”Fan ta det där Philip Morris! Vad håller dom på med?”
Det irriterade utropet kommer inte från någon förbannad vänsteraktivist som indignerat vräker ur sig sin syn på en av tobaksjättarna. Orden uttalas i stället av Svenskt Näringslivs utredare efter ett välbesökt seminarium om det transatlantiska handelsavtalet mellan EU och USA (TTIP).
Frustrationen kan verka märklig. Varför är Svenskt Näringsliv förbannat över ett företag som försvarat frihandelsavtal över hela världen? Svenskt Näringsliv som är Sveriges tveklöst största och starkaste lobby för frihandel. Deras engagemang för TTIP märks i allt från seminarier, direkt politiskt lobbyarbete och debattartiklar till enskilda bloggar med färdigskrivna argumentationsmallar.
Vad finns det i ett handelsavtal som TTIP, som skapar så ont blod mellan olika grenar av näringslivet att de öppet förbannar varandra på ett seminarium? För att förstå detta måste vi först förstå TTIP, och då behöver vi backa två år tillbaka i tiden.
I mitten av februari 2013 höll USA:s president Barack Obama sitt årliga tal om tillståndet i nationen och deklarerade att arbetet med ett omfattande handelsavtal med Europa skulle inledas. Avtalet fick namnet ’Transatlantic Trade and Investment Partnership’, eller TTIP. På den europeiska sidan av Atlanten är det Europeiska kommissionen som förhandlar om avtalet som, om det skulle accepteras, innefattar alla EU:s medlemsländer. Båda parter har också sänt tydliga signaler om att syftet med handelsavtalet inte uteslutande är att minska tullarna, utan att det handlar om att skapa en djupare ekonomisk integration kring regler och standardiseringar. USA och EU står för ungefär hälften av världens samlade bnp och handeln mellan kontinenterna ligger på ofantliga 800 miljarder euro per år.
Ett handelsavtal som skulle öka detta utbyte med bara någon procentenhet skulle få enorma effekter. Stora ekonomiska intressen står på spel.
Oron från europeiskt håll har varit att standardisering av regleringar kommer att sänka Europas höga ambitioner när det gäller framför allt integritetsfrågor på internet, miljö och kemikaliereglering, public servicesektorn inom kulturen, fackliga rättigheter och andra centrala delar av den europeiska samhällsmodellen. Förenklat kan sägas att EU generellt tillämpar en försiktighetsprincip där det är upp till företag att bevisa att deras produkt eller tjänst är ofarlig och kan produceras utan alltför stora risker för människa eller natur. Medan det i USA ofta är upp till konsumenten eller andra intresseorgan att bevisa på vilket sätt produkten kan vara skadlig.
Att enas om gemensamma regler kan vara nog så svårt i ett avtal som berör miljontals konsumenter och tiotusentals exportföretag men det är trots det inte vad den irriterade utredaren från Svenskt näringsliv svor över. För att få någon klarhet i detta måste vi gå ytterligare två år tillbaka i tiden, till 2011, året då Investor-state dispute settlement (ISDS) plötsligt hamnade i rampljuset.
I juni 2011 påbörjade nämligen Philip Morris en rättslig process mot Australien, ett Australien som året dessförinnan lagstadgat om skärpta regler kring utseendet på cigarettförpackningar. Detta var en seglivad stämning som kom att dra ut över flera år och vars svallvågor har fått stora internationella politiska konsekvenser. Att Philip Morris över huvud taget kunde stämma en stat för en lag som folkvalda politiker beslutat om stavas nämligen ISDS.
ISDS är i korthet en metod för att skydda företag som investerar utomlands. Låt oss ta några exempel från verkligheten.
■ Vattenfall som valde att investera i tysk kärnkraft och där Tyskland sedan tog beslut om att lägga ner landets kärnkraft.
■ Lone pine resources som investerade i gas i Kanada men som efter en skärpt miljölag tvingades stoppa alla borrningar.
■ Eller som i fallet Philip Morris, en tobaksjätte som ser sina investeringar hotade av skärpta folkhälsolagar.
Dessa tre exempel och företag har det gemensamt att de valt att stämma de stater som enligt företagen försämrat förutsättningarna för deras investeringar.
Att investeringsskydd är viktigt råder det liten tvivel om. Det är ofta en förutsättning för att företag ska våga göra kostsamma investeringar. Företag som oroar sig för plötsliga förändringar i marknadens spelregler kommer givetvis dra sig för att göra långsiktiga investeringar, något som kan allvarligt skada ett lands ekonomi.
Regler för att skydda utländska investerare har därför funnits länge men mycket har hänt sedan det första ISDS-handelsavtalet undertecknades mellan Tyskland och Pakistan 1959. Framför allt har de juridiska kompetenserna som tillskrivs de internationella skiljedomstolarna som dömer i ISDS-fall blivit alltmer långtgående. I dag krävs inte längre att företag först uttömmer sina vägar via lokala eller nationella domstolar innan de går till en internationell skiljedomstol. I dag kan de vända sig direkt till internationella domstolar. Samtidigt visar en studie från organisationen Corporate Europe Observatory (2011) att hälften av alla ISDS-fall hanteras av samma 15 jurister, risken för jäv eller egenintresse ökar kraftigt då ett fåtal internationella toppjurister tävlar om prestigefyllda miljardstämningar mellan stater och de multinationella jätteföretagen.
