”Alla ska bidra” är namnet på de danska Socialdemokraternas nya kampanj som presenterades i förra veckan. ”Kommer du till Danmark ska du arbejde” står det med svarta versaler på de valaffischer som tapetserats upp inför höstens val.
Budskapet är solklart, och det retoriska knepet väl beprövat. En misstanke om hur sanningen tycks vara befästs ytterligare genom kampanjens budskap. Flyktingar vill inte bidra till samhället, de kommer inte till Danmark för att jobba. Vad de härigenom tillskrivs för egenskaper och vilka signaler det sänder om flyktingars människovärde är skrämmande.
I Sverige har vi under flera år förfasat oss över den politiska utvecklingen i vårt södra grannland. Under 90-talets andra hälft, när vi skamset slickade såren efter Ny demokratis uppgång och fall, och fortfarande med skräck mindes lasermannens härjningar, växte sig en bred främlingsfientlighet allt starkare i Danmark.
Dansk Folkeparti fick mer än sju procent av rösterna i riksdagsvalet 1998, och tolv procent 2001 då det blev landets tredje största parti. Pia Kjaersgaard vann mark med en retorik mot multikulturalism, mot familjeåterföreningar och genom misstänkliggörandet av muslimer. Med förslag om slöjförbud och hårda språk- och medborgartester gick partiet allt längre.
Under den här perioden avfärdade vi Dansk Folkeparti och deras framgångar som galenskap. Sverige skulle aldrig hamna där Danmark var, en liknelse länderna emellan var helt befängd.
Men se vart vi hamnat idag.
Ett politiskt parti fungerar ju aldrig isolerat från resten av samhället eller det politiska samtalet i allmänhet. Det må vara Ukip i Storbritannien, Jobbick i Ungern, Fremskrittspartiet i Norge, Front National i Frankrike eller Dansk Folkeparti i Danmark. För att bara nämna några av Europas högerextrema partier. Alla dessa har påverkat samhällsklimatet och politiken i det egna landet, utifrån partiernas egna agenda.
Mellan 2001 och 2011 agerade Pia Kjaersgaard och Dansk Folkeparti stödparti till den dåvarande liberal-konservativa regeringen. Underförstått och rent krasst, innebär ett sådant stöd både ett givande och ett tagande – så fungerar politiken. Och mycket riktigt innebar samarbetet en hel del eftergifter för regeringen. Successivt förändrades också det politiska klimatet till en allt större misstänksamhet och ett allt bredare motstånd mot det som var annorlunda. Mot människor från andra länder, människor från andra kulturer, med annan bakgrund och med andra förutsättningar. Vi och dom blev två ytterligheter. De goda och de onda, för att dra det till sin spets.
Och där står vi i dag. Så långt har det alltså gått att de danska Socialdemokraterna, trots regeringsinnehav har anammat en retorik som för svenska Socialdemokrater känns märkligt osolidarisk och främlingsfientlig. Precis som under Pia Kjaersgaards tidiga framgångsperiod, förfasas vi och känner att sundet som skiljer våra länder växer sig allt bredare.
För precis som då intalar vi oss att den verklighet våra grannar upplever aldrig någonsin kan drabba oss. Men med facit i handen, tänk så fel vi hade – och förmodligen har även denna gång. Vi har just nu ett alldeles eget främlingsfientligt, tredje största parti, som redan agerat stödparti åt den förra regeringen. Ett parti som växer och får ett allt bredare stöd. Ett parti vars rasistiska åsikter blir alltmer accepterade i samhället. Vars politik redan har lyckats påverka den politiska dagordningen, vare sig vi vill erkänna det eller inte.
Det finns förvisso ett parlamentaristiskt motstånd mot att ge Sverigedemokraterna alltför stort inflytande i Sveriges riksdag. Men med de europeiska erfarenheter som finns, hur lång tid tar det? När är vi ikapp Danmark?
Lina Stenberg, kommunikationschef
