Socialdemokratisk idéutveckling, kritik och politik sedan 1908.

Författarens korrigering: En tidigare version av denna artikel innehöll ordet kosmopolitanism, vars laddning och historia jag inte var medveten om då jag valde att använda det. Ordet är inte rättvisande för vad jag vill säga. Jag har därför ersatt det, i punkt 2 i avsnittet En vänster även för medelklassen, med ordet internationalism. Jag står i tacksamhetsskuld till Peter Gustavsson för insikten bakom denna ändring. Det tål också att förtydligas att jag inte lägger någon etnisk eller kulturell betydelse i ordet svenskarna som följer senare i samma stycke. /DÅ

 

 

Ingen som följer vänsterns idédebatt kan ha missat tankesmedjan Katalys ambitiösa rapport- och seminarieserie Klass i Sverige. Projektet är lovvärt, för klass förblir den viktigaste strukturella förklaringen till skillnader i människors livsvillkor och ett av de viktigaste perspektiven för att förstå samhällets utmaningar. Klassanalys och politiska åtgärder mot klassamhällets effekter ska med självklarhet ha en central plats i socialdemokratin.

Men jag tror inte på Katalys övergripande slutsats: att vägen till opinionsmässig framgång för Socialdemokraterna går genom en tydligare klassretorik. I rapportseriens avstamp hävdas exempelvis att ”En vänstersida som vill växa och behålla stöd behöver prata klass för att kunna bygga majoritet.”

Tvärtom tror jag att en starkare betoning av klass är kontraproduktiv om man vill dominera det politiska landskapet, eftersom en sådan dominans kräver att man är relevant även för medelklassen. Och det finns goda skäl att tro att både medelklassen och delar av arbetarklassen lämnat bakom sig de omständigheter som gör dem mottagliga för klassretorik.

I det följande argumenterar jag för denna uppfattning på tre sätt. Först visar jag att det material Katalys åberopar för sin slutsats inte ger täckning för den. I detta ligger fokus vid rapport 1 i serien. Sedan belyser jag att det svenska samhället har förändrats på sätt som kan antas ha försvagat resonansen för klassretorik. Avslutningsvis föreslår jag några bärande element i en vänster som kan tilltala även medelklassen. Bland dessa element finns fortfarande klassanalys och politiska åtgärder mot klassamhällets effekter, men inte någon paketering i klassretorik.

  1. Katalys felslut

Katalys första klassrapport bygger på en opinionsundersökning som tankesmedjan låtit företaget Novus genomföra. Särskilt framhålls att en stor majoritet av svenska folket (81 procent) anser att Sverige är ett klassamhälle. Enkätens fråga om detta löd ”Tycker du att Sverige är ett klassamhälle?” och respondenterna fick svarsalternativen ”ja, absolut” (34 procent), ”ja, i någon mån” (47), ”nej, i stort sett inte” (13), ”nej, inte alls” (2) och ”vet ej” (4).

Mot denna bakgrund hävdar författarna att ”klass, trots sin närmast totala frånvaro i det politiska samtalet, fortfarande spelar en stor roll i människors uppfattning om samhället”. På samma sätt slår de fast: ”Att 94 procent av Socialdemokraternas och 93 procent av Vänsterpartiets sympatisörer anser att Sverige är ett klassamhälle visar att klass spelar en viktig roll för vänsterväljarnas världsbild”. I förlängningen av dessa påståenden dras slutsatsen att vänstern behöver prata klass.

Men påståendena har inte täckning i undersökningen.

Frågan ”Tycker du att Sverige är ett klassamhälle?” är mycket ledande och kan på sin höjd mäta respondentens absoluta uppfattning om klass – inte vilken relativ betydelse klass har för hens världsbild. Den går att besvara med ja även om man tycker att klass är helt oviktigt. Med andra ord låter den oss inte konstatera att klass spelar ”en stor roll” i någons medvetande.

