Under lång tid har etablerade partier i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet varit upptagna av att berätta för medborgarna vad som INTE är möjligt i politiken.
Det går inte att expandera välfärdsstaten mera. Det går inte att höja skatterna hur mycket som helst. Globaliseringen har visserligen en del avigsidor med det är inte rätt väg att strypa frihandeln. Fattigdomen är ett problem, men vi vet inte riktigt vad vi ska göra för att minska (de ökande) klassklyftorna.
Nähä, tänker nog många väljare, men vad ska den progressiva delen av det politiska fältet göra då?
Svaret har under lång tid varit: ta ansvar. Vara beredd att fatta tunga, svåra beslut.
Det som har fattats är den sortens provisoriska utopier som Ernst Wigforss skrev om 1958, i en uppsats i en filosofisk tidskrift. Med det något abstrakta begreppet avsåg Wigforss den sortens politiska reformprogram som tar sikte på det medellånga perspektivet. Visioner är en sak. De handlar om det goda samhället, global rättvisa, fred på jorden. De är lätta att kräva, svårare att göra.
I andra änden av skalan finns dagspolitiken. Ett nytt dagis i kommunen. Lite högre tillväxt i ekonomin. Några procent upp eller ned i a-kassan. Den sortens mycket konkreta politik brukar socialdemokratiska regeringar vara bra på. Sedan valet har den S-ledda svenska regeringen genomfört en rad konkreta förslag som gjort Sverige lite bättre. I små steg. Det är också därför de som arbetar i Regeringskansliet med dagspolitiken ständigt upprepar att vi är på rätt väg. Socialdemokratin levererar.
Helt sant, men Wigforss poäng var att det krävs något som ligger mellan de här två polerna. En brygga mellan det önskvärda och det möjliga. Konkreta mål och stora reformer som får människor att känna att politiken och visionerna hänger ihop. Wigforss hade varit finansminister under det karga 1930-talet och mer än någon annan varit med och format krispolitiken. Den som tog Sverige bort från massarbetslöshet, som enade nationen utan att människor valde fascismen.
Här har modern socialdemokrati haft svårare. Sedan 1990-talet har det inte kommit fram så många nya provisoriska utopier. Göran Perssons idé om det gröna folkhemmet var kanske den sista. Och som redan Wigforss konstaterade: Om det definitiva målet är allt- för avlägset riskerar luften att gå ur en rörelse.
Samtidigt har den extrema, populistiska högern rullat fram som en ångvält med bisarra men konkreta provisoriska utopier. Stoppad invandring. En mur mot omvärlden. En exkluderande och diskriminerande politik.
Och som Sheri Berman konstaterar i en artikel i det här numret av Tiden har socialdemokratins brist på stora projekt varit en viktig förklaring till de senaste decenniernas nedgång i väljarkåren, som skett parallellt med extremhögerns uppgång.
Det är värt att tänka på inför nästa val.
Socialdemokratin behöver två–tre stora frågor, rejäla reformer, som visar vem som bär utvecklingen på sina axlar, som kopplar samman det långsiktiga med den ibland lite tradiga och petiga dagspolitiken.
Jesper Bengtsson, chefredaktör Tiden magasin och chef för Tankesmedjan Tiden
