Progressiva demokrater vinner mark inför kongressvalen i USA nu i november. Även om etablissemangskandidaterna är fler står det klart att en gräsrotsrörelse har vaknat, skriver Maja Stilling.
71,4 procents chans för demokratisk seger i presidentvalet. Det förutspådde valprognossidan FiveThirtyEight på den amerikanska valdagen den 8 november 2016.
Prognosen slog så fel att till och med Donald Trump framstod som förvånad när han klev upp på Hilton-hotellets scen i New York City som usa:s blivande 45:e president. I rummet ropades »USA, USA, USA« av en upphetsad skara män och kvinnor med röda kepsar.
På Demokraternas valvakor gick det att skära med kniv genom tystnaden och besvikelsen. Demokratiska väljare, som på valdagen vaknat med tron att Barack Obama skulle få lämna över makten till USA:s första kvinnliga president, gick nu i stället till sängs chockade. Ett demokratiskt parti som iskallt räknat med seger var mer än stukat.
Det var nedbrutet.
Men sedan november 2016 har ett demoraliserat Demokraterna torkat tårarna och hittat ny energi inför mellanårsvalet i november. Det paradoxala är att de har Trump att tacka för de nya krafterna. Han har väckt en eldstorm bland demokrater som vill se förändring. Men samtidigt som det tycks blåsa medvind för Demokraterna, pågår en intern dragkamp om makten. De progressiva demokratiska socialisterna
utmanar etablissemanget i det demokratiska partiet om att vinna Washington i november.
Vänsterdemokraternas rörelse tog fart under 2017, »Year of the Resistance«, då protester och gatudemonstrationer med hundratusentals människor avlöste varandra. Bland de som hördes högst, syntes mest och var flest, fanns kvinnor, minoritetsväljare och yngre. Sedan dess, har protesterna rört sig bort från gatorna och genom att organisera sig tagit sikte på maktens korridorer.
Ett exempel är Bernie Sanders vänsterfalang inom det demokratiska partiet, the Democratic Socialist of America, som sedan presidentvalet 2016 har tredubblats i antal medlemmar. Hos organisationen Run for Something som mobiliserar progressiva, unga kandidater ur ekonomiskt svaga grupper och minoritetsgrupper, har fler än 35000 personer sagt sig vara intresserade av att ställa upp som demokratiska kandidater i mellanårsvalet. Hos en liknande organisation, Emily’s List, har ytterligare 25000 progressiva kvinnor visat intresse. Och bland de demokrater som kandiderar till USA:s representanthus är vita män för första gången i minoritet. Att de socialistiska vänsterdemokraterna går in i mellanårsvalen med vind i seglet är ett faktum.
Just nu är Alexandria Cortez-Otiz det främsta ansiktet för den progressiva rörelsen inom det demokratiska partiet. Den 28-åriga socialisten och vänsterdemokraten från Bronx jobbade för mindre än ett år sedan som bartender och har aldrig tidigare ställt upp i ett val. I juni vann hon över etablissemangets kandidat, den 56-åriga Joseph Crowley, som representerat Demokraterna i kongressen sedan 1998. Alexandria Cortez-Otiz politiska plattform och framtidsvision inför valet var tydlig: inför allmän sjukförsäkring, avgiftsfri skola och en jobbgaranti. Hennes motståndare som inte haft en reell demokratisk utmanare på över tio år förlitade sig på sin veteranstatus och såg sig förfärat besegrad.
Att en progressiv uppstickare vinner i ett enskilt val behöver i sig inte visa på en politisk förskjutning. Men efter Alexandria Cortez-Otiz seger finns en lång lista men demokratiska socialister som stått som vinnare i olika primärval. I Massachusetts vann Ayanna Pressely mot Mike Capuano, representanthusledamot sedan 1999. Hon kan nu bli den första svarta kvinnan att representera staten i kongressen. I Michigan vann Rashida Tiaib som har möjlighet att bli den första muslimska kvinnan i USA:s kongress. Och enligt Summer Lee, primärvalsvinnare och demokratisk socialist från Pennsylvania, visar segrarna på att det går att utmana det demokratiska etablissemanget. »Om det går att göra nu och här, går det överallt«.
Men trots de demokratiska socialisternas framgångar är allt inte guld och gröna skogar. Den amerikanska tankesmedjan »Brookings Institution« har följt alla primärval och tittat på nästan 1900 kandidater som ställer upp i valet till den amerikanska kongressen. Efter att ha kartlagt kandidaternas ideologiska inriktning menar utredarna att en slutsats är tydlig: trots tillförseln av progressiva kandidater och deras framgångar vinner fortfarande fler kandidater som tillhör etablissemanget. Partiets mittenpositionering står fast.
På morgonen efter valdagen 2016 publicerade journalisten Michael Moore en »att-göra-lista« på Facebook. Högst upp på listan: »Take over the Democratic Party and return it to the people. They have failed us miserably.« Om Demokraterna lyckas vinna majoritet i den amerikanska kongressen i november återstår att se. Men en sak står klar. Gräsrötterna har väckts, och de demokratiska socialisterna har organiserat sig. Om folket åter fått mer makt över det demokratiska partiet får framtiden utvisa. Men att en vänsterrörelse fått fotfäste och växer med en kraft som ruskar nytt liv i det demokratiska partiet står utom allt tvivel.
Text: Maja Stilling, är medlem i Tidens redaktionsråd