För det syftet hade det varit bättre att exempelvis fråga ”Vilken av dessa beskrivningar tycker du stämmer bäst in på det svenska samhället?” och ge alternativen ”Ett klassamhälle”, ”Ett patriarkalt samhälle”, ”Ett samhälle där minoriteter diskrimineras”, ”Ett samhälle där infödda svenskar diskrimineras”, ”Ett samhälle där vem som helst kan ta sig fram om hen anstränger sig”, ”Ett högskattesamhälle”, ”Ett ekologiskt ohållbart samhälle”, eller liknande. Man kunde också ha frågat ”Vilket är det svenska samhällets främsta karaktärsdrag?” och låtit respondenten svara i fritext.

En annan del av undersökningen visar att drygt hälften av Socialdemokraternas sympatisörer är mycket eller ganska stolta över sin klasstillhörighet. Katalys förklarar därför att subjektiv klass ”spelar stor roll” för S-väljarnas politiska identitet. Men det går inte att sätta likhetstecken mellan stolthet och identitet på det sättet. Man kan vara stolt också över saker som har mindre betydelse för identiteten. Dessutom är det klart fler av partiets sympatisörer som identifierar sig som tjänstemän än som arbetare, och det är troligt att dessa bidrar till stolthetssiffran.

Jag tycker att argumenten i vänsterdebatten måste vara vassare än så här.

  1. Ett annat Sverige

Som framgått mellan raderna köper jag Katalys premiss: att en individ blir mottaglig för klassretorik om hon känner en tydlig klassidentitet. Min invändning gäller hur många människor som känner en sådan klassidentitet och hur starkt de känner den. Jag tror att verkligheten är sådan att den inte stödjer slutsatsen att vänstern bör tala mer klass för att bredda sitt politiska stöd.

Helt central för Katalys och min meningsskillnad är frågan om hur klassidentitet uppstår. Ur vad växer den?

Märkligt nog ägnas detta inget större utrymme i den första klassrapporten. Det svar som ges är följande:

”Hur uppstod den starka klassidentitet i arbetarklassen som under 1900-talet också kunde mobiliseras i hög facklig organisationsgrad och klassröstning” […]? Som ekonomhistorikern Erik Bengtsson belyst handlade klassmobilisering och klassmedvetande om en avgörande strategi för den reformistiska socialdemokratin:

’Genom att gjuta en stark klassidentitet som identifierade socialdemokratin som vägen framåt, mot större rättvisa. Denna starka identitet garanterade SAP ett starkt väljarstöd ur arbetarklassen, och en bred rekryteringsbas för kadrer. […]’

Socialdemokraternas starka ställning i valmanskåren vilade under 1900-talet i mångt och mycket på starka känslomässiga band, stark identifikation och en klasskänsla som byggts upp genom organisationsarbete och ett mycket medvetet identitetsbygge, menar Bengtsson.

Det medvetna identitetsbygget var säkert inte betydelselöst. Men jag finner det anmärkningsvärt att Katalys lyfter fram det som främsta (enda) förklaring. Med Karl Marx vill jag istället påstå att det är människornas samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. Jag tror att det var den underliggande materiella verkligheten som gjorde svenskarna disponerade att identifiera sig med och agera som klass – och att det medvetna identitetsbygget inte skulle ha lyckats om denna verklighet varit en annan.

Mer specifikt lyder min egen hypotes om hur klassidentitet skapas så:

  • Det måste finnas ett mått av det vi kan kalla hopplöshet-förutom-klasskampen – att organisation och kamp enligt klasslinjerna av individen upplevs vara det enda eller det klart bästa sättet att förbättra sin tillvaro.
  • Det måste finnas ett mått av absolut fattigdom eller elände – den individ som redan har en bekväm tillvaro får svårare att uppröras över orättvisor som innebär att någon annan är ännu rikare. Den som har luft i sin ekonomiska kalkyl har också möjlighet att förverkliga sig själv och odla intressen enligt eget huvud, och människor gör det på olika sätt.
  • Individerna som utgör arbetarklassen måste lätt kunna få syn på sin gemensamma situation som just arbetarklass och identifiera sig med varandra. Något som underlättar eller rent av är nödvändigt för detta är att individerna befinner sig på förhållandevis storskaliga arbetsplatser där de delar sin upplevelse av vardagen.

