För största begriplighet börjar jag med att spika upp min tes: Socialdemokraterna behöver ett nytt jämlikhetsbegrepp. Utöver att driva denna tes ska jag här också föreslå hur ett nytt begrepp kan se ut.
Utgångspunkterna är följande.
Med överordnat politiskt syfte menar jag ett ideologiskt mål, eller det utmärkande draget för det samhälle som en ideologi eller ett politiskt parti vill skapa. Konservatismen kan sägas ha stabilitet som sådant syfte, liberalismen frihet, och så vidare.
För Socialdemokraterna torde det vara jämlikhet: partiet förespråkar jämlikhet mer än mycket annat och mer än många andra.
Vidare menar jag att ett överordnat politiskt syfte måste vara tydligt, principiellt rimligt och realistiskt för att övertyga. Varför dessa kvaliteter är viktiga är tämligen uppenbart. Ett syfte som saknar någon av kvaliteterna har en så stor brist att det knappast kan övertyga även om det uppvisar de övriga två.
Att jag efterlyser ett nytt jämlikhetsbegrepp beror på att Socialdemokraternas nuvarande begrepp i hög grad saknar alla tre kvaliteterna. Låt mig utveckla.
Tydlighet: Jag uppfattar att vi socialdemokrater gärna talar om jämlikhet men sällan förklarar vad det ska innebära. I vilket avseende ska människor göras jämlika? I vilken utsträckning? Det framgår oftast inte. Vi tycks använda begreppet för att det är allmänt positivt laddat och ger oss en bra magkänsla.
Visst, i den dagliga debatten ges sällan plats för utvikningar om de ideologiska nyckelbegreppen. Men i Socialdemokraternas fall ger inte heller partiets mest välövervägda åsikt – det av kongressen beslutade partiprogrammet – någon tydlig bild av vad jämlikhet ska innebära. Detta framgår särskilt i ett historiskt perspektiv.
Jämlikhetsbegreppet introducerades i partiprogrammet 1960. Där stod: »Som ett led i människornas frigörelse strävar socialdemokratin efter större jämlikhet i fördelningen av egendom, inkomster och makt och i tillgången till utbildning och kulturella värden.«
Detta är tämligen tydligt. Programmet anger ett antal dimensioner som människor ska göras mer jämlika i: egendom, inkomster, och så vidare. Därtill förklaras att det är just större jämlikhet som eftersträvas. Senare i texten sägs explicit att inkomstskillnader kan tolereras om de har skälig grund så som skillnader i ansvar eller skicklighet.
Jämför detta med det nu gällande partiprogrammet från 2013. I dess inledning sägs att »Denna frihet ska gälla alla. Därför är jämlikhet frihetens förutsättning. Socialdemokratin vill avlägsna de ekonomiska, sociala och kulturella hindren för människornas frigörelse. Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, patriarkat, rasism, homo- och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering.«
I avsnittet Maktstrukturer står: »Socialdemokratin vill se ett samhälle utan över- och underordning, och bekämpar därför alla former av maktskillnader som minskar den enskilde individens frihet.« Vidare berörs hur maktstrukturer visar sig när individens val underordnas hennes tillhörighet till en grupp, som kan vara bestämd av »klass, kön eller etnicitet, funktionsförmåga eller ålder, sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck.« Avslutningsvis slås fast att »Jämlikhetspolitik måste riktas mot alla former av över- och underordning […]«
Detta är inte särskilt tydligt. Skrivningarna är antingen omständliga eller svepande. Fjärran är det direkta och koncisa språket från 1960. Ingen uttrycklig förklaring ges om vad för slags jämlikhet socialdemokratin strävar mot. Att partiet vänder sig mot »alla former« av maktskillnader och över- och underordning både överskuggar och gör överflödiga de dimensioner som anges specifikt. Samtidigt framstår dessa i flera fall som dimensioner av ojämlikhet snarare än som dimensioner i vilka jämlikhet ska uppnås. De ska vara föremål för jämlikhetspolitik eller adresseras i kampen för jämlikhet – en jämlikhet som i sig är mer diffus.
Ambitionsnivån är svår att utläsa. Betyder »utan över- och underordning« helt utan sådana skillnader? Eller är det först när skillnaderna når en viss magnitud som de blir problematiska? Betyder »alla former« att även skillnader som beror enbart på skillnad i ambition och ansträngning är oacceptabla? Ingen av dessa frågor har något tydligt svar. Det kan dock inte uteslutas att det är en mycket långtgående jämlikhet som avses. Med anke på det kategoriska språket och skrivningarnas placering i programmet är det rent av den mest näraliggande tolkningen.
