Debatten mellan identitetsvänstern och de som betonar klasskonflikten har stundtals varit hård. De enda som tjänar på det är högern. S måste se att vår tid är progressiv och att förtryckande strukturer förstärker varandra, skriver Laila Naraghi.
Håll ihop – så går det bra. Det var Brantings ord i ett telegram till partiet några veckor innan sin död 1925. Och nog höll man ihop.
Fackföreningsrörelsen och socialdemokratin höll samman från start. Inte bara med varandra utan även med andra, som kooperationen, nykterhetsrörelsen och hyresgästerna för att nämna några. Det berikade socialdemokratin. Med gemensamma ansträngningar gjordes Sverige till ett bättre land.
Samarbetena tvingade partiet att ständigt vara i rörelse, och metoden att verka tillsammans med andra progressiva levde vidare i arbetarrörelsen. Ett exempel är hur rörelsen knöt sig nära 1960- och 70-talens starkaste strömningar, inte minst fredsrörelsen och kampen mot apartheid.
Sedan dess har socialdemokratin glidit längre bort från andra progressiva rörelser. Parallellt har arbetarrörelsen försvagats. Örat som förut låg mot marken har nu ofta hörlurar fyllda med annat. Folkets starka åsiktsyttringar har inte sällan passerat obemärkt förbi. Ibland är det etablissemangets ord på högsta volym som har stängt ute folkets budskap.
Resultatet av färre kontaktytor till andra är att en rörelse riskerar bli mer självgod. Att man förstår mindre av sin samtid.
Vår ambition att vara ett stort parti och en bred rörelse har dock inte förändrats. Det är också rätt väg att gå. Allt startar i organiseringen. Utan den inget. Bredd och djupa rötter in i folkmyllan krävs för att förändra opinionen. Inte bara i en nyhetscykel eller över en månad utan för att på riktigt ställa om samhället genom att tillsammans forma nya tankebanor och sätt att se på varandra.
Vår tid är progressiv
Åren av privatisering har tröttat ut folk. Utförsäljningarna och nedskärningarna har inte längre folkets stöd, om de någonsin hade det. Efter rader av skandaler inom vården, skolan och kring skatteparadis undrar många om detta är värdigt en modern demokrati.
I svallvågorna av finanskrisen och pågående klimatkris ser fler att kapitalismen inte är lösningen på de utmaningar Sverige står inför och mänskligheten möter. Ord som måtta, ansvar, reglering och lagom återkommer allt oftare i vardagliga samtal.
Ordning och reda kan inte bara innebära en budget i balans, utan också värdighet i hur vi är mot varandra. Jämlikheten har gjort comeback.
I kapitalismens högborg usa har socialdemokraten Bernie Sanders nått stora framgångar. Det faktum att han inte diskvalificerats av självbenämningen socialdemokrat – utan tvärtom har gått stärkt ur primärvalen – tyder på att vinden vänt. Med en tydlig klassagenda parat med budskap om jämställdhet och antirasism har han samlat progressiva och bidragit till att omformulera Demokraternas politik. Hillary Clinton har anpassat sitt budskap.
Också i Sverige ser vi hur de med progressiva agendor når ut brett och vinner stöd. Fackföreningsrörelsen har stärkts i avtalsrörelsen. Reaktionerna på Uppdrag gransknings avslöjanden om Panamapappren blottlade ett utrymme i svensk politik. Kampen för jämställdhet engagerar. På skolor, universitet och i fackförbund – oavsett om det är i LO, TCO eller Saco. Feminismen är 2010-talets melodi. Dessutom är engagemanget mot rasism starkt i vårt land. Svenskar kan gå man ur huse för att protestera när nazisterna marscherar. Enskilda initiativ startas för att förbättra integrationen och välkomna flyktingarna som kommit till bygden. Vi ser också hur allt fler agerar mot den strukturella rasism som penetrerar vårt land. Denna rörelse kallas ibland för identitetsvänstern och inkluderar också feminister, HBTQ-aktivister och andra som kräver att bli respekterade oavsett identitet.
Det kan handla om klassklyftor, rasism, sexism eller andra orättvisor – jämlikheten engagerar allt fler. Socialdemokratins grundtes är populär.
Det är mot denna bakgrund socialdemokratin ska ta spjärn. På sportspråk skulle man nog säga att kampen för jämlikhet har slagläge.
Onödig splittring
Att då söka konflikt mellan olika progressiva strömningar är ostrategiskt. Ändå är det just vad som sker. På senare tid har någon typ av tuppfäktning pågått mellan identitetsvänstern och en vänster som säger sig vara mer klassorienterad. Allt ivrigt påhejat av högerns ledarsidor som gläds åt varje tecken på socialdemokratisk splittring.
Identitetsvänstern kritiseras för att ignorera de ekonomiska orättvisorna som slår hårt mot hela samhället, inklusive svenskar som har levt här i generationer. Varpå utpekade förespråkare för identitetsvänstern svarar att de ser klassklyftorna, men att kritikerna å sin sida ignorerar det patriarkat och den strukturella rasism som förstärker klassförtrycket.
Identitetsvänsterns kritiker har också fått frågan: Om ni nu främst vill bekämpa de ekonomiska orättvisorna, varför då inte föra en tydligare klasspolitik? Varför är ni så veka mot kapitalismen?
