Bommersvik, kronjuvelen i arbetarrörelsens bildningstradition, fyller 80 år i år. Journalisten Daniel Mathisen tumlar ner i en bildningshistoria som rymmer lika delar unga drömmar som global storpolitik. Och slås av hur 1937 års politiska underströmmar når ända in i vår samtid.
Några byggnader, stora gräsytor, en sjö. För den som åker till Bommersvik för första gången kan det se ut som vilken konferensanläggning som helst. Men för generationer ur arbetarrörelsens olika kretsar är minnena från Bommersvik en självklar fond för deras engagemang. Här har femtonåriga SSU:are gått sin allra första kurs. Träffat den stora kärleken. Strukit under ideologiska formuleringar i böcker. Vässat debatteknikens redskap för de stora valdebatterna. Här har statsministrar, partiledare och internationella gäster mejslat ut morgondagens reformer.
Bommersvik är nämligen något mycket mer än bara en kursgård – den är lika mycket en berättelse om arbetarrörelsens framväxt och hela den svenska välfärdsstatens födelse.
Historien är både unik och fascinerande.
Den olydiga ungdomen
När Ivan Ohlson, SSU:s studieledare, vaknar upp måndagen den 13 september 1937 känner han av oron direkt. Utanför fönstret ösregnar det. Dagen efter ska ungdomsförbundets egen förbundsskola, Bommersvik, invigas av en hel kongress, journalister och funktioner. Sammanlagt omkring 800 personer. Himlen öppnar sig.
Men på invigningsdagen lättar det ändå, om än mot en grådisig molnvägg. När tidningen Social-Demokraten skriver om den stora invigningen sparas det inte på lovorden:
Det blev en av de vackraste högtidligheter som bevittnats inom arbetarrörelsen. Överlämnandet skedde med ett tal av Adolf Wallentheim och den remarkabla gåvan mottogs av förbundet genom dess ordförande Torsten Nilsson.
Dagens Nyheter skriver också om den nya kursgården:
Här finns både läsesalar, en verkligt elegant matsal, trevliga fyramanskrypin och rymliga köksregioner. Hela stället har kulturstämning, och man har på känn att här är rätta atmosfären för studier. Bommersvik ligger också mycket långt från några nöjescentra, något som också bör inverka gynnsamt på arbetet.
Adolf Wallentheim, tidigare SSU-ordförande och insamlingskommitténs ordförande, när förhoppningen att Bommersvik ska bli »ett humanitetens folkuniversitet«:
– Må den svenska arbetarungdomen, i vars händer skötseln och omvårdnaden av denna skola och denna egendom nu lägges, förvalta gåvan på bästa sätt. Vårda naturen, vår moder, och visa i allt edert uppträdande kultur – odling av tanke och hjärna – och res en barriär mot skövlandets och förstörandes krafter.
Men att just fastigheten utanför Södertälje skulle bli scenen för SSU:s storskaliga studieprojekt är långtifrån självklart. Vi backar bandet.
Tankarna på en förbundsskola slår rot tre år tidigare. I ett protokoll från SSU:s förbundsstyrelse, daterat 1934, beskrivs med spartansk prosa hur Ivan Ohlson genom »en förutsättningslös utredning« ska se över möjligheterna att starta en egen förbundsskola. Syftet är att »kunna tillgodose de ökade anspråk på förbundets studie- och utbildningsverksamhet som den alltjämt fortsatta frammarschen säkerligen skulle komma att ställa«.
Frågan om en egen studieskola tar sedan fart på allvar 1936, efter att man gjort studieresor till Belgien och Nederländerna. Det underlag som så småningom lämnas till ungdomsförbundets verkställande utskott saknar en ordentlig ekonomisk kalkyl. I stället konstaterar utredningen att »man härvidlag som tidigare får rätta munnen efter matsäcken«.
Men alla är inte lika entusiastiska över planerna på en egen studieskola. Äldre inom Socialdemokraterna minns partisprängningen 1917 alltför väl och ser ungdomsförbundets större självständighet som ett möjligt hot. Det knorras om den olydiga ungdomen.
Den centrala tanken bakom en förbundsskola är att förändra SSU:s snabbt växande organisation. Under trettiotalet når förbundet rekordet 106000 medlemmar och är därmed världens största ungdomsförbund – även i absoluta tal. Förbundsstyrelsen vill decentralisera stora delar av verksamheten och lägga större ansvar på distrikt, kretsar och inte minst enskilda klubbar. Och då behövs bildning och studier.
