Vad gör du om du får mer i lön? Forskningen visar att det beror på hur rik du är. De som redan har det ekonomiskt bra spenderar en mindre andel av sin inkomstökning än de som tjänar mindre. Förklaringen är logisk: utrymmet för att spara är mindre för den med låg inkomst och hela eller stora delar av varje inkomstökning går till att täcka upp för ett uppdämt behov. Den som redan har, är tvärtom mer benägen att öka sitt sparande, snarare än att konsumera. Den här effekten har betydelse för tillväxten.
En undersökning från ILO visar att löneandelen, som är arbetskostnadernas andel av förädlingsvärdet, har minskat konstant inom OECD-området under tre decenniers tid. Mellan 1980 och 2007 minskade det med mer än nio procentenheter i de mest avancerade ekonomierna, från 73,4 procent till 64 procent. Lönerna har samtidigt utvecklats långsammare än produktivitetstillväxten. Den senare, produktiviteten, är ett viktigt riktmärke i avtalsförhandlingar och anger utrymmet för löneökningar som inte är inflationsdrivande.
De stigande skillnaderna i inkomst inom och mellan länder är också en trend som har belysts av många ekonomer under senare år. Det handlar om sänkta lägsta inkomster och höjda toppinkomster, om ökade kapitalinkomster i relation till arbetsinkomster, om större skillnader mellan sysselsatt och ej i sysselsättning, om framväxt av atypiska jobb som ger större skillnader mellan arbetstagare.
Det har gått sex och ett halvt år sedan det finansiella korthuset klappade ihop. Trots politisk samordning och beslutsamhet så lider sysselsättning, produktion och offentliga finanser i många länder fortfarande av sviterna. Finanssektorn har däremot kryat på sig. ’Grattis’ skulle man kunna säga till kapitalägarna. Men återhämtningen av ekonomin som helhet sköts på ett sådant sätt att de riskerar att skjuta sig i foten.
Vi vet således att:
- År av stabiliseringspolitik som till stor del har bestått av offentligt sparande, har resulterat i ihållande hög arbetslöshet.
Men istället för att åtgärda problemet med för svag efterfrågan dominerar alltjämt åtstramningspolitiken, särskilt i euroområdet, vilket hämmar konsumtion och allmän efterfrågan ytterligare. Det begränsar inkomsterna hos arbetslösa och skapar osäkerhet och sparbenägenhet hos andra. Det har på kort sikt förbättrat staters problem med stora underskott men har inte fått tillväxten att ta någon egentlig fart.
- Löntagarna har fått en allt mindre del av kakan.
Globaliseringen och den växande finansialiseringen av ekonomin har förskjutit makten över utvecklingen, från demokratiskt valda beslutsfattare till privata kapitalintressen. Det innebär ett större fokus på vinstmaximering och ett mindre på en tillväxtdrivande jämlikhet.
- Vill man att öka privat konsumtion så får man störst effekt av att öka inkomsten för de med störst konsumtionsbehov.
Men de som redan förut hade minst har nu fått en ännu mindre del av kakan. Den nyliberala tanken att människor ska tvingas till eget ansvar via ökade klyftor får den ekonomiska utvecklingen att köra fast eftersom ekvationen inte går ihop. För om inte de som är mest benägna att konsumera får utrymme att göra det, vem ska då köpa de varor och tjänster som företagen producerar?
Det är svårt att blunda för lösningen här. Kapitalägare och näringsliv behöver köpstarka konsumenter och måste därför i större utsträckning dela med sig av det som vi alla är med och skapar.
Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden.