Summan av kardemumman är att det har varit mumma för högern. Men socialdemokratins uppgift är inte att så split i de egna leden, utan snarare att försöka förstå varandra och ena landets progressiva.
Socialdemokratins uppgift är inte heller att ställa utsatta grupper mot varandra. Genom att se likheterna mellan olika strukturella orättvisor – oavsett om de är baserade på klass, kön, sexualitet, etnicitet och/eller något annat – kan vi i stället finna de strategier som krävs för att förändra samhället.
Det är först när vi hjälps åt och lyfter varandra som vi blir starka och når framgång. Det kallas solidaritet. Och det är just denna sammanhållning som är nyckeln till både jämlikhet och frihet.
Vi behöver varandra
Högutbildade lever längre än lågutbildade. 2014 var skillnaden i förväntad livslängd mellan en lågutbildad i Vårby och en högutbildad i Danderyd 18 år. Klassamhället slår hårt. I Sverige lever många barn i familjer som har svårt att få pengarna att räcka till, ofta med kämpande ensamstående föräldrar som i slutet av månaden får välja mellan mjölk och toapapper. Enligt Rädda Barnen levde 234000 barn i fattigdom
under 2013. Alltså i en familj som har så låg inkomst att pengarna inte täcker nödvändiga kostnader eller som får försörjningsstöd. Vi ser hur klyftorna ökar mellan stad och land. Medan en del städer drar ifrån riskerar andra delar av landet att halka efter.
När kvinnors och mäns genomsnittliga månadslöner jämförs syns skillnaderna tydligt. Enligt Medlingsinstitutet hade kvinnor i genomsnitt 86,8 procent av mäns lön 2014. Den ovägda löneskillnaden, eller det så kallade rålönegapet, mellan kvinnor och män är alltså 13,2 procent. Kvinnor utför också fortsatt en betydligt större del av det obetalda hemarbetet och kvinnor har fler sjukdagar än män. Varje år misshandlas och dödas flera kvinnor av sin partner.
Människor med arabiskt eller nordafrikanskt klingande namn har svårare att få komma till en jobbintervju jämfört med en person med ett namn som klingar traditionellt svenskt, detta trots att personerna har samma kompetens. Flera tusen hatbrott anmäls varje år. Människor misshandlas för hur de ser ut, för vad de heter och vilka de är. Också HBTQ-personer drabbas hårt av hatet.
Det är bara några få exempel. Det finns fler. Vi är många som vet precis vad det handlar om. Det finns ingen anledning att vi ska ställa oss mot varandra.
Visst finns det skillnader i de olika strukturerna, men de har det gemensamt att de trycker ned och skapar ofrihet för den enskilda, fördummar samhället och baseras på djupt omänskliga föreställningar om »den andre«. Dessutom förstärker de ekonomiska orättvisorna, rasismen och könsmaktsordningen – liksom andra strukturella orättvisor – varandra.
Ett exempel är hur svårigheterna för människor med utomeuropeisk bakgrund att få jobb, på grund av diskriminering, kan bidra till utökade klassklyftor baserade på etnisk bakgrund. Denna växelverkan mellan olika orättvisor är inget nytt.
Redan den socialdemokratiska kritiken mot kolonialism och apartheid baserades bland annat på en analys av hur kapitalism och rasism samverkade. När den svenska sexköpslagen introducerades i slutet av 90-talet var bakgrunden en förståelse av kapitalismens och könsmaktsordningens samverkan.
I en alltmer sammanlänkad värld blir sambanden mellan olika underordningar nödvändiga att förstå. Den som misslyckas med det kommer heller inte att förmå bekämpa dagens orättvisor. Varken lokalt och nationellt eller globalt.
Ser man inte att slöjan för vissa är en symbol för förtryck, för andra för frihet, ser man inte heller hur både slöjan i sig själv och fördomarna mot den straffar ofta redan hårt pressade kvinnor. Både i Sverige och i resten av Europa, och långt utanför våra gränser,rör det sig om rasistiska och sexistiska strukturer. Och om kvinnor som inte sällan står långt ned i det ekonomiska systemet.
När drygt 100 kvinnor och män för några år sedan dödades av en brand i en textilfabrik i Bangladesh var det ingen tillfällighet. De tillverkade kläder till oss i Europa och tillhörde världens fattigaste. De arbetade med urusla villkor trots att företag högre upp i hierarkin badade i pengar. Vinster som skapats tack vare det mervärde dessa och andra arbetare skapade. De var icke-européer långt borta i Asien. Merparten i fabriken var kvinnor.
Förstår man inte hur orättvisorna samverkar här hemma och utomlands förmår man inte heller att formulera det som krävs för att skapa den jämlikhet Sverige och världen så desperat behöver.
I grunden har de olika orättvisestrukturerna samma källa: Dels rädslan att förlora gamla privilegier, dels rädslan för den andra. Men socialdemokratins uppgift är att förmå samhället att resa sig över det. Solidariteten är nyckeln. Håller vi bara ihop, så går det bra.
Laila Naraghi
är politiskt sakkunnig på Utrikesdepartementet, tillträder snart som riksdagsledamot för Kalmar län. Redaktionsmedlem Tiden