Inte helt oväntat har dessa förändringar fått konsekvenser för vilka som vill vända sig till internationella skiljedomstolar och medan det under hela 1987 endast initierades ett enda ISDS-fall globalt hade siffran ökat till 59 nya fall 2012.
Samtidigt ställer sig allt fler frågan till vilket syfte ISDS används? Förespråkarna hävdar att komplexa ekonomiska sammanhang kräver juridisk expertkunskap som inte kan finnas i nationella domstolar och att internationella skiljedomstolar är de enda som kan döma rättvist.
Dessutom framhålls ofta godtycklighet som en hög riskfaktor för utländska företag. Exempelvis har ”Buy American act” många gånger irriterat europeiska företag som känner sig diskriminerade då de konkurrerar om upphandlingar i USA. Kan vi verkligen lita på att en amerikansk jury dömer rättvist i ett tvistemål mellan den lokala arbetsgivaren och den europeiska importkonkurrenten?
Men om problemet är att företag inte litar på lokalsamhället de vill investera i, varför väljer de då att investera över huvud taget? Och borde inte möjligheten att överklaga till högre instans vara tillräcklig? Behövs verkligen möjligheten att kringgå all nationell lagstiftning genom att omedelbart gå till en internationell skiljedomstol? Och är verkligen diskriminering mot företag ett stort problem i världens moder-
naste ekonomier, USA och EU? Ny forskning pekar snarare på att nödvändigheten av ISDS är kraftigt överdriven. Exempelvis har Brasilien haft ofattbara tillväxtsiffror och ständigt ökande utländska investeringar trots att landet konsekvent vägrat signera handelsavtal där ISDS finns med.
Så varför stryks inte ISDS ur förhandlingarna? Här har vi den centrala frågan som allt fler ställer sig och svaret är som så ofta, politisk. Den senaste TTIP-förhandlingsrundan avslutades den 6 februari i år och det är i ett läge då EU fortsätter att gå dåligt ekonomiskt. Euro-skuldberget ökar ytterligare, tillväxten har fortsatt svårt att ta fart och samtidigt som Storbritannien hotar med ”brexit” ur EU så verkar Grekland närmast bli utslängda. EU:s behov att bevisa sitt existensberättigande är stort och om inte EU kan visa på sin förmåga att skapa ökad handel och tillväxt så riskerar snart hela projektet att falla i glömska. Samtidigt har USA under flera år dragit ut på korståg för ökad frihandel. Sedan NAFTA-avtalet med Kanada och Mexiko på 90-talet har antalet frihandelsavtal som USA slutit ökat kraftigt. Att få med världens största ekonomiska region på ett frihandelsavtal skulle ge USA utökad kontroll över de globala kapital- och handelsströmmarna. Ett styrkeprov som kommer att behövas då USA inom en snar framtid förväntas inleda förhandlingar om ett frihandelsavtal med Kina.
Politikerna behöver en fjäder i hatten och hoppas att vägen till detta går igenom handelspolitiken. Situationen utnyttjas av ett näringsliv som menar att frihandelsavtalen är verkningslösa utan alltmer långtgående skiljedomsförfaranden.
Så tillbaka till Stockholm, vintern 2014. Varför står en av näringslivets topputredare i en dåligt ventilerad seminarielokal och svär över Philip Morris? Svaret är: Taktik.
Svenskt Näringsliv är fullt medvetna om att ISDS och internationella handelsavtal är en öm tå för många väljare. Över Europa har enorma demonstrationer skakat EU-institutionerna sedan förhandlingarna om TTIP inleddes och ett av kritikernas starkaste argument är att ISDS är en del av detta handelsavtal. Än så länge har samma diskussion i Sverige haft låg profil och endast ett fåtal har lyckats lyfta frågan över kommentatorsfältsnivån. För Sverige är unikt i Europa på det sättet att såväl Socialdemokraterna som Moderaterna är positiva till TTIP och även om argumentationen för frihandelsavtalet varierar mellan partierna så finns det en bred partipolitisk uppslutning bakom ett handelsavtal mellan EU och USA.
Svenskt näringsliv har med andra ord all anledning att ligga lågt och undviker mer än gärna en situation där klumpiga tobaksbolag med alltför stämningsglada jurister drar på sig det internationella strålkastarljuset.
Den ökande handeln i vår alltmer globaliserade ekonomi ställer krav på såväl företag som lagstiftare. Utökad samordning kring regleringar och tydligare regler mot diskriminering av enskilda exportföretag är i grunden positivt, likaså är en ökad handel över Atlanten. Men vi får aldrig glömma att det finns starka ekonomiska intressen med i spelet och om EU inte klarar agera motpol mot det globala kapitalet så kommer Europas medborgare en dag vakna till ett Europa där tillväxten ställts före de sociala modeller vi hoppades kunna skydda.
Magnus Nilsson
är författare till Tankesmedjan Tidens TTIP-rapport