När förbundsstyrelsen bifallit Ivan Ohlsons lite luddiga förslag till förbundsskola startar insamlingen för att få ihop pengar till att köpa tomtmark. Sommaren 1936 åker representanter för SSU tillsammans med mäklare runt i Mälardalen för att hitta en lämplig fastighet. Utan resultat. En morgon när Ivan Ohlson bläddrar i morgontidningen ser han en annons för en gård utanför Järna: Bommersvik. Han åker dit och fastnar direkt.
Enkronasaktionen
Bommersvik omnämns första gången 1601, i ett köpebrev i lacksigill på svarvade trädosor. Under de följande seklen är platsen tummelplats för adeln och överklassen, med omfattande jordbruk. Fastigheten faller också i händerna på den svenska kronan. 1676 köps Bommersvik av fältherren Erik Dahlberg, som behåller den till sin död 1703. Därefter ägs gården av åtskilliga ägare ur det svenska ledarskiktet. 1914 köps den av översten vid Upplands infanteriregemente, Gerdt August Lundeberg. Det är han som äger fastigheten när nyfikna SSU:are åker ut till gården vid Yngern.
Bland SSU:s medlemmar genomförs den så kallade enkronasaktionen, med målet att varje klubb ska samla in en krona per medlem. För de flesta unga som jobbar motsvarar det mer eller mindre en timlön. I en intervju i Idéernas vapensmedja – Bommersvik 50 år berättar Torsten Nilsson, SSU-ordförande 1934–1940:
– Det var stora uppoffringar som krävdes för insamlingen. Detta var ju fruktansvärda arbetslöshetstider, och då var det tungt att få fram pengarna. Jag har dock intrycket att det då bland ungdomen fanns en större offervilja. Vi ska också komma ihåg att vi sam-tidigt med Bommersviksinsamlingen hade en stor insamling till den republikanska regeringssidan i spanska inbördeskriget mot Franco och fascisterna. Mot den bakgrunden var resultatet lysande.
Efter en omfattande insamling bland medlemmar i SSU, Socialdemokraterna, fackföreningar och det socialdemokratiska kvinnoförbundet kan Bommersvik äntligen köpas. Formellt säljs Bommersvik till Ivan Ohlson personligen. Anledningen är att den tidigare ägaren, den konservative överste Gerdt August Lundeberg, inte vill sälja direkt till det socialistiska ungdomsförbundet. Priset landar på 127000 kronor (knappt fyra miljoner i dagens penningvärde) med en handpenning om 20000 kronor. Men överste Lundeberg har också ett krav: varje gång den röda fanan hissas ska den ha sällskap av den svenska. Förbundet håller löftet.
Den 14 maj 1937 undertecknas köpebrevet slutligen av den ålderstigne överste Lundeberg »till herr Ivan Ohlson«. Äventyret kan börja.
Auktoritära moln
Att äga och driva en egen förbundsskola är ny terräng för ungdomsförbundet. Den närmaste tiden blir en experimentverkstad för att trampa upp nya stigar på bildningsområdet. Bommersvik är en stor egendom med fungerande jordbruk på 180 tunnland.
I samband med köpet beslutar SSU:s förbundsstyrelse att grunda Stiftelsen Förbundsskolan Bommersvik. Styrelsen består till en början av fyra representanter för SSU, en för Socialdemokraterna och en för kvinnoförbundet och en för LO.
Så snart köpet är i hamn börjar arbetet. De omfattande ombyggnationer som krävs för att göra om fastigheten till en kursgård leds av KF-arkitekten Seth Torné. Under byggarbetet hålls det allra första arrangemanget på Bommersvik – Unga Örnars ledarläger. I slutet av juni är förbundsskolans första föreståndare, 33-årige Algot Andersson, på plats.
Suget efter bildning är enormt. Trettiotalets ungdom går som regel bara sex år i folkskola och för arbetarklassen är böckernas och bildningens värld ofta utom räckhåll. Bommersvik invigs mitt under det spanska inbördeskriget, i ett Europa på tröskeln till världskrig. Att rusta nästa generations arbetarungdomar politiskt handlar inte bara om politisk nödvändighet. Det är lika mycket en överlevnadsstrategi, ett pansar, mot de framväxande auktoritära molnen på himlen.
För många av de fattiga SSU:are som gör sin allra första resa till kursgården vid Yngerns strand, längs de förrädiskt slingriga kurvorna, träffar textraderna från Internationalen – »från mörkret stiga vi mot ljuset«– sannolikt rakt i hjärtat. När dörrarna till Bommersvik
öppnas är det resultatet av en ideologisk tanke om att teori och praktik är intimt sammanflätade. Eller annorlunda uttryckt: att bedriva verksamhet är politiskt i sig.
Göran Holmberg skriver i jubileumsboken från 1987:
Den demokratiska socialismens idéer skulle alltid grundas på kunskaper och människors verkliga behov. Det uteslöt inte djärva visioner, himlastormande idéer, eviga samtal, men det viktigaste var synliga resultat, praktisk verksamhet.
Den första verkliga kursen hålls den 1–8 augusti 1937, med 25 skribenter från socialdemokratiska tidningar i Norge, Danmark, Nederländerna, Island och Sverige. Bland föreläsarna: statsminister Per Albin Hansson, finansminister Ernst Wigforss och publicisten Herbert Tingsten. Under hösten hålls även en partikurs och SSU:s första kurs i form av en distriktskonferens. De första stapplande månaderna som Bommersvik är i gång under 1937 hinner 324 personer delta i kurser och konferenser. Året därpå tar studieverksamheten fart på allvar, både i innehåll och omfattning. 1941 passerar 2131 deltagare kursgården.
Ett nav för arbetarrörelsen
Att bedriva studier mitt under ett stormande världskrig är förstås speciellt. Vackra sommardagar vid Yngerns strand avbryts av radiosändningar om truppförflyttningar, tysk aggression och ett alltmer oroligt närområde. Den främsta effekten av kriget för den praktiska verksamheten är att allt fler kvinnor tog plats på Bommersvik i takt med att männen kallas in till militär tjänstgöring.
När freden slutligen kommer tar studierna en ny riktning. Med krigshotet undanröjt bereds plats för kurser om de stora idéer och reformer som ska skapa ett jämlikare och rättvisare samhälle. Efterkrigspolitiken. När Bommersvik firar tio år, 1947, har verksamheten haft över 20000 deltagare.
När fyrtio- blir femtiotal har Bommersvik etablerat sig som ett nav i arbetarrörelsens studieverksamhet. Bommersvik byggs ut för att möta nya krav och växande studieskaror, med flera nya byggnader och en fotbollsplan. Vid sidan om föreläsningar och studier ryms sociala aktiviteter, inte minst pingis, schack och olika sporter.
Kursämnena på Bommersvik har sedan starten speglat samhällsutvecklingen. När kalla kriget mellan usa och Sovjetunionen skärps under efterkrigstiden formuleras tankar om en »tredje ståndpunkt«, mellan kapitalism och kommunism. Socialdemokratin ska fungera som ett ideologiskt och konkret alternativ till en världsordning som ristas i allt fastare konturer.
Femtiotalet präglas också av en pedagogisk förnyelse, med tekniska verktyg till hjälp. Verksamheten professionaliseras alltmer, både i styrning och utförande. Bommersvik blir i slutet av femtiotalet ett företag i mer traditionell bemärkelse, om än i arbetarrörelsetappning. Eller: Bommersvik växer upp.
Samtidigt möter SSU organisatoriska problem. Den snabba urbaniseringen gör att ungdomsförbundet, som historiskt varit starkt på landsbygden, tappar medlemmar. Medlemstappet krymper ekonomin för SSU – och i förlängningen Bommersvik. Vid jubileet 1957 är inramningen spartansk och evenemangen småskaliga. Dessutom höjs kursavgifterna i flera omgångar och det startas insamlingar för att möta renoverings- och upprustningsbehov.
Storpolitiken
Men krisen i SSU tvingar också fram nytänkande. Med fler anställda ombudsmän i distrikten arrangeras nya typer av utbildningar, inte minst sexveckorskurser och centrala konferenser. När samhället förändras måste bildningsverksamheten följa med, resoneras det.
När SSU samlas till kongress 1961 är invigningen iögonfallande, med brinnande bål i Yngern och storslagna fyrverkerier på himlavalvet. Men den verkliga huvudpunkten är invigningen av skulpturen »Katedral« av Arne Jones, som ska bli den tydligaste symbolen för Bommersvik. Händelsen är tidstypisk. Sextiotalet är inte bara ett decennium som förknippas med ideologisk radikalisering och blomningen av nya idéer, utan markerar också inledningen på en föryngring av SSU och Bommersviks kursdeltagare. För första gången är en majoritet av ungdomsförbundets medlemmar under 20 år. 1967 har 100000 kursdeltagare deltagit i Bommersviks verksamhet.