Detta leder till frågan om den principiella rimligheten. I mitt tycke är det inte rimligt att ha som mål ett samhälle utan över- och underordning, eller att bekämpa alla former av maktskillnader som minskar individens frihet. Vi måste anta att dessa uttryck omfattar även ekonomiska skillnader; inget antyder motsatsen. Därmed pekar de mot ett samhälle där ambition och ansträngning inte gör någon skillnad. Ytterst ifrågasätter uttrycken huruvida det är meningsfullt att individen har en egen vilja. För om vi accepterar att individen har en någorlunda fri vilja, och kan påverka sitt liv, måste vi också acceptera en del av de skillnader som olika viljor ger upphov till.
Slutligen, realism. Jag tror att det är omöjligt, över huvud taget, att skapa ett samhälle utan över- och underordning i ekonomisk bemärkelse. Omöjligheten är definitiv i ett marknadsekonomiskt och kapitalistiskt samhälle och den har blivit än mer befäst genom globaliseringen. De ekonomiska förutsättningarna är väsentligt annorlunda i dag jämfört med exempelvis rekordåren. För att ens komma i närheten av ett ekonomiskt platt samhälle är det nödvändigt med ett radikalt ekonomiskt systemskifte. Få svenskarönskar se ett sådant. Vi uppskattar vårt välstånd och vår levnadsstandard, och de kan varken behållas eller utvecklas om inte entreprenörskap, expertis, innovation och investeringar kan premieras.
Socialdemokraterna vet och accepterar detta. Trots att partiet kallar sig antikapitalistiskt rör det sig i högsta grad inom – inte utanför – de ramar som det rådande ekonomiska systemet anger. Det avvisar de drastiska åtgärder som krävs för en drastiskt större jämlikhet – eftersom det förstår hur åtgärderna skulle påverka välstånd och levnadsstandard och hur opinionen skulle reagera. Partiets jämlikhetsbegrepp speglar dock inte denna insikt. Tvärtom utfäster det något som omöjligt kan levereras och som blivit än mer orealistiskt i och med globaliseringen.
Hur kan ett bättre jämlikhetsbegrepp se ut? Även här spikar jag upp tesen direkt.
Mitt förslag till jämlikhetsbegrepp har tre dimensioner. Den första är absolut jämlikhet i demokratisk och juridisk mening: allmän och lika rösträtt, lika fri-, rätt- och skyldigheter, och så vidare. Okontroversiellt.
Den andra dimensionen är lika möjligheter, med vilket avses lika möjligheter att definiera sig själv som ekonomisk aktör. I definitionsarbetet ska individer vara lika fria från sin opåverkbara bakgrund: socioekonomiskt arv, kön, etnicitet, kulturell och religiös tillhörighet, sexuell läggning och så vidare. Lika möjligheter i detta ekonomiska avseende är synonymt med lika möjligheter till andra former av självförverkligande, eftersom sådana ofta gränssätts av individens ekonomi.
Den tredje dimensionen är lika mänsklig värdighet, med vilket avses ett golv för materiell levnadsstandard som samhället inte ska låta någon individ falla igenom. Golvet ska omfatta minst (1) möjlighet till en dräglig kosthållning, (2) dräglig bostadsstandard, (3) dräglig hälsa och exakt jämlik tillgång till vård, (4) drägliga möjligheter till vila, (5) möjlighet att förbättra sin situation eller utöva fritidsaktiviteter och (6) dräglig äldreomsorg.
Fundamentet för denna tredimensionella jämlikhet är förstås principen om alla människors lika värde. Men begreppet är också härlett ur en uppfattning om rättvisa, enligt följande.
En vedertagen definition av rättvisa är att det innebär att få vad man förtjänar. Hur förtjänar man saker? Genom fria val. Ju mer fritt individens val är, desto mer ansvarig för konsekvenserna är hon, och desto mer rättvisa är de. Och omvänt. Ingen individ har gjort fria val då hon föds. Därför har ingen individ vid födseln gjort sig förtjänt av något annat än samma möjligheter som alla andra. Ingen individ har heller valt sitt socioekonomiska arv, sin kulturella eller religiösa tillhörighet, sitt kön, sin etnicitet eller sin sexuella läggning. Därför kan saker som drabbar individen till följd av dessa grupptillhörigheter inte anses vara förtjänade.
