Det var storm i en Aftonbladet-kolumn häromdagen. Kanske inte så mycket om sakfrågan – äldre på arbetsmarknaden och lämplig tidpunkt för pension – utan mer om principer. När Fredrik Reinfeldt som statsminister sa att vi borde jobba fram till 75-års ålder för att vi ska kunna finansiera välfärden, blev Socialdemokraterna provocerade. I veckan resonerade finansminister Magdalena Andersson i Dagens Industri om attityder kring ålder på arbetsmarknaden. Socialdemokraterna vill också att fler ska jobba längre. Det får Peter Kadhammar att ana ett hyckleri.
Den ene fick mycket kritik för att han inte ansågs ta hänsyn till de som börjat slita redan i 17-årsåldern, har jobb som sliter kroppsligt och dränerar mentalt, som gör att det inte går att hålla ihop ända till 65 års ålder.
Den andre får kritik av Kadhammar som anser att Anderssson går (för?) långt när hon framhåller amerikanarna som ett föredöme, eftersom de anser en person vara ’erfaren’ istället för ’gammal’ vid 65. Om jag förstår Kadhammar rätt, tycker han att det är ett sätt att smygvägen mena samma sak som Reinfeldt men att skymma det med andra ord.
Under luppen:
Han nämner statisk siffra men tillägger att förutsättningarna är olika.
Hon säger att attityderna mot äldre på arbetsmarknaden måste ändras.
Den ene tar fasta på arbetskraftens fysisk (ålder), den andre på mentala hinder i arbetskraftens omgivning.
Det är inte sensationellt att blocken kommer till samma slutsats eller har samma målbilder. Det är däremot stor skillnad mellan moderata och socialdemokratiska politiska metoder. Jag tror inte Andersson anser att vi bör inrätta amerikanska arbetsvillkor även på svensk arbetsmarknad. Snarare handlar hennes resonemang om att ända sunkiga attityder som folk har om de som är äldre än sisådär 33.
Kadhammar menar att politikerna har en benägenhet att misstro med vilja. Men gjorde han inte just det själv..?
Det är svårt att hämta hem ett resonemang där man fixerar sig vid en viss ålder, där man oavsett fysiskt och mentalt skick och vilja ska sluta jobba. En del håller inte länge i arbete, andra både kan och ser fram emot ytterligare några år i arbetslivet.
Att arbeta mer behöver heller inte betyda att arbeta längre. Fler arbetade timmar är det som behövs. Det kan uppnås genom att fler får jobb som de faktiskt orkar med till 100 procent. Att man minimerar risken för utsliten personal och sjukskrivningar. Och genom att alla som vill och kan får jobba. Därutöver kan ett bra komplement vara att den som vill och kan också kan fortsätta jobba efter allmän pensionsålder.
Det pågår en åldersdiskriminering och åldersnoja på svensk arbetsmarknad. Om detta har Tankesmedjan Tiden skrivit och tyckt en del om tidigare. Problemet är dubbelt med å ena sidan alldeles för många arbetsgivare som enbart vill anställa den där hungrige, välutbildade, socialt kompetente, flexible, stresstålige medarbetaren och stryker i enlighet med verklighetsfrämmande fördomar alla kandidater över (sisådär) 33 år. Å andra sidan finns det ”äldre” på arbetsmarknaden vars självkänsla försämras av en förhärskande doktrin om att du efter (sisådär) 33 års ålder börjar få röta i hjärnan och fysiska skavanker i övriga kroppen.
Åldersdiskriminering är dock ett slöseri med kompetens och effektivitet. Äldre på arbetsmarknaden har samlat på sig erfarenheter som förhöjer deras produktivitet. Forskningen visar att äldre börjar med något så berikande som att använda BÅDA hjärnhalvor, vilket gör en mer effektiv främst för att man undviker misstag. Till skillnad från de yngre. Den uppgiften borde kanske potentiella rekryterare marinera en stund. För det är inte bara socialt ohållbart att diskriminera på grund av ålder, vi har dessutom inte råd med det.
Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden
