Efter valet i Nederländerna förra året vet vi var socialdemokratins botten ligger. Partiet tappade till 5,7 procent, från drygt 25 procent i valet före.
Riktigt så illa är det inte i andra länder. I Portugal, Storbritannien, Norge och några andra länder är partiet fortfarande en stor, viktig politisk kraft. Men det har gått nedåt nästan överallt.
Mot den bakgrunden kunde det förstås gått oändligt mycket sämre i det svenska valet. Opinionsundersökningarna pekade på lägre stöd. Debatten under fyra år har inte gått partiets väg.
Så nu kan drygt 28 procent i stället ses som en framgång. I valrörelsen visade socialdemokratin sin styrka. Spurten blev den bästa på decennier. Debatten handlade om välfärden. Några strategiska reformförslag landade väl i opinionen. Man lyckades pressa Sverigedemokraterna på defensiven.
Men sett i ett längre perspektiv var valet förstås ingen framgång. Hur skulle det sämsta resultatet sedan rösträttens
genombrott kunna vara det?
Däremot tror jag att det leder fel om frågan som ställs nu är hur socialdemokratin åter ska bli ett parti runt 35–40 procent. Den som börjar analysera valresultatet och socialdemokratins fallande stöd i enkla siffror riskerar att hamna i lösningar där huvudfokus blir att anpassa politiken för att återvinna »väljargrupper«.
I dag är det långt mycket mer som står på spel.
Människors partiidentifikation är svagare i dag och deras skäl för att välja
ett parti mer varierande. Det var enklare när människor klassröstade eftersom de identifierade sig med sin klass, och såg partierna som utlöpare av dessa kollektiva intressen. Klassamhället finns kvar, i viss mån är det till och med tydligare i dag än för 20–30 år sedan, men det är inte lika självklart att det leder till den kollektiva mobilisering som är nödvändig för att ett klassparti ska kunna växa till socialdemokratins forna nivåer.
Identitet 2018 är mer mångfacetterat och det måste ett politiskt parti förhålla sig till.
Det betyder inte att det är omöjligt att nå 35–40 procent igen. Men frågan som i första hand måste ställas handlar snarare om hur socialdemokratin på nytt ska bli ett parti för och bland människor.
Detta har ett parti som Sverigedemokraterna förstått. Sakta med säkert har de byggt en stark partiorganisation och gjort allt för att ändra människors världsbild, snarare än deras omedelbara politiska åsikter. De har ändrat samhället, och på det viset steg för steg ökat sitt inflytande över staten, verktygslådan.
För ett parti som suttit vid makten ofta är det enklare och mer logiskt att gå direkt på verktygslådan. Om vi bara skruvar lite här, ger högre statsbidrag till kommunerna och skärper straffen
för de brott som det för tillfället skrivs mycket om i medierna kommer folk gilla oss!
På den punkten är det i princip ingen skillnad på vår tid och den verklighet italienaren Antonio Gramsci beskrev på 1930-talet. Han fängslades av Mussolini och satt tio år i fängelse. Från sin cell skrev han texter om förlusten. Hur var det möjligt att arbetarklassen valt fascismen i stället för socialismen? Han konstaterade att det handlade om att fascisterna vunnit den kulturella hegemonin i samhället. Människors attityder och förhållningssätt präglades av deras frågor och deras perspektiv.
I dag går det inte att säga att de brunsvarta rörelserna tagit över hegemonin.
Det finns så oändligt starka motkrafter och en majoritet delar inte deras världsbild. De flesta som bor i Sverige är för ett öppet, tolerant och mångkulturellt samhälle. Men de brunsvarta har definitivt tagit kontroll över agendan.
Ett första steg för socialdemokratin vore att lämna sina väl invanda, bekväma filterbubblor. I debatten talar man ofta om filterbubblor på nätet. Grupper, vänkretsar och samtal där alla i princip är överens, bekräftar varandra och bygger mentala och värderingsbaserade murar mot andra filterbubblor.
Men bubblorna finns inte bara på nätet.
Gamla, etablerade organisationer riskerar alltid att fastna i det inåtvända. Mötena blir fler och fler. Kväll efter kväll träffar man ungefär samma människor som tycker ungefär som alla andra i rummet. Inte helt och hållet förstås. Det är högre till tak i de flesta partier än många tycks tro. Men de som befinner sig i en sådan bubbla har helt naturligt mycket lite tid att engagera sig i andra bubblor.
I det läget uppstår lätt ett förhållningssätt som gör att de som finns i rummet identifierar sig själva som ett »vi«. Och så finns det en annan grupp som kallas »väljarna«. Det är viktigt att möta den där gruppen som kallas väljarna, för att föra en dialog för att ta reda på vad »dom« tycker och »föra ut« partiets politik. Eller som någon av Alliansens partiledare uttryckte saken på valvakan: »Jag är så stolt över alla i vårt parti som varit ute i valrörelsen och mött väljarna i deras verklighet.«
I DERAS verklighet alltså.
Jag inser att detta förhållningssätt är ofrånkomligt när miljontals väljare ska nås i en valrörelse. Jag inser också att årets val på flera sätt var en succé för socialdemokratin som folkrörelse. Alla dessa möten med människor gjorde nytta.
Men en folkrörelse måste hela tiden finnas där ute. Naturligt och sömlöst, som en del av det omkringliggande samhället, inte som en tillfällig besökare.
Är arbetarrörelsen det i dag?
Mer än de flesta andra partier. Men inte tillräckligt för att sätta dagordningen i de vardagliga samtalen och påverka människors världsbild, så att solidaritet, medmänsklighet och jämlikhet åter kan bli levande begrepp som bottnar i människors uppfattning av vad politik och politiskt engagemang är för något.
En lösning vore kanske att strunta i hälften av de interna mötena och använda tiden för att vara med i andra föreningar, organisationer och gemenskaper. Det finns ett blomstrande civilsamhälle där ute. Det är där hegemonin skapas.
En annan väg vore att öppna de egna organisationerna för människor utifrån. Låta fler som kommer direkt från andra erfarenheter få politiska uppdrag. Lyssna på dem. Inse att de har något att tillföra.
Kliv inte in i de där filterbubblorna igen nu när valet är över.
