Socialdemokratisk idéutveckling, kritik och politik sedan 1908.

Få känner till att Marocko ockuperat Västsahara i över 40 års tid. Sedan dess har oppositionella röster kämpat för självständighet. Tiden träffade två av dem, Amintou Haidar och Senia Bachir Abderahman, under ett besök i Stockholm. De hoppas att Sverige ska bli först med att erkänna Västsahara.

Under senare tid har frågan om ett svensk erkännande av Västsahara fått allt större utrymme, i media såväl som i den politiska debatten. Utrikesdepartementet har tillsatt en genomlysning av Sveriges position men något besked från utrikesminister Margot Wallström har ännu inte kommit.

Utvecklingen följs noga av intresserade och hoppfulla västsaharier. Men också av den marockanska regimen i Rabat som trappat upp sina försök att stoppa ett eventuellt svenskt erkännande. Marocko har i 40 års tid, och i strid med folkrätten, ockuperat Västsahara. Området är strategiskt och ekonomiskt viktigt för Marocko och dess allierade i länder som Frankrike och Spanien.

Hur långt Marocko är villigt att gå för att sätta käppar i hjulet för ett svenskt erkännande framgick tydligt under hösten. Den 28 september kom uppgifter om att IKEA stoppas från att etablera sin verksamhet i landet. Enligt källor från Marockos Inrikesministerium berodde avvisandet på att IKEA saknar ett speciellt lokalt tillstånd. Men förklaringen haltar i ljuset av den kritik Marocko på senare tid riktat mot Sverige.

– Marocko vet att ett erkännande skulle spela stor roll. Ett sådant ställningstagande från ett respekterat land som Sverige skulle kunna påverka andra länder i Europa, säger Amintou Haidar, människorättsaktivist och ordförande på organisationen Collective of Sahrawi Human Rights Defenders (CODESA).

Tiden träffar henne en kylig höstdag i Stockholm. Amintou Haidar är i Sverige för att diskutera Västsahara med politiska företrädare och representanter för det svenska civilsamhället.

Hennes besök närmar sig sitt slut. Hon talar tydligt och bestämt på vackert skorrande franska, men ögonen är blanka och trötta. Den ständiga osäkerheten tär på krafterna. Amintou Haidar vet inte om Marocko kommer att låta henne återvända till de ockuperade områdena efter att ha besökt Sverige. Så skrattar hon plötsligt till.

– Om de tar mitt pass i passkontrollen på flygplatsen blir jag i alla fall av med min marockanska identitet. Den har jag ändå aldrig velat ha.

Hon är nöjd med besöket och med veckan som gått. Upprepade gånger under vårt samtal återkommer hon till vilka höga förhoppningar hon har om ett svenskt erkännande.

– Sverige kommer med stor sannolikhet att väljas in i FN:s säkerhetsråd. Man skulle kunna spela en viktig roll gentemot Storbritannien och andra länder som skulle kunna ställa sig bakom en konstruktiv lösning av situationen.

Haidar berättar hur hon under sin vistelse bland annat deltagit i ett seminarium i riksdagen arrangerat av Socialdemokraterna och Palmecenter. Seminariet avbröts av marockanska regimanhängare som ställde frågor och gjorde oväsen trots moderatorns uppmaning att spara på eventuella funderingar till slutet.

– För mig är det inget nytt. Det visar hur viktig frågan är för dem, och hur oroliga de är. Om jag deltar i ett samtal, oavsett var i världen, skickar de dit representanter för att se till så att vårt budskap inte ska gå fram. Men det struntar jag blankt i. Jag har inget att dölja.

 

Aminatou Haidar föddes 1966. Hennes fredliga kamp för självständighet har gett henne smeknamnet ”Västsaharas Mahatma Gandhi”. I Marockos ögon utgör hon ett hot och hon har flera gånger straffats för sitt engagemang och sin skarpa kritik.

