När de ekonomiska realiteterna ändrades på 1980-talet hängde inte socialdemokratin med utan resignerade i många fall till marknadsliberala lösningar. Verkligheten är fortfarande en annan än den på 1970-talet men behovet av socialdemokratins lösningar är större än någonsin skriver, Anne-Marie Lindgren i senaste numret av Tiden Magasin.
Fram till ungefär 1970- talet var den socialdemokratiska vägen tämligen rak; reform lades till reform, framsteg till framsteg, i en utveckling som hela tiden tycktes bekräfta den egna världsbilden. Att den utvecklingen skulle kunna brytas och vändas i en helt annan riktning var en tanke som inte ens dök upp.
Men det var faktiskt det som hände. Vägen krökte sig och landskapet förändrades.
Förklaringen till förändringen är, i ett historiematerialistiskt perspektiv, enkel: Produktivkrafterna förändrades på ett sätt som påverkade hela grunden för den socialdemokratiska politiken, gjorde tidigare effektiva instrument mindre effektiva, och skiftade de ekonomiska maktförhållandena till kapitalets fördel. Enklast sammanfattas det i begrepp som ”it”, ”globalisering” och ”växande finansmarknader”.
Det tog tid för socialdemokratin att alls uppfatta dessa förändringar – kanske just därför att de inte stämde med vad vi vant oss att betrakta som självklart.
I en första fas, det så kallade Rosornas krig under 1980-talet, grälade man mest om ifall några förändringar alls hade inträffat. Det blockerade rätt effektivt debatten om hur man skulle hitta socialdemokratiska lösningar som svarade mot dessa förändringar.
När insikten slog igenom någonstans på 1990-talet att dessa förändringar faktiskt hade inträffat blev slutsatsen litet väl ofta – kanske av nödtvång i brist på egna idéer, kanske som en följd av tappat självförtroende – att eftersom borgerligheten haft rätt om de ändrade villkoren, hade den också rätt när det gällde metoderna att möta förändringarna. Det är påfallande tydligt när det gäller socialförsäkringarna, styrmekanismerna inom den offentliga sektorn (”NPM”) och regelverket för privatiseringarna. Där köpte socialdemokratin mycket utan en tillräckligt kritisk granskning.
Det är naturligtvis sant att de ekonomiska och sociala förändringarna alltsedan 1980-talet kräver en annan sorts socialdemokratisk politik än 1970-talets. De internationella beroendena är större, arbetsmarknaden är annorlunda, de finansiella marknaderna spelar en oerhört mycket större roll för ekonomin, migrationen är mer omfattande, it har förändrat både produktionslivet och opinionsbildningen, och så vidare.
Däremot är det inte sant att dessa förändringar bara kunde hanteras enligt marknadsliberal ortodoxi. Men det var vad som predikades för socialdemokratin som receptet för ”förnyelse”, och i praktiken var det mycket åt det hållet som förnyelsen också kom att sökas. Förändringarna putsades visserligen i görligaste mån för att få bort det som kändes minst socialdemokratiskt, men på det hela taget var ”förnyelsepolitiken” reaktiv och defensiv.
Nu pågår ett nytt skifte i debatten. De ny- och marknadsliberala lösningarna har inte levt upp till sina egna löften. De ekonomiska och sociala problem som vuxit fram ur finans- och eurokriserna har lett till både en växande högerpopulism och ett växande, fast litet trevande, intresse för den typ av politik som präglat europeisk, reformistisk socialdemokrati.
Ibland kan det kännas som att även socialdemokratin hör till de lite vilsna. Och kanske inte alltid känner igen sitt eget gamla idéarv, när det dyker upp i ny tappning.
Tre centrala punkter i detta idéarv kan härledas ur partiets politik och de erfarenheter den bygger på.
• Ett grundläggande begrepp är jämlikheten. Arbetarrörelsen växte fram bland dem som levde på fel sida om tidens djupa ekonomiska och sociala klyftor, och som in på skinnet visste vad det betydde av underordning, otrygghet och maktlöshet. Och kampen handlade om att få bort den underordningen, den otryggheten och den maktlösheten.
Det förutsatte en annan sorts samhälle, mer jämlikt, mindre skiktat. Det räckte inte med att ökade möjligheter till det som i dag kallas klassresor. För i ett samhälle, som bygger på tydlig skiktning mellan olika sociala grupper, måste per definition alltid några (=rätt många) befinna sig i de undre skikten. Och dåliga villkor för dem förändras inte av att några få kan ta sig ur dem.
För arbetarrörelsen handlade det alltså inte om klassresor, utan om klassutjämning.
• Ur detta följde insikten att individens villkor är beroende av hur samhället är uppbyggt. Samhällsstrukturer som ger alla människor grundläggande, likvärdiga möjligheter till sådant som sjukvård, utbildning och inflytande på jobbet måste vara annorlunda än de som formas efter principen att var och en får klara sig själv i konkurrensen. Där somliga, enligt konkurrensens principer, alltid kommer att slås ut.
Eftersom alla är beroende av samhället, måste alla ges samma rätt och möjlighet att vara med och forma det. Om bara somliga kan göra det, eller om andra i kraft av en betydligt starkare ekonomisk eller social position kan styra utformningen efter sina speciella intressen, får vi strukturer som skapar ojämlikhet.
• Där finns den tredje kärnpunkten: den ekonomiska maktens betydelse. För den tidiga arbetarrörelsen var det en självklar kunskap, vuxen ur de egna mycket konkreta erfarenheterna av hur företagens ägare i kraft av just sitt ägande ensidigt bestämde över frågor som avgjorde de anställdas liv: löner, arbetstider, arbetsmiljö.
Omfördelningen av ekonomisk makt var alltså central för att förändra samhället.
Alla tre punkterna är aktuella i dagens debatt.
De senaste decennierna har sett ett nytt genomslag för de klassiska borgerliga idéerna att ojämlikhet är något positivt, särskilt för ekonomin. I dag börjar debatten vända. Det handlar främst om den sociala oro och instabilitet – manifesterat i den växande högerpopulismen – de skapar.
Men andra kritiska aspekter på ojämlikheten är skillnaderna i folkhälsa, i skolresultat och i barns uppväxtvillkor. Med slutsatsen att ekonomiska och sociala klyftor begränsar livet för dem som finns i de undre skikten. Folk i den tidiga arbetarrörelsen skulle känna igen sig: ojämlikhet skapar också ofrihet.
På samma sätt är samhällsstrukturernas roll på väg tillbaka. Av flera skäl.
Finanskraschen visade att privata vinstintressen kan krocka rejält med viktiga samhälleliga intressen, och därför måste de kontrolleras. Vår inhemska debatt om vinster i välfärden handlar egentligen om samma sak: vinst som styrmedel kan hamna i konflikt med verksamheternas samhälleliga mål. I miljödebatten pågår ständigt konflikten mellan nödvändigheten att minska dagens hårda slitage på klimat och naturresurser, och de kapitalintressen som förlorar på att göra det.
Argumenten för att minska statens och politikens roll till förmån för ”marknaden” handlade om ekonomi, men också om att individens frihet skulle öka. Det som nu börjar synas är att statens tillbakadragande inte betyder att den enskilda individen tar över bestämmandet. Det gör i stället andra maktgrupper. Som till skillnad från stat och kommun står utanför medborgerlig kontroll och insyn.
Som de stora riskkapitalägda koncerner, som dominerar inom de privatiserade delarna av välfärdssektorn. Och tar över åtskilliga skattekronor för eget bruk.
Frågan om samhällsinstitutionernas roll är alltså nära kopplad till frågan om den ekonomiska makten. Då är verkligheten inte som i de ideala marknadsmodeller, där alla aktörer har exakt lika mycket makt och ingen kan dominera den andra. Verkligheten är att vissa aktörer har väldigt mycket mer makt än andra. Om andra grupper ska kunna uppväga den makten, måste de gå ihop kollektivt för att få tillräcklig styrka – som medborgare via politiken, eller som anställda via sina fackliga organisationer.
Att slå sönder dessa kollektiva former innebär alltså inte att man ökar inflytandet för de olika individer som bildar kollektivet. Det innebär att de starkaste ekonomiska aktörerna i stället kan öka sin makt, eftersom motvikterna försvagats.
Arbetsmarknaden i dag är ett övertydligt exempel. Osäkra anställningar, konstiga arbetsscheman, ofrivilliga deltider, farliga arbetsmiljöer, ökad tidspress, hårdare sortering av arbetskraften – allt vittnar om ett skifte i maktrelationerna. Som minskat, inte ökat, den enskilda anställdes rörelsefrihet.
