Kan ett civilt samhälle vara obundet och samtidigt helt beroende av statliga pengar? I en svensk kontext fungerar det, men internationellt blir det svårare, skriver Manne Wängborg, före detta ambassadör.
Nyligen skrev den liberale politikern Staffan Werme en debattartikel i Dagens Nyheter under den uppfordrande rubriken »Demokratin behöver ett fritt och starkt civilsamhälle«. Staffan Wermes tes var att det »öppna, demokratiska samhällets grund ligger inom civilsamhället«. Han polemiserade mot att »många av civilsamhällets aktörer ser sig som naturliga bidragstagare, föremål för den offentliga sektorns välvilja«. I kontrast mot detta drog Staffan Werme en lans för »att stärka civilsamhällets oberoende, även gentemot den offentliga sektor som hittills varit dess stora finansiär«.
Staffan Werme fick mothugg av Göran Pettersson, generalsekreterare för Forum – idéburna organisationer med social inriktning. Göran Pettersson lät sig inte generas av etiketten »naturliga bidragstagare, föremål för den offentliga sektorns välvilja«. Tvärtom. Han invände: »Svenskt föreningsliv har en lång tradition att erhålla offentliga bidrag och samtidigt kritisera stat, kommun och landsting.« Och han tillfogade att »Det finns en obändighet och ovilja att inordna sig och att låta sig bli styrd hos idéburna organisationer.«
De två inläggen åskådliggör motpolerna i den ideologiskt laddade frågan om statsbidrag och beroende av staten för ideella organisationer.
Lite otippat är det förstås att det är den debattör som ogenerat förespråkar statsbidrag till civilsamhället som betonar dess »obändighet och ovilja att inordna sig«.
Bland idéburna föreningar i Sverige finns ett brett åsiktsspektrum företrätt. Även i den principiellt viktiga frågan om statsbidrag. Det finns allt från organisationer som av omsorg om sin integritet konsekvent vägrar att ta emot ens ett öre i statsbidrag till dem som så gott som fullständigt är beroende av statsbidrag för sin överlevnad. I Sverige är de som tar emot statsbidrag utan att blinka det stora flertalet. De som helt avstår från offentliga bidrag är bara undantagen som bekräftar regeln.
Självfallet finns här viktiga, ideologiska åsiktsskillnader. Dessa skilda meningar kan samexistera så länge riksdag och regering och den svenska statsapparaten är välvilligt inställd till civilsamhället som sådant. Så länge det finns ett nära, organiskt samarbete – och ett ömsesidigt beroende – mellan civilsamhället och de politiska partierna kan man hysa gott hopp om att ett grundläggande samförstånd består.
Staten skulle knappast tolerera civilsamhällets »obändighet och ovilja att inordna sig« och fortsätta att finansiera det om det inte funnes goda skäl.
Den historiska och politiska grunden för detta samförstånd är att folkrörelserna är så tätt sammanflätade med den svenska demokratins framväxt att de i dag inte går att tänka bort.
Den svenska demokratins historia återspeglar till stor del civilsamhällets historia. Den svenska demokratins tillkomst är oupplösligt sammanvävd med arbetar-, frikyrko- och nykterhetsrörelserna och andra idéburna organisationer. Länge kunde man hävda att dessa var överrepresenterade och hade ett oproportionerligt inflytande i riksdagen. Mycket har förändrats sedan dess. Exempelvis var i riksdagens andra kammare för ett sekel sedan två tredjedelar medlemmar av nykterhetsrörelsen. I dag för riksdagens nykterhetsgrupp en tynande tillvaro, med bara tretton medlemmar. Bara sex av riksdagspartierna är nu företrädda i nykterhetsgruppen.
Civilsamhället är en mosaik av alla möjliga organisationer, men underförstått finns det en idealbild, som omedvetet utgår från de klassiska folkrörelserna.
Riksdagen har definierat civilsamhället som »en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen«.
Beteckningen »skild från staten« är numera en förskönande omskrivning utan täckning i verkligheten. Det svenska civilsamhället är tvärtom starkt beroende av staten och statliga bidrag.
Även om verkligheten jävar den skönmålande definition av civilsamhället som riksdagen knäsatt behöver detta inte trassla till saken så länge vi rör oss i det svenska sammanhanget. Annat blir det på den internationella arenan.
Den internationella nyckeltermen för civilsamhällesorganisationer är icke-statlig organisation eller ”non-governmental organisation” (ngo). Det är den term som i regel förekommer i FN och andra mellanstatliga organisationer. Det är ingen invändningsfri term, men det är den som används.
Länge dominerade västliga icke-statliga organisationer diskussionerna i FN-sammanhang och andra mellanstatliga fora, inte sällan i människorättsfrågor. Dessa organisationer var ofta mycket kritiska till den bristande efterlevnaden av mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och dess allierade. Där fanns ingen tradition att organisera ideella organisationer.
När Sovjetunionen och dess allierade insåg att de blev måltavla för kritik från utländska ideella organisationer beslutade de att anlägga moteld genom att organisera egna organisationer – statligt styrda, men på papperet icke-statliga. När det i omvärlden stod klart att dessa i praktiken var statligt styrda och bara på papperet var icke-statliga började man i det internationella samfundet underhand kalla dem gongo – Government-organised ngo – vilket var mycket suspekt i det internationella civilsamhället.
Även om beroendet av statsbidrag ofta inte behöver vara en black om foten i det svenska civilsamhället riskerar det undergräva de svenska organisationernas trovärdighet internationellt, eftersom de kan beskyllas för att vara beroende av staten – alltså en Government-organised ngo.
Civilsamhället syresätter blodomloppet i ett fungerande demokratiskt samhällsliv. Detta ställer krav både på civilsamhället att ligga i framkant i sin förståelse av samhällsutvecklingen och på politikerna att vara lyhörda för civilsamhällets synsätt.
Detta är ett tecken så gott som något att det svenska civilsamhället i dag är alert och på hugget.
Regeringen planerar att utarbeta en skrivelse till riksdagen grundad på remissvaren, men sannolikt inte förrän vid årsskiftet 2017–18.
Text: Manne Wängborg, Fd ambassadör
