Jag landade i New York i samma stund som Donald Trump lät meddela att det fanns »skuld« och »fina människor« på båda sidor i Charlottesville, Virginia. Han talade alltså om vit maktdemonstrationen som slutade med att en nynazist körde in i motdemonstranter och dödade en 32-årig kvinna.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. »Tack president Trump för att du är ärlig och modig nog att tala sanning«, twittrade den före detta Ku Klux Klanledaren David Duke. »Som jude, amerikan och människa kan jag inte med ord uttrycka min avsky och besvikelse. Det här är inte min president«, svarade Hawaiis demokratiske senator Brian Schatz.
Från Sverige kom rapporter om högerextrema demonstranter på Medborgarplatsen i Stockholm. De skrek »Ut med packet!« åt de unga afghaner som sittstrejkar för att få stanna i Sverige, alltså kämpar för sin rätt till liv.
Här någonstans borde luften ha gått ur mig. På båda sidor av Atlanten är samhällsklimatet just nu så förgiftat av rasism att det knappt går att andas.
Men de unga afghanerna i Stockholm svarade rasisterna värdigt – med hjärtan, svenska flaggor och svenska vänner på plats. Även i den amerikanska debatten fanns anledning till hopp och förtröstan.
Så fort jag slog på tv:n var där en medborgarrättsaktivist, journalist eller politiker som läste lusen av Trump och satte hans uttalanden i sammanhang. Förklarade hur rasismen är en förkastlig del av Amerikas historia som lever än i dag – inte minst genom presidenten.
Jag saknar ofta den sortens ärliga analys i Sverige. Här finns en ständigt närvarande ängslan att erkänna att rasism över huvud taget existerar. Omskrivningarna av R-ordet är många och används ofta av såväl politiker som journalister – allt från »invandringskritik« till »auktoritära rörelser«.
Sverige har inte den erfarenhet av slaveri som ristats in i generationer av amerikaner. Men vi har andra förfärliga historiska fakta som inte borde gå att blunda för. Rashygienen till exempel.
På 1920- och 1930-talen utfördes skallmätningar av Rasbiologiska institutet i Uppsala. Vetenskapsmän delade in människor i värdefulla långskallar och värdelösa kortskallar. Samer och tornedalingar var kortskallar som skulle lära sig att veta hut – och framför allt skiljas från sina språk.
Den statliga språkrepressionen mot samer och tornedalingar splittrade familjer. Äldre och yngre släktingar kunde inte längre tala med varandra, när de inte längre behärskade varandras språk. Den språkliga skammen byggdes in i människor. En skam som sedan har ärvts neråt i generationerna.
Det här är bara ett exempel på tvättäkta svensk rasism. Naturligtvis borde den vara lika relevant att tala om i dagens Sverige som slaveriet är i dagens Amerika. Men i Sverige finns tyvärr en historielöshet, som kanske beror på okunskap eller ointresse. Eller på viljan hos public service att vara »rättvis« och »objektiv«. Inte ska väl Jimmie Åkesson behöva stå till svars för den svenska rashygienen! Han var ju inte ens påtänkt då!
Det var han förvisso inte. Men hans rasistiska parti verkar i samma förkastliga tradition som rasbiologerna, och måste stå till svars för det. Björn Söder, sverigedemokrat och riksdagens andre vice talman, tillstod så sent som 2014 att samer och judar inte är svenskar.
Sedan Trump valdes har något av det gamla USA-hatet väckts till liv. »De är ju inte kloka, de där amerikanerna. De får skylla sig själva om de väljer en sådan president.«
För egen del tänker jag att vi minsann inte är så kloka i Sverige heller. Och när det gäller att se rasismen för vad den är – hur den har format vårt samhälle och hur aktivt den måste bekämpas – har vi mycket att lära av medborgarrättsrörelsen i USA.
Text: Åsa Petersen, frilansskribent
