Attackerna mot tidningen Charlie Hedbo utlöste en ny omgång av samma debatt som snurrat ända sedan Salman Rushdie utsattes för en fatwa för sin bok Satansverserna.
Debatten bygger på två grundfrågor. Är yttrandefriheten absolut? Finns det en gräns för vad som får sägas i det offentliga rummet?
Efter attentaten har de flesta förstås slutit upp kring att svaret på den förstås frågan måste vara ja. ”Det är rätt att häda”, som författaren Kerstin Ekman uttryckte saken i en debattskrift i samband med Rushdie-affären.
Personligen lutar jag också åt det svaret. När skådespelaren och ateisten Stephen Fry nyligen fick frågan vad kan skulle säga till Gud om han råkade stöta på honom svarade Fry: Skäms på dig! Och så föll han ut i en lång tirad om alla mänsklighetens brister och allt lidande som en allsmäktig Gud rimligen måste kunna göra något åt.
För några hundra år sedan hade Fry dömts till döden för ett sånt uttalande, men genom åren har människor som han hädat, och därmed flyttat fram gränserna för vilken offentlig hållning som är möjlig i relation till gudstro och religion.
Journalisten Göran Rosenberg intar en mer avvaktande hållning. Vad ska det vara bra för? frågar han retoriskt i en artikel i Expressen, några veckor efter attentaten mot Charlie Hedbo. Hans poäng är att varje människa som skriver, tycker och tänker i det offentliga ändå måste ställa sig frågan vad ens ord är bra för. Vad de får för effekt. Hur det påverkar det omgivande samhället.
I en tid när muslimer är hårt ansatta i Europa, när högerextrema partier växer så det knakar och konfliktnivån i världen på allt fler ställen är nära bristningsgränsen, just då är kanske inte rätt läge att publicera nidbilder på profeten som spär på hatet och motsättningarna.
Jag delar även den uppfattningen.
Jag tror nämligen att det är helt avgörande att vi klarar av att skilja på vad som bör vara tillåtet, och vad som är lämpligt.
Under de senast 10-15 åren har den globala utvecklingen vad det gäller press- och yttrandefriheten gått i två olika riktningar. För det första har internet gjort att allt fler både kan söka information och göra sin röst hörd på ett sätt som aldrig tidigare i historien varit möjligt. Antalet internetanvändare i världen är över 3 miljarder, och enligt sajten www.worldometers.info hade antalet blogginlägg i dag passerat 1,3 miljoner redan före klockan nio på morgonen.
Samtidigt finns det en rakt motsatt trend: Allt fler länder naggar yttrandefriheten i kanten. Det är lite som med demokrati. På pappret har antalet demokratier i världen vuxit för varje år ända sedan Berlinmurens fall för 25 år sedan. Men i praktiken är många av dessa länder bara demokratier på pappret. Despotiska ledare, korruption, fejkade val och låtsasoppositionella partier är några av de metoder som används för att ett land ska kunna hävda att det är demokratiskt, trots att det i praktiken är något annat. Tänk Ryssland så förstår ni vad jag menar.
Samma dubbelansikte visar många regimer när det gäller press- och yttrandefriheten. Formellt är det öppet för alla, men i praktiken kontrolleras tv-kanalerna av staten, ägarna av medier har lierat sig med politiker och internet kontrolleras allt hårdare (det snabbast växande myndigheten i Kina var under många år just den myndighet som granskar vad som sägs på internet).
Dessutom införs ofta gummiliknande lagparagrafer som på ytan kan verka rimliga, men som i praktiken används för att kväsa det fria ordet. En av de vanligaste sådana reglerna handlar om förbud mot att förolämpa religionen. Men det kan också handla om förbud mot förtal (Ryssland, Burma med flera länder) som används för att stoppa granskningar av makten, förbud att häda kungen (Thailand) eller förbud mot ”omoraliskt material”, som i Ungern.
Här handlar det alltså om lagparagrafer som möjligen går att använda på ett rimligt sätt, men som genom sin existens gör det möjligt för makthavarna att strypa det fria ordet.
Tänk er själva att vi skulle införa ett förbud mot att häda religiösa symboler i Sverige, och så skulle Sverigedemokraterna komma till makten. Vilka symboler skulle det då bli förbjudet att häda av samma skäl? Det kristna korset? Svenska flaggan? Ärkebiskopen? Och vad hade hänt med Stephen Frys uttalande i ett sånt samhälle?
Jag inser att vissa saker ändå kan vara rimligt att förbjuda. Hets mot folkgrupp är ett exempel, men en stat måste vara extremt varsam med sådana lagar.
Att jag ändå stödjer det tvivel Göran Rosenberg ger uttryck för i sin artikel beror på att jag också anser att vi som skriver och författar och illustrerar och uttrycker oss har ett eget ansvar som går utöver lagen. Ska vi verkligen lägga en massa energi på att häda en folkgrupp som redan befinner sig på botten? En grupp människor som flytt från andra länder och som fått en fristad i vår del av världen? Är det verkligen rätt sätt att gynna integration och samförstånd? Vad ska det vara bra för?
Men jag skulle varje dag i veckan och två gånger på en söndag ställa upp för allas rätt att häda. Hur mycket som helst, när som helst och (i princip) utan restriktioner, eftersom sådana restriktioner ofta missbrukas.
Det betyder alltså inte allt som får sägas är lämpligt att säga.
För den som både vill försäkra sig mot övergrepp och censur och behålla ett inkluderande samtalsklimat finns egentligen inget alternativ.
Jesper Bengtsson, chef Tankesmedjan Tiden
