It’s the framtiden, stupid! En parafrasering av det lika klassiska som burdusa rådet från amerikanska valkampanjen 1992 är på sin plats när vi nu närmar oss det svenska valåret 2018. Svensk politik har de senaste åren präglats av osäkerhet, låsningar och bristande framtidstro. Det är inte hållbart i längden. Nu är det därför hög tid att omdefiniera konfliktlinjerna i svensk politik, anta ett mer konstruktivt förhållningssätt i den politiska debatten, och lyfta politiska utmaningar och möjligheter inom ett antal framtidsinriktade områden.
Fyra politiska strömningar
Konfliktlinjer och förutsättningar för samarbete i svensk politik kan bättre förstås genom att ersätta den etablerade tvåblocksmodellen med nya förklaringsmodeller. Istället för enbart höger-vänster eller GAL-TAN-skalan behöver vi förstå att svensk politik de facto präglas av fyra strömningar, som partierna försöker att förhålla sig till: de nationalkonservativa (M, KD och SD), de liberala (C och L), de progressiva (S och MP), samt de radikala (V och Fi). Om vi ser på svensk politik på det här sättet istället för en kamp mellan rödgröna och borgerliga, så är en samverkan mellan progressiva och liberala sannolikt det regeringsalternativ som det finns störst parlamentarisk, idémässig och framtidsorienterad potential och realism i.
Genom att utveckla nya politiska identiteter bortom mindre relevanta socialistiska och borgerliga kan vi komma bort från dagens låsningar. Med utgångspunkt i människans frihetslängtan, en positiv människosyn och en optimistisk samhällssyn kan progressiva och liberala partier utveckla en gemensam identitet: den frihetliga. Utifrån en sådan kan en stark antipopulistisk, pragmatisk, ansvarstagande, kunskapsorienterad och tydligt tillväxt- och utvecklingsorienterad politik drivas, som stärker och utvecklar både välfärd och öppenhet mot omvärlden. Genom att bejaka innovationer och effektivisering kan kvaliteten stärkas, ambitioner höjas och resurserna räcka längre utan att behöva höja skatten.
Nytt förhållningssätt
Det offentliga samtalet i Sverige skulle må bra av minskad hånfullhet, arrogans och medvetna missförstånd för att förstärka konfliktlinjer. ”Käbbel”, raljans och ett onödigt konfrontativt tonläge har allvarligt bidragit till de låsningar som idag präglar svensk politik. Men nu finns det en möjlighet till förändring. Ledande företrädare för både regeringspartierna och de liberala partierna – liksom den nye M-ledaren Ulf Kristersson – har åtminstone periodvis andats ett mer vuxet tilltal.
Det finns bland många väljare en längtan efter att detta nu fullföljs av alla seriösa och sakorienterade politiker. Svensk politik är inte en skolgård. Politiker behöver vara trovärdiga när de säger att de är emot mobbing. Jag vill inte peka finger här, och slår inför valåret gärna ett slag för en nypa ödmjukhet. Jag ber därför om ursäkt för de gånger då jag själv har försökt få stöd för min linje genom att göra mig lustig över en meningsmotståndares tillkortakommanden.
Det innebär inte att svenska politiker ska sluta visa på de tydliga vägval de står för. Men respekten för politiken gynnas knappast av ett allt för högt tonläge. Trovärdighet byggs på andra sätt.
Det innebär inte heller att svåra värderingsfrågor bör undvikas. Tvärtom. Det är angeläget att lyfta upp frågor om exempelvis tiggeri, slöjan och flyktingmottagande till ytan och diskutera dem – på riktigt. Bortom de enkla svaren och lösningarna. Att ta sig an också dessa viktiga men starkt laddade frågor på ett seriöst sätt skulle stjäla mycket konspirationsteoretisk livsluft från både identitetspolitiska, populistiska och nationalistiska eller främlingsfientliga krafter. Men det bör göras på ett seriöst och omtänksamt sätt. Det är viktigt att komma ihåg att det är människor vi pratar om (och med). Alla bör därför undvika att förhastat kleta på etiketter på andra som med seriösa uppsåt bidrar med sina perspektiv på dessa frågor.
Ökat framtidsfokus
Ibland liknas svensk politik vid en ankdamm. Det är inte helt rättvist. Men det finns utrymme för att lyfta blicken mer och se hur tekniska, sociala, ekonomiska, värderingsmässiga och andra utvecklingar påverkar människors förutsättningar också i morgon.
Framtiden är vare sig förutbestämt mörk eller ljus – utan sådan som vi väljer att den ska bli, utifrån vissa förutsättningar. Men då måste vi diskutera den. Ett litet axplock visar hur både relevant och angeläget det kan vara att anlägga ett prövande framtidsperspektiv på olika frågor:
- Hur kan digitalisering, robotisering och automatisering stärka både trygghet, integritet, kvalitet och kostnadseffektivitet inom äldreomsorgen?
- Hur kan värnandet av demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och faktabaserad kunskap stärkas globalt när USA lägger krokben på sig själv, EU splittras och länder som Ryssland, Kina, Turkiet och flera andra går i starkt auktoritär riktning igen?
- Hur mycket kan vi minska vård- och socialförsäkringskostnaderna – liksom mänskligt lidande – genom att bli riktigt duktiga på att förebygga ohälsa?
- Klarar vi av att hålla en nykter syn på globaliseringen – med ökat fokus på både exempelvis frihandel, hur vi stärker jobbmöjligheter, schysta villkor och hederliga förvaltningar globalt och hur vi kan bygga ett samhälle som är bättre anpassat för en värld där människor vill eller behöver röra sig mer över gränser?
- Kan vi se fram emot en angenäm arbetstidsdiskussion när den tekniska utvecklingen gör att vi både kan höja produktiviteten och samtidigt minska den mänskliga arbetsinsatsen?
De här och många andra politiska utmaningar och möjligheter som påverkar morgondagen innebär inte att vi ska sluta att ägna oss åt dagens problem och möjligheter. Men det kan vara värdefullt för många väljare att även få höra visioner, tankar och förslag kring den inte helt irrelevanta frågan: Vart är vi på väg? Politiken kan här inspireras av litteraturen, där framtidsscenarier inte längre bara behandlas av science fictionförfattare. Seriösa non-fictionböcker som George Friedmans The next 100 years och Yuval Noah Hararis Homo Deus – En kort historik över morgondagen är några intressanta och aktuella bästsäljare.
Att lyfta framtidsfrågorna högre på den politiska dagordningen behöver – rätt hanterat – inte avfärdas som vare sig idealistiskt, världsfrånvänt eller fluffigt ungdomsförbundsaktigt. Tvärtom skulle ett sådant fokus kunna bidra till flera angelägna skiften i svensk politisk debatt: från låsningar till lösningar, från repressivt till progressivt, från populism till pragmatism, från närsynt till vidsynt, från inskränkt till upplyst – och från dystopi till framtidstro.
Sammanfattningsvis kan luttrade politiska bedömare inte helt utan grund hävda att förutsättningarna för nya samarbeten, ödmjuka förhållningssätt och fokus på lyfta-blicken-frågor inte är de bästa under ett valår. Valrörelser är ju tyvärr inte nyansernas julafton. Men är det någon gång som politiker borde lyssna på råd som dessa, så är det nu. Nu finns chansen att sätta en ny standard för det politiska samtalet i Sverige. Nu finns chansen att väcka lite inspiration, optimism och framtidstro hos väljarna. Den som tar den bollen har goda chanser att vinna.
Daniel Färm
politisk analytiker, S-debattör och tidigare mångårig rådgivare till flera ministrar och partiledningar