En socialdemokratisk framtidspolitik kan alltså lugnt ha de klassiska kärnfrågorna som utgångspunkt.
Men samtidigt gäller att verktygen har att arbeta i en annan värld än gårdagens.
Konflikten mellan arbete och kapital, exempelvis, yttrar sig delvis på samma sätt som förr, men delvis inte. Det beror på att varken faktorn ”kapital” eller faktorn ”arbete” är densamma som förr.
Det finansiella kapitalet spelar en annan roll än förr, därför att det numera kan skapa sina egna vinster utan omvägen över någon produktion. Det betyder att ”arbetets” intressen, alltså alla arbetande och arbetslösa som står utanför finansmarknaderna men ofta får betala för deras misstag inte kan hävdas den fackliga vägen. För det finns inget sådant fack. Motvikter mot finansmarknadens aktörer kan bara byggas den politiska vägen.
Faktorn ”arbete” är också annorlunda. Vissa grupper anställda har i kraft av utbildning och specialkunskaper en stark ställning gentemot arbetsgivaren, och har – eller tror sig ha – mer av sammanfallande intressen med denne än med andra grupper anställda.
Andra grupper är betydligt mer utsatta. En ny term har dykt upp – ”prekariatet”, gruppen med osäkra anställningar och under ständigt tvång att jaga nya jobb. Gruppen är inbördes heterogen och kan knappast organiseras som grupp, och den har inga självklara kopplingar till de traditionella fackföreningarna.
De marknadsliberala reglerna för arbetskraftens rörlighet inom eu innebär i praktiken ökade möjligheter för arbetsgivare att dumpa löner genom att använda arbetskraft från låglöneländer för jobb i höglöneländer. Det minskar styrkan i de fackliga motvikter som tidigare funnits, men det riskerar också att skapa motsättningar mellan olika grupper arbetande, snarare än att riktas mot det som skapar det egentliga problemet.
Det krävs nya former för facklig organisering, men det finns då också skäl att ställa frågan på vilka sätt politiska åtgärder kan underlätta för det.
Klimatproblemet, med dess direkta koppling till energiförbrukning och med det både produktions- och livsmönster, lägger en helt ny dimension till både politik och ekonomi. Och kräver omläggningar av båda, sannolikt stora sådana. Kravet på omläggningar är i sig en utmaning mot de starka ekonomiska intressena inom dagens produktion, men dessa kapitalintressen stöds också av konsumentintressen – den globala efterfrågan på bilar, exempelvis, växer stadigt.
Det är inte osannolikt att klimatpolitiken kommer att ställa fördelningspolitiska utmaningar, när invanda konsumtionsmönster måste brytas – och alla tycker att det är någon annan som ska göra det.
En politik byggd på de klassiska tre punkterna möter för framtiden helt nya typer av utmaningar, inte minst vad gäller klok underliggande problemanalys. Det finns några punkter att envist hålla fast vid, som den generella välfärdspolitiken, ett omfördelande skattesystem och den politiska, demokratiska, rätten att bestämma över skattepengarnas användning. Däremot är det inte självklart att systemen för detta ska förbli oförändrade; när det gäller skattesystemet är det snarare en självklarhet att det måste ses över grundligt.
Lika självklart borde det vara att hålla fast kravet på samhällelig styrning av allt det som handlar om samhällsplanering, från bostads- och stadsbyggande till infrastruktur och energiföretag. Här måste det politisktdemokratiska inflytandet stärkas, inte luckras upp, som är dagens trend. Möjligen bör man tillägga att kompetensen för detta dessutom kan behövas stärkas.
Men samtidigt krävs ett annat ekonomiskt tänkande. Mer av Keynes, som princip åtminstone, men med tydligt inkluderande av miljö- och klimatekonomin. Och det är ingen liten uppgift att utveckla det.
Till slut handlar det också om det som kallas makten över tanken. Att våga tala för nödvändigheten av gemensamma lösningar på det som är gemensamma problem, att visa på orimligheterna i att, som borgerligheten, göra om samhällsproblem som arbetslöshet till individuella problem som handlar om viljan att söka jobb, att förklara att god välfärd kräver god finansiering – och att marknadslösningar må vara bra för vissa ändamål, och ska användas för dem, men definitivt inte för alla.
Anne-Marie Lindgren var tidigare utredningschef på Arbetarrörelsens tankesme