Ett grundläggande kriterium för fria val är att individen kan göra en självständig utvärdering av handlingsalternativen. Med stigande ålder och mognad stärks den förmågan; valen blir friare. Någon gång i de tidiga tonåren börjar det bli rimligt att betrakta individen som åtminstone delvis ansvarig för sina val.
Men även då finns materiella omständigheter och sociala strukturer som begränsar friheten i valet. Vilka handlingsalternativ individen uppfattar, hur hon värderar dem, vad hon tar för givet och upplever konstigt beror delvis på hennes opåverkbara bakgrund. Genom sociala interaktioner och media uttrycker samhället förväntningar om individen, och föreskriver vad som är normalt för henne. Vad som uttrycks och föreskrivs bestäms av hennes socioekonomiska arv, kön, etnicitet, sexuella läggning och så vidare.
Så kan en uppfattning slå rot hos individen att det är märkligt att läsa vidare om man kommer från en arbetarfamilj, eller att man som kvinna inte hör hemma i företagens styrelserum. Närmast omedvetet kan dessa ambitioner komma att försvinna från radarskärmen. Ur det ovanliga föds ett motstånd. Vissa känner det inte, andra trotsar det medvetet. Men många leds in på den väg där motståndet är som minst.
Lika möjligheter handlar om att göra individer lika fria från dessa strukturer – från deras bakgrund. Eftersom vi talar om att definiera sig som ekonomisk aktör ska insatserna för lika möjligheter koncentreras (men inte begränsas) till den fas i livet dådefinitionen typiskt sker – alltså till uppväxten och ungdomen. Insatserna kräver att individens valfrihet ibland inskränks eftersom valfrihet ofta ger utrymme för sociala strukturer att manifestera sig.
Som en följd av lika möjligheter blir individens val mer fria och konsekvenserna av dem därmed mer förtjänade. Därmed måste också de skillnader som uppstår, inte minst på det ekonomiska planet, accepteras i högre grad. Principen om lika mänsklig värdighet ska vara en garant för att skillnaderna inte blir för stora.
Det sociala arvet är något individen kan lösgöra sig ifrån genom sina val: Lika möjligheter handlar om att alla individer, i arbetet med att definiera sig som ekonomiska aktörer, ska kunna göra val som är så fria att de kan välja sig en annan socioekonomisk ställning än den de ärvt av sina föräldrar. Kön, etnicitet och sexuell läggning är däremot aspekter av den opåverkbara bakgrunden som individen inte kan lösgöra sig från genom sina val. Saker som drabbar henne som en konsekvens av dessa aspekter kan i stort sett aldrig anses vara förtjänade. Insatserna mot sådana konsekvenser ska därför ha samma intensitet genom individens hela liv.
I och med detta jämlikhetsbegrepp förespråkar jag en tonviktsförskjutning i riktning från lika utfall i riktning mot lika möjligheter. Lika möjligheter måste ges förhållandevis mer uppmärksamhet och ekonomiskt reformutrymme. Som avslutning vill jag nämna några sakpolitiska åtgärder som en sådan förskjutning kan omfatta.
Först och främst bör grundskolan och gymnasiet förstatligas sett till organisation och finansiering. Med lika möjligheter som mål är det svårt att dra slutsatsen att decentralisering ska vara medlet. Härtill bör det fria skolvalet upphävas eftersom det är ett typexempel på att valfrihet kan ge utrymme för segregerande sociala strukturer; vi har fått en sorteringsskola. Målet om en socialt allsidig sammansättning av skolor och klasser bör återinföras, och för att nå det bör man bussa elever mellan socioekonomiskt olika områden. Så gott som samtliga ungdomar i en årskull bör genomföra något slags värn- eller civilplikt. Föräldraförsäkringen bör individualiseras och såväl en arvsskatt som en fastighetsskatt bör återinföras. På utfallssidan slår det mig som motiverat att lyfta på locken till översyn av las, större inslag av marknadshyror och lägre kostnader för enkla jobb.
Även oaktat dessa förslag är det jämlikhetsbegrepp som tecknas här att föredra framför det begrepp Socialdemokraterna använder i dag. Det är mer tydligt, principiellt rimligt och realistiskt – och jag vill dessutom hävda att det stämmer bättre överens med den politik partiet faktiskt för.
Det tror jag kan vara värdefullt.
David Åhlén
är författare till »En annan socialdemokrati« (Premiss förlag, 2018)