På alla dessa punkter har samhället under det senaste halvseklet förändrats i en riktning som kan antas ha försvagat svenskarnas klassidentitet och därmed deras mottaglighet för klassretorik.

En mycket större del av individens öde vilar nu i hennes egna händer till följd av att för-, grund- och gymnasieskola samt högre utbildning och Komvux gjorts tillgängligt för alla och i huvudsak finansieras offentligt. Det sociala arvet har fortfarande en alltför stor inverkan på individens livsbana, men det kan inte sägas vara alls lika avgörande som förr. De flesta får en meningsfull chans att ta sig fram.

Samtidigt har globaliseringen medfört att fackets inflytande försvagats. Därmed kan klasskampen sägas ha blivit en mindre framkomlig väg till förändring än den tidigare var – både absolut sett och i förhållande till alternativet att agera individuellt.

Till detta kommer att Västvärlden måste sägas genomleva en tidsanda som är extremt präglad av individualism. Individen uppmanas från barnsben att tänka själv, gå sin egen väg och ta fasta på sin unicitet. Den goda tillgången till utbildning är ett kraftfullt verktyg för att göra det.

Vad gäller ekonomisk jämlikhet går utvecklingen åt fel håll, ja, men utifrån min idé om hur klassidentitet skapas måste denna uppgift kvalificeras med en diskussion om hur den ökande ojämlikheten drabbar svenskarna absolut sett.

I LO-rapporten ”Vad betyder arbetsinkomsterna för ojämlikheten?” visas dels att de ökade skillnaderna i ekonomisk standard sedan mitten av 1990-talet till stor del kan hänföras till kapitalvinster, dels att den långsammare förbättringen av den ekonomiska standarden i den nedre delen av fördelningen till stor del beror på att ersättningarna från socialförsäkringarna ökat långsammare än lönerna. ”Arbetsinkomsterna har inte spelat någon huvudroll i inkomstskillnadernas uppgång”, slår rapporten fast. Med en växande ekonomi torde ojämlikheten alltså inte ha inneburit några försämringar i levnadsstandard för den stora massan i mitten av fördelningen.

En närliggande poäng är att även om vi med vissa mått närmar oss 1960-talets nivåer av ojämlikhet så gör vi det i en situation där svenskarnas levnadsstandard är ojämförligt bättre. En mycket stor del av befolkningen, som sträcker sig långt in i arbetarklassen, lever idag i materiellt överflöd där det alltid är möjligt att äta sig mätt, klä sig bra, ha en ordentlig bostad, få tillgång till utbildning, vård och omsorg, och ha en meningsfull fritid.

Visst, vi har ett betydande och växande prekariat, men är dess situation sådan att det identifierar sig som en klass? Är de prekära så många att de kan utgöra basen för ett parti som vill dominera det politiska landskapet? Jag tror inte det. Enligt fackförbundet Kommunals rapport ”Status: Prekär” är omkring 23 procent av alla som finns i arbetaryrken tidsbegränsat anställda. Det motsvarar enligt rapporten omkring 379 000 personer. Även om dessa alla bar samma identitet och agerade som en enda individ motsvarar de bara drygt 5 procent av de 7,3 miljoner svenskar som hade rösträtt i valet 2014.

Av Finansdepartementets senaste långtidsutredning framgår att den andel av arbetskraften som är sysselsatt inom industri och byggverksamhet sjunkit från omkring 45 procent 1960 till omkring 25 procent 2010. Under samma period har andelen i tjänstesektorn mer än fördubblats från omkring 30 till närmare 65 procent. Samtidigt har gränsen mellan dem som säljer sin arbetskraft och dem som äger kapital suddats ut i och med att alltfler blivit småsparare och hanteringen av värdepapper blivit tämligen enkel.

Något som bidrar till den individualistiska tidsandan är det alltmer mångfasetterade medielandskapet, inklusive sociala media. Innehållet är allt mindre likriktat och bestämt av mäktiga redaktioner, alltmer anpassat efter individens personliga intressen och smak.

