Det unika med Eyvind Johnsons Romanen om Olof var att den skildrade arbetet. På riktigt. Och just i den meningen kan den tala även till oss som läser den i dag, och ställas bredvid vår egen tids arbetarlitteratur, skriver Rasmus Landström.
1933 introducerade Eyvind Johnson den norrbottniska ödemarken i en novell. Berättelsen heter Uppehåll i myrlandet och handlar om en rallare som kallas Kvist. En dag stannar han till vid en liten station, lånar ett spett av en banvakt och klättrar upp på en bergsklack där ett stort flyttblock ligger. Han flinar, fäster spättet och låter blocket dundra ner för branten. En stins som ser händelsen frågar förundrad varför Kvist gjorde det? Men till svar får han bara en axel-ryckning: »Jag har alltid velat välta ner en riktigt stor och tung sten.« Efter det slutar novellen med att Kvist drar vidare längs Malmbanan.
Uppehåll vid myrlandet är en märklig liten berättelse som på många sätt är typisk för Eyvind Johnson.
Landskapet med spångade stigar, bär och mygg är vackert framskrivet och infallet är tecknat med glimten i ögat. Men berättelsen har också en symbolisk dimension som jag ofta går och tänker på. När jag i dagarna läser Johnsons Romanen om Olof inser jag plötsligt att Kvist är Johnson själv och att novellen är en slags förberedelse för det norrbottniska epos han skulle skriva året efter. Romanen om Olof är en berättelse i fyra delar och en lunta på 700 sidor som blev hans publikgenombrott. Äntligen hade han själv lyckats välta ifrån sig något stort.
Många som läser det här nu tänker nog att de har läst Romanen om Olof utan att egentligen ha gjort det. Jag har själv gjort misstaget: under lång tid kändes det som om jag hade läst böckerna eftersom jag sett Jan Troells filmatisering Här har du ditt liv (1966) så många gånger. Att jag hade en bild av att böckerna var skrivna i en »enkel« och »realistisk« stil bidrog nog till känslan av att det räckte med att kunna intrigen. När jag nu äntligen läser romansviten visar det sig vara en fördomsfull bild. Romanen om Olof är en avancerad estetisk komposition som ställer begreppet »realism« på huvudet och i den här texten ska jag visa att det finns anledning att återvända till böckerna i dag.
»Nu var det 1914« heter tetralogins första del och den börjar med att Olof ger sig iväg från hemmet. Han är då en sökande 14-åring, med en stor oro i kroppen, på väg mot ett tillfälligt jobb vid älven. Bakgrunden är självbiografisk. Eyvind bröt själv upp från sin familj för att söka arbete eftersom fadern insjuknat. I verkligheten skedde detta 1915 men för att understryka huvudpersonens samhörighet med tiden förlade Johnson uppbrottet till världskrigets utbrott. Detta är bara ett exempel på hur Johnson använder det självbiografiska stoffet kreativt i berättelsen. Under romanens fyra delar hinner Olof jobba som timmerflottare, sågverksarbetare, biografmaskinist och rörläggare. Alla dessa yrken hade Eyvind själv, men inte i samma ordning som i romanen.
Genom böckerna löper en röd tråd som handlar om Olofs behov av att fly från en människofientlig tillvaro. Vi får läsa om hur han går ut på brötan och känner sig olycklig och hur han sliter på sågen och längtar bort. Vid varje anhalt tänker Olof: »Här ska jag inte stanna.« För läsaren är det oerhört drabbande att ta del av skildringen av hur »barndomen slits ur kroppen« på ynglingen. Men det märkvärdiga med böckerna är att författaren samtidigt visar hur det hårda arbetet förvandlar Olof. I den första delen är han en inåtvänd, fåordig pojke och stilen är kärv, dialogerna korta. I den sista delen (Slutspel i ungdomen) är Olof en vuxen man och meningarna blommar ut när Johnson excellerar i dialogkonst.
