Politiken tycks vara överallt. Protesterna avlöser varandra, sociala medier kokar och missnöjet växer. Tobias Sundin har läst Hyperpolitics av Anton Jäger och finner en förklaring till vänsterns långa rad av nederlag. Men är en vändning möjlig?
2010-talet beskrivs ofta som ett förlorat decennium för progressiv politik. Vad som borde varit medvind från finanskrisen 2008 slutade i skenande samhällsklyftor under pandemin. Vid 2020-talets början var backlashen i full gång och läget i dag är på vissa sätt värre än någonsin. Hur kunde det gå så fel?
Det är den centrala frågan i belgiska historikern Anton Jägers bok ”Hyperpolitics”. Hans svar är att vi lever i just hyperpolitikens tid: där allt är politiskt och stämningen är uppiskad men engagemanget inte omsätts i hållbara politiska institutioner eller faktisk förändring. Det offentliga samtalet är fast i de sociala mediernas rullande malström av bisarra utspel och ingen tycks se en väg tillbaka till fast mark.
De politiska partierna tappar medlemmar för varje år samtidigt som missnöjet väller över på internet eller i spontana protestaktioner.
Siffrorna stödjer hans tes. De politiska partierna tappar medlemmar för varje år samtidigt som missnöjet väller över på internet eller i spontana protestaktioner. Valdeltagandet var som högst under 1980-talet, minskade under 1990- och början av 2000-talet för att sedan öka svagt när populismen blev en politisk kraft. Det hänger ihop med en generell minskning av socialt kapital, att människor har stabila sociala band, som Robert Putnam beskrev i sin klassiska studie Bowling alone.
”Hyperpolitics” är tätt men ledigt skriven, med en bred flora av referenser inom politisk teori, sociologi, litteratur och historia utan att fastna i teoretisk skolastik. Jäger har ett humoristiskt öga för det specifika i de historiska ögonblick han studerar: Från Mikhail Gorbachevs medverkan i en reklam för Pizza Hut år 1998 till att det genomsnittliga arbetarhushållet i Ungern under det tidiga 1900-talet hade minst ett porträtt av Marx och ett av Lassalle på väggarna.
I Jägers välbekanta historieskrivning kännetecknas majoriteten av 1900-talet av både högt socialt kapital och hög politisering. Vältaliga partier och ett starkt civilsamhälle med tydlig politisk koppling. I en svensk kontext går tankarna till ”från Unga Örnar till Fonus”. Det var masspolitikens tid.
Men efter 70-talets inflationskris, då de politiska ambitionerna skrumpnade ihop, industrierna började avvecklas och näringslivets attacker mot fackföreningsrörelsen intensifierades sjönk organiseringen. Det resulterade i en kollaps av även det högerlutande civilsamhället av bondeorganisationer och kristna föreningar. Resultatet är att både amerikanen och européen i allt högre grad bowlar ensam.
Så inleddes den postpolitiska eran, där högteknologi och globalisering skulle förpassa den nationella politiken till historien. Den lilla boken pryds av en lätt suddig närbild av en kvinnas ansikte. Hon dansar på en nattklubb med ögonen slutna i eufori. Året är 1989 och hon dansar vid historiens slut. De stora frågorna är delegerade till kyliga ekonomer, teknokrater i Bryssel eller partiernas spindoktorer. Och det finns en allmän känsla att det är ganska skönt.
Lätta att gå med i men också lätta att lämna och därför begränsade i sin långsiktiga makt.
Men efter finanskrisen 2008 kommer politiken tillbaka, och det med kraft. Det populistiska ögonblicket, gula västarna, arabiska våren, Occupy Wall Street och efteråt när det är högern som tar stafettpinnen och fångar missnöjet symboliserar övergången till vår egen tid: hyperpolitikens. Gemensamt för dessa rörelser är att de är i hög grad spontana och decentraliserade. Lätta att gå med i men också lätta att lämna och därför begränsade i sin långsiktiga makt.
Under 2010-talet skedde en brant ökning av protester och strejker över hela världen. Black Lives Matter-demonstrationerna är fortfarande historiens största politiska missnöjesyttring, med mellan 15 och 26 miljoner deltagare. Men sett i backspegeln, vad ledde de egentligen till? Hade de någonsin en riktig chans att åstadkomma varaktig politisk förändring?
Jägers svar är ett nej med emfas och att detta är ett särskilt stort strukturellt problem för vänstern. Bokens kanske mest intressanta analytiska poäng är i den mån den kapitalstarka eliten har undgått det sociala sönderfallet. Den är ”naturligt organiserad”, vilket Friedrich Engels noterade redan år 1881, genom att ha gått på samma fina skola, skåla på exklusiva mingel eller vara affärspartners. Det är helt enkelt lättare att formera ett tusental kapitalägare som en klass för sig, än de hundratusen- eller miljontals som krävs för masspolitik som gynnar löntagarkollektivet.
Det är enligt Jäger anledningen till vänsterns många nederlag de senaste femtio åren. Utan att återta den höga graden av social organisering går det inte att omsätta missnöjet i faktisk politisk förändring och den politiska kulturen sönderfaller i kulturkrigets väderkvarnsfäktning. Med andra ord efterfrågar han en förtätning av just det sociala i socialdemokratin.
Men vad gör man då åt den fallande organiseringen och de tunnare sociala banden? Det är knappast en enkel fråga som Jäger lämnar läsaren med och hans bok på drygt 100 sidor rymmer få svar. Är det över huvud taget möjligt? Men om man tror på demokratin är det åtminstone rätt fråga att börja i.
Tobias Sundin
kulturredaktör Tiden