En ny film tar upp frågan om folkmordet 1915. En typisk Hollywoodrulle, men det är bra. Då kommer många lära sig mer om ett enormt historiskt övergrepp.
Det finns många paradoxer i vårt sätt att berätta om historien, men frågan är om inte den stora tystnaden kring folkmordet på armenier, assyrier, syrianer och kaldéer och greker 1915 är en av de största.
Omkring 1,5 miljoner människor mördades. Utrotningen, orkestrerad av de så kallade Ungturkarna, var systematisk och riktad mot kristna grupper i Turkiet.
Smaka på siffran. 1,5 miljoner.
I maj har en Hollywoodfilm om folkmordet haft svensk premiär. The Promise, med storstjärnor som Christian Bale, Charlotte Le Bon och Oscar Isak i huvudrollerna.
Och det är verkligen en typisk Hollywoodrulle. En kärlekshistoria utspelar sig mellan Isak och Le Bon, som spelar armenier, fast hon egentligen redan är ihop med Bale, hjältemodig men nedsupen journalist. De älskandes vägar skiljs av våldet.
Men det funkar. Jag tillhör inte alls de som ogillar att stora kommersiella filmer produceras för att lyfta fram viktiga historiska eller nutida övergrepp eller viktiga samhällsfrågor. Om det är något Hollywood kan är det att nå många. Att få ut budskapet.
Miljöerna från Istanbul 1915 är trovärdiga och vackra. Det goda livet före folkmordet skildras med breda penseldrag. Sedan träffar de mest brutala övergreppen som ett slag i magen. Detta är som förintelsen, tänker man i biosoffan. Och på flera sätt påminde det ju verkligen om förintelsen.
Men i stället för att fråga oss om det är bra eller dåligt att framställa detta i en så smörig inramning, med skådisar som talar nån slags bruten filmengelska bör vi kanske ställa frågan: varför har detta inte gjorts tidigare?
Och varför görs inte fler kopplingar i debatten mellan detta och nutidens Turkiet? Många andra regimer som begått stora övergrepp har fått göra upp med sitt förflutna. Det finns tyskar som förnekar förintelsen men det är också en del av den moderna tyska identiteten att leva med vetskap om historien. Sydafrika hade sin försoningsprocess. Men i Turkiet lever makten och militären kvar i ett tillstånd av förnekelse, och upprepar därmed en del av det strukturella förtrycket från den tiden.
Mot kurderna, mot oliktänkande, mot alla som protesterar.
För några år sedan erkände den svenska riksdagen folkmordet 1915. Det var ett stort steg för alla de assyrier, armenier och andra som lever i Sverige. Den gången vägrade alliansregeringen att göra erkännanden till officiell svensk politik. I regeringsställning har Socialdemokraterna gjort detsamma. En av förklaringarna har varit att frågan om det var ett folkmord borde besvaras av historiker, inte politiker. En märklig invändning mot bakgrund av att övergreppen i regionen mot just dessa folkgrupper fortsatt till våra dagar.
I vågskålen finns förstås Sveriges relationer till Turkiet. Sedan flyktingavtalet mellan EU och Turkiet håller Erdogans regim Europeiska unionen i ett rejält punggrepp.
Av moraliska skäl borde Sverige ändå agera. Om det benämns som ett folkmord eller som brott mot mänskligheten är inte avgörande. Det viktiga är ett erkännande.
Och ja, se filmen. Den är bra. Man blir lite klokare.
Text: Jesper Bengtsson, chefredaktör för Tiden