Ett annat stilgrepp som Johnson använder sig av är de små sagorna som emellanåt bryter den yttre realismen. Dessa har en mycket speciell funktion i berättelsen. I den realistiska ramhandlingen får vi exempelvis aldrig veta varför Olofs far blivit sjuk. Men i en saga berättas det om en förtrollad vind som kommer med lungsoten. I den förlorar en kolare sina barn men som läsare förstår vi att Olof närmar sig sin faders sjukdom genom berättelsen. Johnson har själv beskrivit sagans funktion som »ett motgift mot de minnen som ännu bär gift i sig«. På så sätt erbjuder fantasin både en väg ut ur och in i en brutal verklighet.
Som vi ser är Romanen om Olof inte alls någon »enkel« romansvit. Bakom den på ytan realistiska berättelsen döljer sig både modernistiska grepp och magisk realism. På så sätt hade Johnson mera gemensamt med moderna författare som James Joyce och Virginia Woolf än föregångare inom arbetarlitteraturen som Karl Östman och Maria Sandel.
Efter hand blir sagoinslagen allt färre i takt med att Olofs värld vidgas. Han lär känna en ungsocialist, följer med ett cirkussällskap, förlorar oskulden och organiserar en strejk. För läsaren blir det nästan lättare att andas mot slutet av sista boken. Då är han en vuxen man med drömmar om politik och skrivande.
Hur står sig då denna bok i dag, läst med samtidens blick på den? Har den något att säga oss ännu? Jag vill mena att den har det. När Romanen om Olof publicerades på 1930-talet tillförde den något till arbetarlitteraturen som egentligen aldrig hade skildrats tidigare, nämligen kroppsarbetet. Detta kanske låter konstigt. Men tvärtemot vad många föreställer sig hade arbete aldrig gestaltats utförligt i litteraturen. Arbetarlitteraturen från 1910-talet hade kretsat kring klasserfarenhet och baracken stod i centrum snarare än bygget. I Johnsons roman flyttades fokus mot platsen där själva jobbet pågick.
Under det arbetarlitterära uppsving som skett under 2000-talet har kroppsarbetet åter hamnat i centrum. I böcker som Kristian Lundbergs Yarden, Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här, Jenny Wrangborgs Kallskänkan och Johan Jönssons Efter arbetsschema gestaltas vardagen i hemtjänsten, på äldreboendet och i hamnen. I mångt och mycket har det handlat om en förändrad arbetsmarknad där omsorgsarbetet ersatt industrijobben och där kapitalackumulationen flyttat till tjänstesektorn.
På så sätt har 2000-talets arbetarförfattare gett oss en unik bild av det avindustrialiserade Sverige. När jag läser Johnson i ljuset av dem slår det mig att han gjorde samma sak på sin tid. Han visade ett Sverige i förändring där de gamla arbetena ersattes av de nya: daglönarna hamnade på sågverken, småbönderna i skogsindustrin, flottarna på brädgårdarna. Detta var några av Sveriges allra första industrijobb som Johnson skildrade med en stor skärpa.
I ljuset av den nya tidens arbetarlitteratur borde därför Romanen om Olof få en renässans. Detta slår mig med kraft när jag läser en scen från Här har du ditt liv (bokens andra del). Där berättas om en tragisk olycka när en stock välter ner från sågramen och krossar en yngling. Han är bara där tillfälligt och har inte fått lära sig sågverkets rutiner eftersom det är högkonjunktur och alla är stressade. Det Johnson vill visa är den absurda tillvaron i kapitalismen: affärerna blomstrar medan arbetskraften behandlas sämre än någonsin. Episoden slutar med att chefen kommer ner, mumlar ett beklagande men antyder att pojken varit slarvig.
I marginalen antecknar jag att Johnson just skildrat sin tids prekariat.
Text: Rasmus Landström, är frilansjournalist och medlem i Tidens redaktionsråd