Det nya medielandskapet innebär också att det idag är långt svårare än tidigare att sätta agendan i samhällsdebatten – även när man befinner sig i regeringsställning. Jag upplever att många på vänsterkanten ofta överskattar den egna rörelsens möjligheter att få det politiska samtalet att handla om det de själva vill.

*

Denna lista av föga originella observationer kan göras längre, men det är inte nödvändigt. Att svenskarnas samhälleliga vara har förändrats sedan vänstern stod på sin opinionsmässiga topp under rekordåren är uppenbart. För de flesta har livsmöjligheterna och levnadsstandarden förbättrats markant. Jag menar att dessa praktiska förbättringar gjort ett starkare avtryck i det politiska medvetandet än de teoretiska klasstillhörigheter som förblivit mer konstanta.

Att ”prata klass” kommer därför inte att kunna trumfa upplevelsen av den materiella verkligheten. Tvärtom tror jag att människor tenderar att sluta lyssna till dina argument om du visar dig ha en världsbild som de inte känner igen sig i. Jag vill påstå att en stor majoritet av svenskarna idag upplever klass som en sådan främmande världsbild.

Det tål att understrykas att min poäng inte är att klass blivit irrelevant, eller att individen idag är helt frigjord från materiella och sociala strukturer, eller att den ökande ojämlikheten är oproblematisk, eller att det nog inte är så farligt att tillhöra prekariatet. Jag tycker inget av detta. Om den nuvarande utvecklingen tillåts fortsätta kommer den till slut att slita sönder samhället. Min poäng är att verkligheten i dessa avseenden, idag och under överskådlig framtid, är sådan att den inte ger upphov till en tydlig klassidentitet hos någon stor del av befolkningen.

2. En vänster även för medelklassen

Av resonemanget ovan följer åtminstone två slutsatser.

Den första är att vänstern måste hitta ett sätt att tala om klass och klassamhällets effekter som människor känner igen sig i. En högre växel måste läggas i för att vinna kampen om språket. Vi måste hitta eller mynta begrepp som väljarna enkelt kan ta till sig och som automatiskt gör dem benägna att välja vår politik snarare än högerns. Arbetslinjen och utanförskapet är två begrepp som just högern framgångsrikt använt på motsvarande vis. Vi måste inse att detta är en kamp vi för i uppförsbacke. Vänsterns strukturanalys av samhället och tonvikt vid gemensamma lösningar är en mer komplicerad materia än högerns mässande om individens frihet – som dessutom stämmer väl in på tidsandans individualism.

Den andra slutsatsen är att vänstern måste tilltala även medelklassen – både den del som teoretiskt sett är arbetarklass och den del som är tjänstemän – om målsättningen är att samla en majoritet för sin politik. Den undre halva av befolkningen som traditionellt utgjort Socialdemokraternas väljarbas ser annorlunda ut idag jämfört med förr, och har andra bekymmer.

Här kan invändas att uppvaktning av medelklassen väl är precis vad Socialdemokraterna ägnat sig åt under en rad mandatperioder. Men jag upplever att det internt i partiet finns mycket luft att rensa i detta avseende. Många engagerade partimedlemmar ställer helt enkelt inte upp på att även medelklassens stöd behövs. Det har medfört att vi varken är tydliga eller trovärdiga i vår hållning.

Att få Socialdemokraterna att helhjärtat vända sig även till medelklassen riskerar att bli en uppslitande process. Jag tror att en stor del av problematiken kan sammanfattas så: Ett parti där de allra flesta gräsrötter brinner för sociala frågor måste tilltala en bred väljargrupp där de allra flesta, rätt eller fel, vill se sig som vinnare i livets lotteri. Ett parti som per definition är mycket kritiskt till det rådande ekonomiska systemet måste tilltala en grupp åt vilken det systemet levererat ett gott och bekvämt liv; en grupp som därför heller inte känner något behov av klasskamp utan tvärtom kan uppfatta klasskampen som ett hot mot sin tillvaro. Ett parti som förlorat en guldålder måste släppa sin nostalgi och bitterhet och åter bli genuint optimistiskt.

