quo. Och detta alltså i ett läge när vi är i skriande behov av ny, innovativ och radikalt reformistisk politik.
För det andra: avtalet innebär med största sannolikhet standardharmonisering ”nedåt”. Det är ingen nyhet att EU och usa har mycket olika syn på miljöpolitik. Det gäller allt från kemikalier, djuruppfödning och antibiotika i djurfoder till krav på märkning av genmodifierade grödor och regler för mat, där usa flera gånger kritiserat EU för alltför höga standarder. Även EU:s krav på energieffektivitet och det koldioxidmärkningssystem som kommissionen just nu håller på att ta fram, löper stor risk att falla under någon av termerna ”tekniska hinder för handel” eller ”dolt handelshinder”. För några år sedan togs ett viktigt initiativ att inkludera flygets utsläpp i EU:s handel med utsläppsrätter – ett förslag som drogs tillbaka efter kritik från bland andra usa. EU har flaggat för att flygets utsläpp så småningom ändå ska inkluderas på något sätt, vilket går stick i stäv med amerikanska företagsintressen som vill se billiga transporter över Atlanten. Eftersom hela poängen med TTIP är en regelharmonisering genom att ”hinder tas bort”, är det rätt troligt att det för EU:s del oftast kommer innebära standardsänkningar.
För det tredje: avtalets energikapitel har väldigt lite med förnybart och hållbart att göra och väldigt mycket med ökad handel med gas och olja över Atlanten. Tunga EU-länder (läs: Tyskland) vill ha tillgång till den amerikanska oljeboomen av två skäl: kick-starta tillväxten och koppla loss sig från beroendet av Ryssland. Därför pressar EU usa att ta bort sitt exporthinder på gas och olja och i stället anta ett ”bindande åtagande” (legally binding commitment) att exportera fossil energi till EU. På den europeiska sidan kommer den förnybara energi som redan har svårt att tävla mot en hårt subventionerad (och allt billigare) fossil energi knappast att få det lättare med ett avtal som fastslår att regler inte får vara ”mer betungande än nödvändigt” (more burdensome than necessary). I själva verket är den enda artikel i kapitlet som explicit berör förnybar energi – artikel O – en negativ artikel som begränsar regeringars möjligheter att gynna vissa typer av lokala energisystem. Regeringar får inte gynna närproducerade varor och tjänster och de får inte kräva att teknik överförs vid investeringar. Sammantaget innebär avtalet mer handel med gas och olja (vilket ger mer fracking på den amerikanska sidan) samtidigt som de demokratiska verktygen att gynna förnybart och hållbart begränsas.
För att se till att politikerna verkligen inte försöker bedriva någon aktiv hållbarhetspolitik (eller någon annan aktiv politik heller för den delen), föreslås en så kallad ”investor-state dispute settlement” (isds) mekanism. Liknande mekanismer användes under 2012 i 500 fall mot 95 regeringar i världen för att överföra miljarder dollar från skattebetalare till aktieägare. Svenska Vattenfall använder sig just nu av ett EU-handelsfördrag för att genom wto stämma den tyska staten på 40 miljarder kronor, för att tyskarna tröttnade på kärnkraften efter Fukushimakatastrofen 2011. Den generella kritiken mot TTIP, om strukturell obalans mellan företagens rättigheter och lagstiftarens möjligheter, om den troliga harmoniseringen ”nedåt” av europeisk miljöpolitik och främjandet av fossil snarare än förnybar energi, får alltså konkret form genom den tvistlösningsmekanism som ger företagen en nästan automatisk rätt till kompensation i varje fall där en regering bestämmer sig för att reglera eller förbjuda miljöskadlig verksamhet.
Förhandlingarna om TTIP pågår alltså inte i något vakuum. De måste ses mot bakgrund av att usa är på väg att bli nettoexportör av fossila bränslen och att både EU och usa nu hoppas att billig skiffergas och oljesand ska ge ekonomierna luft under vingarna. Den fossila handeln över Atlanten är i dag värd runt 30 miljarder dollar. Det lär stiga dramatiskt när avtalet väl är i hamn. Att växthusgasutsläppen från oljesandsutvinning är 23 procent högre än utsläppen för genomsnittsbränslet i EU verkar inte vara något hinder. Inte heller att många av de fossila infrastrukturprojekten möter folkligt motstånd av miljöaktivister, lokala organisationer etcetera i usa. Och just för att det är så enormt mycket kapital som står på spel, investeringar som kräver decenniers avkastning för att löna sig, är det heller ingen långsökt gissning att fossilindustrin kommer att använda sig av alla möjligheter den får att tolka avtalet till sin egen fördel, eller stämma de regeringar som för en politik som hotar deras intressen. När det gäller att spruta fossila steroider i hackande västekonomier ska inte klåfingriga hållbarhetspolitiker komma och förstöra festen!
Det kommer aldrig att vara perfekt läge att göra avsteg från business-as-usual. Förhandlingarna om TTIP visar precis hur svårt det är. Problemet med hållbarhetspolitik, och anledningen till att det går så förskräckligt långsamt, är att hållbarheten inte konfliktfritt sammanfaller med den ekonomiska tillväxten. Det som är bra för ekonomin, är inte nödvändigtvis bra för miljön. Och det som är bra för miljön är nästan garanterat dåligt för fossilindustrin. Men effektiv miljöpolitik kommer att behöva handla lika mycket om avsteg från och nedmontering av existerande, fossila infrastrukturen, som uppbyggnad av den nya, förnybara. En forskarstudie från 2013 menade att ”om den globala uppvärmningen ska begränsas till 2°C till 2100 […] måste enorma mängder installerad kolkapacitet monteras ned i förtid mellan 2030 och 2050. En sådan omfattande global nedskrivning av kapital står utan historiskt motstycke”. För de kapital som nu investerar fossilt låter detta naturligtvis som en mardröm. Visserligen har kapital förstörts förut – genom krig, deindustrialisering och naturkatastrofer – men den medvetna, planerade nedmontering av kapital som avsteg ur den fossila ekonomin kommer att innebära är en helt annan historia. Att i det läget ingå ett avtal som försvårar för demokratiskt valda regeringar att bedriva offensiv miljöpolitik, som försvårar arbetet att steg för steg bygga oss ur fossilberoendet för att i stället garantera avkastning åt kapitalägare som mot bättre vetande öser olja över den fossila elden, är, i brist på bättre ord, absurt. TTIP innebär, så som det ser ut nu, att vi medvetet binder ris till demokratins rygg. TTIP, som det nu är formulerat, stärker företagens kortsiktiga vinstintressen på det långsiktiga allmänintressets bekostnad. Och TTIP gör ingenting för att lösa de svåra konflikter som finns inbyggda i de globala handelsrelationerna, där existerande handelsregler ofta går på tvärs mot nödvändigheten att använda alla till buds stående medel för att minimera klimatförändringarna.
Vad vi verkligen skulle behöva, snarare än de texter som nu förhandlas, är avtal som hjälper oss att nå utsläppsminskningar på runt 5 procent per år. Vi behöver avtal som villkorar handel med förbättrad miljöhänsyn och som underlättar slussandet av samhällsresurser till investeringar som ger störst långsiktiga samhällsnytta, inte mest kortsiktiga ägaravkastning. Vi behöver avtal som stärker regeringars möjligheter att reglera, styra och begränsa miljöfarlig produktion. Och vi behöver en socialdemokrati som, trots att det innebär konfrontation med mäktiga intressen, orkar värna ”politikens primat”.
Kajsa Borgnäs, doktorand vid Potsdam universität, Tyskland