År 1987 fördes hon bort av marockansk polis utan att någon fick veta var hon befann sig. Fyra år senare släpptes hon ur sin fångenskap, för att år 2005 arresteras på nytt. Denna gång på väg till en demonstration i staden El Auiún som ligger belägen på ockuperad mark.

Inflytelserika institutioner, däribland Europaparlamentet, ifrågasatte domen som följde på häktningen och krävde att Haidar tillsammans med 37 andra politiska fångar skulle släppas. Året därpå frigavs hon och har sedan dess fortsatt sitt idoga arbete.

– Jag säger inte att jag kan förändra situationen. Jag för bara talan för en befolkning som saknar röst, som fått sitt land ockuperat, och som är under förtryck. Jag är själv ett offer för Marockos förtryckande regim. Det ger mig legitimitet att förmedla den oro befolkningen lever med.

För att förstå bakgrunden till västsahariernas långa kamp och omfattande lidande måste vi backa bandet till 1975 då Spanien, som i närmare hundra år koloniserat området, drog sig tillbaka. Den internationella domstolen beslutade att Västsahara skulle tillhöra de stammar som bodde i området vid tidpunkten för spanjorernas ankomst.

Marockos kung Hassan II hade emellertid andra planer än att låta stamfolken styra över området. Hans dröm var att skapa ett slags ”Stormarocko” där förutom Västsahara även delar av Mali och Mauretanien skulle ingå.

Mindre än en månad efter det att domstolen fattat sitt beslut skickat Hassan II 350 000 av sina män att marschera över gränsen till Västsahara. Det visade sig vara en effektiv skenmanöver. För medan världens blickar riktades mot det omtvistade området träffades representanter från Spanien, Marocko och Mauretanien för ett möte i Madrid.

Spanien hade visserligen avsagt sig sin koloni formellt, men höll hårt i de ekonomiska bonusar som kolonisationen medfört. Förhandlingarna slutade med att Spanien överlät den norra delen av området åt Marocko och den södra åt Mauretanien. Själv satt man med trumf på hand: 35 procent av aktierna i en mycket lönsam fosfatgruva, fiskerättigheter vid Västsaharas kust och två militärbaser stationerade på marken.

Med ekonomiskt stöd från Frankrike och USA lät Marocko upprätta enorma minfält och en lång mur för att bekämpa den västsahariska befrielserörelsen Polisario, som tagit till vapen för att försvara sitt land. Men trots Marockos militära överläge skulle kriget mot västsaharierna komma att stå ockupanterna dyrt. Lojaliteten och målmedvetenheten på motståndarsidan var stor, samtidigt som många marockanska soldater börjat undra vad de egentligen slogs för.

Den väpnade konflikten fick sitt slut 1991. Tillsammans med FN och Afrikanska enhetsorganisationen (OAU) hade parterna kommit överens om villkoren för eld upphör.

I planen ingick att de marockanska trupperna skulle dra sig tillbaka, att ett fångutbyte skulle verkställas och att en folkomröstning skulle genomföras.

Den avgörande frågan gällde huruvida Västsahara skulle erkännas självständigt eller fortsätta vara en del av Marocko. Det för ändamålet grundade FN-organet MINURSO gavs ansvar för att folkomröstningen skulle genomföras inom 20 veckor efter eldupphör.

Året var 1992. Ännu har ingen folkomröstning ägt rum. Motståndet från Marocko har varit omfattande och FN:s uppdrag begränsat. MINURSO är i dag det enda FN-organet som inte har mandat att rapportera om brott mot de mänskliga rättigheterna.

I dag lever ungefär hälften av den västsahariska befolkningen i flyktingläger i Algeriet som är det land som främst stöttat Polisario. Lägren har med åren blivit alltmer permanenta. Trots det räknas de av FN som tillfälliga och det knappa biståndet fördelas därefter. Bristen på näringsriktig mat och medicin är utbredd och sjukdomar som diabetes är vanligt förekommande. Den långa muren och de breda minfälten separerar vänner och släktingar från varandra.

Aminatou Haidar förklarar med stolthet i rösten att hennes folk valt den fredliga vägen Men när hon talar om västsahariernas utsatthet i flyktinglägren i Algeriet såväl som i de ockuperade områdena förändras tonläget.

– Marocko tillåts behandla västsaharierna hur de vill. Inte ens FN:s internationella observatörer som finns på plats i de ockuperade områdena har möjlighet att hindra Marockos kränkningar. Problemen bottnar i politiska och ekonomiska faktorer, allianser som andra länder träffat med Marocko. Både FN och EU inser att västsaharierna inte är ett våldsamt folk. Vi måste hylla, ja till och med glorifiera detta fredliga motstånd.

Senia Bachir Abderahman har följt med Amintou Haidar till Stockholm. Hon är uppvuxen i Smara, det största av lägren i den algeriska öknen. Hennes egen mormor skadades svårt i marockanernas bombanfall i mitten av 1970-talet och förlorade flera barn i kriget. Själv har Senia Bachir Abderahman aldrig kunnat besöka sitt hemland, men drömmer ständigt om ett fritt Västsahara.

Det är klart att vi känner oss övergivna och bortglömda av det internationella samfundet. Men vi vet också att många människor runt om i världen stödjer oss. Vi har ett uttryck som lyder ”ingen rättighet kommer att gå förlorad så länge någon kämpar för den”. Vi kommer att fortsätta kämpa för vår sak. Det handlar i grunden inte bara om oss utan om alla människors rätt till ett värdigt liv.

 

Efter många år utomlands skulle man kunna tro att Bachir Abderahmans västsahariska identitet förändrats eller rent av bleknat. Hon har studerat i Algeriet, USA och Norge och även hunnit bo ett år i Sverige. Idag arbetar hon som politisk sakkunnig på Afrikanska unionens kontor i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Men Senia Bachir Abderahman menar att det ibland kan vara lättare att bevara den västsahariska identiteten utanför det av Marocko ockuperade hemlandet.

– I Spanien, Algeriet, USA, Norge… Överallt finns grupper av västsaharier som håller samman och värnar om den egna kulturen. Det svåra är att hålla fast vid en identitet som du hela tiden förvägras.

Bachir Abderahman och Haidar berättar hur kritiska röster i de ockuperade områdena fortsätter att tystas av Marocko. Om hur människor fängslas och torteras. Diskrimineringen på arbetsmarknaden är omfattande och regler har införts för att hindra västsaharierna från att slå upp sina traditionella tält. I dag finns inga universitetet eller skolor för högre utbildning i de ockuperade områdena. För att utbilda sig måste Västsaharas ungdomar resa till Marocko och undervisas av marockanska lärare.

Det systematiska förtrycket sträcker sig över samhällets alla delar. I årtionden har Marocko försökt få landets egna invånare att bosätta sig i det ockuperade Västsahara. Dess bosättare utgör idag majoriteten av befolkningen, berättar Senia, och konstaterar krasst att västsaharierna blivit en minoritet i sitt eget land.

– Vår identitet och kultur raderas och genom att vänta underlättar vi för Marocko. Allt detta sker utan någon reaktion från omvärlden och med ett godkännande från Frankrike, Spanien och USA. Därför hoppas vi nu på Sverige, säger Bachir Abderahman.

För en utomstående är det svårt att begripa hur västsaharierna orkar med all väntan. Väntan på erkännande, på omvärldens uppmärksamhet och ingripande. Hur länge till ska de stå ut innan man på nytt bedömer det värt att gå i väpnad konflikt, frågar sig de som följer utvecklingen.

Aminatou Haidar menar att radikaliseringen bland de unga är en av Polisarios största utmaningar. Ledande västsahariska politiker måste lyckas övertyga dem om att den fredliga vägen är den rätta.

– Vi talar om ett ganska litet område. Nordafrika, Maghreb, eller vad man nu vill kalla det, med flera aktiva terroristorganisationer. Det kan förstås påverka unga västsaharier. Det är vårt gemensamma ansvar ge dessa människor hopp.

 

Text: Malin Hanson