Om den första slutsatsen handlar om retorik handlar den andra om ett mer betydande skifte i såväl attityd som framtoning. Är Socialdemokraterna förmögna till det?

Om jag själv ska ange vad jag tror är nödvändiga bärande element i en vänster som tilltalar även medelklassen blir listan den följande.

  1. Icke-socialism. Den mest vedertagna definitionen av socialism är att det är ett ekonomiskt system präglat av kollektivt ägande av produktionsmedlen. Vi måste förklara att detta inte är vårt mål, och att vi därmed inte är socialister. Detta är inte att säga att inga verksamheter eller samhällsfunktioner ska finnas i offentlig regi. Jag ser starka skäl för det offentliga att tillhandahålla exempelvis utbildning, sjukvård, omsorg och socialförsäkringar, och att svara mot en betydande del av invånarnas bostadsbehov. Men detta kan argumenteras för utan att utgå från socialismen.
  2. Icke-internationalism. Vi måste förklara att svenskarnas intressen alltid kommer i första rummet för oss. Vårt agerande i regeringsställning har tyvärr gett skäl att tvivla på detta, och vår idé om en internationell klassbaserad solidaritet är inte någon tillgång.
  3. Strukturanalys som huvudsakligt perspektiv på samhället och dess utmaningar. Klass är förstås helt centralt här, liksom medvetenhet om kapitalismens och marknadsekonomins problem.
  4. Lika möjligheter som överordnat politiskt syfte. Jag skriver utförligt härom i min bok En annan socialdemokratiI denna ståndpunkt ligger en medvetenhet om att frihet, och specifikt valfrihet, ibland kan stå i direkt motsats till lika möjligheter.
  5. Strävan också mot ett stort mått av ekonomisk och social jämlikhet, dels som ett medel för att åstadkomma lika möjligheter, dels som ett mål i sig. I detta ligger värnande av samhällets mest socioekonomiskt utsatta.
  6. En positiv syn på samhällets roll i individens liv och för individens möjligheter, snarare än en syn på samhället som ett hot mot individens frihet.
  7. Insikt om de ekonomiska incitamentens betydelse för att innovation, entreprenörskap, förkovran och investeringar – och därmed i förlängningen vårt välstånd och vår levnadsstandard – ska uppstå. I detta ligger inte bara en acceptans för viss ojämlikhet utan en uppfattning att viss ojämlikhet är önskvärd.

Ett avvisande av ”höj skatten!” som det reflexmässiga svaret på hur välfärdens utmaningar ska tacklas. I detta ligger dels en insikt om att vi redan har ett högt skattetryck och att välfärden således har gott om resurser, dels en ständig jakt på kvalitet och effektivitet i verksamheterna. Det primära ska helt enkelt vara hur välfärden fungerar för medborgaren. I och med jakten på kvalitet och effektivitet kan vinstsyftet i välfärden avvisas.

Jag vill påstå att en vänster enligt dessa linjer, samt det faktum att den alls har en uppfattning om hur det goda samhället ser ut, är något distinkt annat än socialliberalism. Det är också så att ingen av punkterna hindrar vänstern från att föra politik mot klassamhällets effekter ungefär som vi gör idag. Att en viss ojämlikhet kan accepteras och rent av är önskvärd (punkt 7) är en princip som Socialdemokraterna redan följer, även om partiet inte vågar uttala den och därmed blir otydliga för både väljare och egna gräsrötter.

Det är ännu långt till september och i politiken kan det gå fort, men i skrivande stund ser höstens val ut att bli ett nederlag för Socialdemokraterna. Om det blir så kommer vissa delar av partiet att kräva en kraftig vänstergir inte bara i retoriken utan även i politiken. Inspirationen kommer att hämtas från en Jeremy Corbyn och ett Labour som verkar i ett helt annat valsystem och en helt annan socioekonomisk verklighet än den svenska. Jag tror att det vore ett misstag. Vart ska den medelklass som sympatiserar vänsterut då vända sig?

 

David Åhlén

Författare av En annan socialdemokrati (Premiss, 2018), politisk sekreterare för Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting