Mycket står som bekant inte rätt till med den svenska skolan. Alla är överens om detta, men tyvärr är de politiska svaren ofta alltför förenklade.
Att flörta med en av landets största yrkeskårer inför ett val kan vara väldigt taktiskt. Att äga skolfrågan, och framhålla läraren som särskilt viktig är riktigt smart. En som vet detta är Jan Björklund.
Man kan säga mycket om Björklund och hans roll i skolans utveckling. Men det var ingen slump att han och Fp under början av 2000-talet fick ett så stort opinionsstöd i utbildningsfrågan. Innan valet 2006 ville landets lärare ha förändring, det fanns ett stort uppdämt behov att prioritera skolan. Och Björklund kom med svaren som lärarna vill höra. Höjd status, mer ordning och reda, mindre flum.
Efter två mandatperioder och en försämrad skola, kan det lugnt påstås att Fp inte har samma trovärdighet i frågan längre. I förra årets valrörelse blev istället miljöpartiet de som ägde skolfrågan. Fridolin blev den nya Björklund att iklä sig rollen som lärarnas messias.
I valrörelsen målade miljöpartiet upp bilden av lärarnas låga löner som skolans största problem. Istället skulle lärarna få mer betalt för sitt jobb. De skulle känna sig mer uppskattade, fler skulle konkurrera om platserna till lärarutbildningen. Lärarna skulle bli mer kompetenta och utföra ett bättre jobb för landets elever. Skolkrisen skulle få ett slut.
Liksom många politiskt breda lösningar är höjda lärarlöner ett tillspetsat och förenklat svar på en mycket komplicerad fråga. Att ett par tusenlappar mer i lönekuvertet för lärarna skulle vara skolans universallösning är tyvärr både naivt och en lösning dömd att misslyckas. För hur avhjälper höjd inkomst för lärarna per automatik utmaningar som sjunkande kunskapsresultat, ökad skolsegregation, att färre elever får fullständiga slutbetyg eller att skolbarnen mår allt sämre?
I regeringsöverenskommelsen mellan S och Mp drog de senare den längsta stickan vad gäller utbildningspolitiken. Kompromisser är ju en självklar följd av en koalitionsregeringsbildning, och i vissa frågor har S fått stå tillbaka. Bland dessa finns frågan om lärarlöner.
Kompromisser och kohandel i politiken är ju inget nytt eller ovanligt. Däremot är det både förvånansvärt och bekymmersamt att S har gått med på en så för partiet i grunden principiellt märklig prioritering som höjda lärarlöner.
Varför märkligt? Jo, för detta går emot arbetarrörelsens syn på lönebildningens process enligt Saltsjöbadsavtalet. Att aldrig politiskt lägga sig i lönebildningen är en helig princip som vi normalt värnar om. För vad händer om vi öppnar den dörren? Om politiker tillåts styra lönebildningen i det här skedet, när händer det igen? Går det att stänga dörren när den väl öppnats eller förblir dörren därefter vidöppen? Detta är frågor som borde diskuteras högljutt, men jag har endast hört försiktiga viskningar.
En annan invändning är av mer praktisk karaktär är vad som händer när nästa yrkeskår känner sig ofördelaktigt behandlad. Blir det kommunernas socialarbetare som ska få högre lön inför nästa val? För ingen kan väl påstå att deras jobb är mindre viktigt, och de har också liksom lärarna en eftergymnasial utbildning. Blir löften om högre löner ett sätt att värva röster för de politiska partierna?
Jag tror absolut att lönenivåer är viktiga för att öka ett yrkes attraktionskraft, och absolut – vi behöver fler motiverade lärare. Men enligt alla undersökningar säger landets lärare att de drunknar i arbetsuppgifter. Att tiden de ägnar åt pedagogiken och elevernas lärande blir allt mindre. Läraryrket anses stressigt och otacksamt, och jag tror att detta är en större orsak till att färre söker till lärarutbildningen än just lönen.
Men kanske är lärarnas arbetsmiljö och arbetssituation så pass komplicerade problem att ta itu med att regeringen väljer bortse från det. Att de istället väljer den förhållandevis enkla lösningen att skjuta till pengar till lärares löner för att visa att någonting görs. Jag hoppas verkligen inte att det är så, men jag blir orolig.
Att skjuta bredvid målet ger som bekant inga poäng och vi vinner ingenting på att strunta i de verkliga problemen. Istället riskerar vi att fortsatt se en skolpolitik i Björklunds godtyckliga anda. Utan vetenskaplig grund och utan egentliga resultat.
Lina Stenberg, kommunikationschef Tankesmedjan Tiden
