Valet av Jeremy Corbyn som partiledare för det brittiska labourpartiet har delat Europas vänster i två läger. En grupp som menar att har är exakt vad vår tids progressiva krafter behöver. En annan som hävdar att han är en förgrämd och nostalgisk blick över vänsteraxeln.
Jag tror att sanningen, som vanligt, ligger någonstans mellan dessa ytterligheter.
För högern är det förstås enklare. De tror sig nu veta att nästa brittiska val 2020 redan är säkrat. En politiker av Corbyns typ, som representerar den yttersta av den reformistiska vänstern, blir helt enkelt inte vald till premiärminister i ett Storbritannien som just nu slits mellan nationalistisk höger, urban, frihetlig vänster och ”vanliga arbetarklassväljare som lutar åt det konservativa hållet i många värderingsfrågor.
Corbyn verkar själv ha varit helt oförberedd på att han skulle vinna. Hans extremt tafatta första veckor på posten tyder på det. Han ställde upp för att vänsterfalangen behövde en kandidat. Någon som skulle utmana partietablissemanget och därmed dra det något åt vänster, men som inte själv har vare sig program eller handlingsplan för att regera. Ungefär som Vänsterpartiet och Miljöpartiet länge såg på sig självt i Sverige.
Men Corbyn bars fram av aktivister, ofta unga, som i hans gestalt tror sig ha hittat ett alternativ till de slimmade, formstöpta och konturlösa politiker som länge dominerat brittisk politik. Ungefär som den 76-årige socialisten Bernie Sanders har blivit en förgrundsgestalt för samma grupper i USA.
Den politiska energi som lösgjordes i kampanjen för Corbyn är något alla partier i dag saknar, och söker. Corbyn kommer ur exakt de grupper – miljö- och fredsrörelsen, den kritiska globalseringsrörelsen – som etablerade mitten-vänsterpartier under två decennier har studerat med avundsjuka för att förstå vad som driver det stora engagemanget. Och just det där engagemanget, som alla säger har lämnat partipolitiken, det återuppstod under några månader på Labours partimöten och kampanjarrangemang.
Obama gjorde det samma i presidentvalskampanjen i USA 2008. Hans budskap var mer modest än Corbyns men aktivismen byggde på samma grund.
Problemet för Labour efter partiledarvalet är att ett stort och brett parti som Labour behöver både de unga, radikala entusiasterna och de mer etablerade och mittenorienterade partiföreträdarna. Utan det första riskerar politiken att frysa fast. Utan det andra kan partiet inte locka större väljargrupper.
Det är en enkel ekvation. Om det hade räckt med Corbyns variant av vänster hade Vänsterpartiet och Miljöpartiet varit Sveriges största partier.
I sin bok Things can only get better skriver den brittiske författaren och komikern John O´farrell om det sena 1970-talets och tidiga 1980-talets fredsrörelse. Om de stora protesterna mot Margaret Thatchers hårdföra nedskärnings- och avregleringspolitik. Han var själv en av de unga radikala. Han demonstrerade mot utplaceringen av nya kärnvapen på brittisk mark, med ansiktet fullt av de färger som det var högsta mode att måla sig med i demonstrationerna på den tiden. På dagarna pluggade han på universitetet, på nätterna gick han ut och sprayade ”Jobs, not bombs.” på väggarna i London. Eftersom han kom från en välbärgad medelklassfamilj var han noga med att sätta både kommatecken och punkt på rätt ställe i sina tags.
Som komiker blev hans slutsats att den tidens vänstervåg, som aldrig vann några val, inte klarade av att övertyga om på vilket sätt ansiktsfärg, i en myllrande och kaotisk demonstration, skulle ge byggjobbarna i Newcastle eller sjuksköterskorna i Birmingham ett bättre liv.
Jeremy Corbyn var en del av samma vänsterrörelse. Den formade honom. Den såg till att han kom in i parlamentet 1983 och har hållit honom kvar där under alla år.
Han har varit emot Storbritanniens inblandning i Irakkriget, emot mittenpolitiken under Blair, emot EU och kritisk till Storbritanniens låga skatter.
Men vad har han varit för? Vilken politik vill han ska prägla Labour på 10-talet? Den frågan måste han svara på nu. Hans val att tillsätta några världens ledande progressiva ekonomer, som Joseph Stiglitz och Thomas Piketty, i ett ekonomiskt råd var ett intressant steg i rätt riktning.
I efterspelet till partiledarvalet har många sagt att Corbyn måste sträcka ut en hand till mittenväljarna. Det må vara sant, men mer akut är antagligen att formulera en offensiv egen politik. En politik som inte uteslutande är en antites till Blairs regeringstid. När de väljare som lämnat Labour sedan 90-talet fått frågan vad de saknar mest, är Blair ofta ett av svaren.
Det kanske är Corbyns största huvudvärk.