1969, när Tage Erlander avgår som statsminister, får han en hedersbostad på Bommersvik, den så kallade »Erlandervillan«. Där bor han och frun Aina fram till hans död 1985. Kursdeltagare ser honom ofta promenera runt Bommersvik eller dyka upp mitt under en pågående kurs för att diskutera politik.
Under sjuttiotalet är det smärtsamt tydligt att Bommersvik vuxit ur kostymen. Lokalerna är slitna, trånga och inte anpassade för moderna krav. Under sex års tid genomförs därför tre omfattande nybyggen på kursgården, med nytt kök, större matsal och inte minst konferensanläggningen Milan. Samtidigt förändras kursernas innehåll. SSU satsar på klubbgäng, festivaler och familjekurser. Det sociala varvas med det politiska. En nysatsning på läger gör att Bommersvik öppnas upp för valläger och musik på ett sätt som inte varit fallet tidigare.
Sjuttiotalet är också decenniet då Bommersvik tar klivet in på den internationella storpolitikens arena. Visst har det förekommit åtskilliga internationella kurser och gäster från olika delar av världen. Men under oppositionsåren tar statsminister Olof Palme med sig partirepresentanter till Bommersvik för att diskutera tidens stora frågor. Dessutom bjuds Socialistinternationalen – socialdemokratins internationella samarbetsorganisation – till kursgården. 1979 arrangeras en internationell partiledarkonferens under parollen »Freedom and socialism«. Det som en gång var den unga socialdemokratins pionjärprojekt för bildning i tid av fattigdom får besök av storpolitiken.
Från och med nu är det lika naturligt för SSU:are som regeringar att ta plats på Bommersvik.
Samhället förändras
Skyhög arbetslöshet, sparpaket och lågkonjunktur. Nittiotalskrisen och problem med lönsamhet slår hårt mot Bommersvik. År 2000 beslutar Bommersvik att satsa på att få organisationer och företag utanför arbetarrörelsen att hyra konferenser och lokaler. Samtidigt rustas lokalerna upp för att bättre fungera för olika typer av sammanhang. Men kursgården förblir arbetarrörelsens. 2011 reser SSU ett monument över de drabbade i samband med massakern på Utøya.
Många kan vittna om att Bommersvik är något mycket mer än bara en kursgård. Den är lika mycket platsen där generationer av deltagare vuxit upp, formats och format. Att åka till Bommersvik för första gången är ofta början på en livslång kärleksrelation. Bommersviks demokratiska och öppna syn på bildning har också skapat ett unikt och speciellt förhållande mellan unga kursdeltagare och politiker som Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson. Här har nya SSU:are och statsministrar diskuterat ideologi och reformer för framtiden. Här har Österrikes Bruno Kreisky (i slutet av 1970-talet) bråkat högljutt med Israels Shimon Peres om Mellanösterns framtid. Här har Storbritanniens Neil Kinnock och Frankrikes president Francois Mitterand promenerat längs stigarna vid Yngerns strand. Och här har Tysklands Willy Brandt, krigsflykting i Norge och Sverige under kriget, talat om socialdemokratin som motkraft till nazismen.
Att vara på Bommersvik är att vara på en speciell plats, en magisk plats. Det är att vara en del av generationer
av ideologiskt nyfikna människor som drömt om ett annat, ett bättre samhälle. Och som gjort verklighet av det.
Här har nämligen fröet till flera av den svenska historiens viktigaste reformer såtts. I dag, 2017, är behovet av ideologisk näring och reformambitioner större än någonsin. Rörelser som drivs av samma bränsle som de som växte när Bommersvik öppnade grindarna på trettiotalet har slagit rot i det offentliga samtalet. Än en gång hotas det mänskliga värdet. Än en gång står diktaturens idéer mot demokratins – och socialdemokratins. Nu, liksom då, är bildningens fyrbåk det viktigaste värnet mot en omvärld som sluter sig samman. Bommersvik är det yttersta beviset på det.
Text: Daniel Mathisen, frilansjournalist och medlem i Tidens redaktionsråd
