För hundra år sedan var arbetande fattigdom vanligt i Sverige. Få svalt men många familjer hade trots hårt arbete svårt att få maten att räcka till, att kunna erbjuda tillräckligt näringsrik mat till sina barn liksom ett sanitärt och bra boende. Samma sak gällde möjligheten till adekvat sjukvård, till bra arbetsvillkor och skolgång för barnen.
Det centrala i arbetarrörelsens kamp var att genom arbete höja nivån för alla – med projekten Folkhemmet och Välfärdsstaten som resultat . Alla skulle ges samma möjligheter och ha samma rättigheter. Decennier av slit gav utdelning.
Många av oss har den här historien i våra gener. Har föräldrar och mor- och farföräldrar som kan vittna om den oerhörda samhällsomvandling de varit med om i sina liv. Som gjort det möjligt för deras barn och barnbarn att få bättre livschanser än de själva gavs.
Men var är vi idag med åtta år av alliansstyre? Nej människor svälter inte idag heller och det är orättvist att hävda att vår värld ligger kvar på samma nivå som för hundra år sedan. Men faktum är att det jag skrev ovan om situationen för fattiga arbetande då, stämmer väl överens med hur allt fler har det idag, det vi nu kallar för working poor. Trots hundra år av historiskt ojämförliga samhällsförbättringar har fler och fler sett en tillbakagång under de senaste åren i välfärdsnivå. Hur är det möjligt i ett modernt land som Sverige?
Det som hänt under de senaste åren är att alltfler inte klarar sig på sin inkomst. Sett till samtliga personer i sysselsättning är det 20 procent fler som lever under fattigdomsgränsen idag jämfört med 2005. Förklaringarna till detta är flera. De lågbetalda jobben har blivit fler, många har fortfarande inte rätt till heltid. Personer med utländsk bakgrund, ungdomar och kvinnor får sämre ingångslöner och dagens arbetslöshetsregler tvingar icke sysselsatta att ta jobb för vilken lön som helst.
En enkel uträkning illustrerar hur det svart på vitt inte går ihop ekonomiskt för många hushåll. Som exempel tar vi en ensamstående mamma med två barn som arbetar som undersköterska (ett av de vanligaste yrkena bland kvinnor enligt SCB). Snittlönen för heltidsarbetande sjukvårdsbiträden är 24 100 kronor i månaden, men enligt SKL arbetar den genomsnittliga undersköterskan inte heltid utan 79 procent. Den reella månadslönen före skatt för mamman i familjen är alltså i 19 039 kronor. Efter skatteavdrag men med jobbskatteavdrag har kvinnan 14611 kronor i plånboken.
De bidrag den ensamstående mamman erhåller är bostadsbidrag, barnbidrag och underhållsstöd på totalt 5623 kronor. De sammanlagda intäkterna blir 20 234 kronor efter skatt. Enligt SCBs beräkningar om hushållens genomsnittliga utgifter blir de månatliga utgifterna för en ensamstående med två barn 24 482 kronor i månaden. Enligt den här kalkylen går den här schablonfamiljen alltså 4248 kronor back varje månad. Görs samma uträkning för en samboende familj med två barn där båda föräldrarna arbetar (med de vanligaste arbeten undersköterska och personlig assistent enligt SCB) har familjen -5758 kronor per månad.
Självklart bör inte för stora växlar dras på schablonuträkningar, de ger inte en heltäckande bild. Och troligtvis ser inte ekonomin ut på det här sättet i de flesta familjer med låga inkomster, de flesta kan helt enkelt inte gå back.
Det intressanta är just att SCB:s uträkningar av hushållens utgifter utgår ifrån en norm om vad familjer ska ha råd med. Därmed visar de här uträkningarna just vad många familjer inte har råd med och därmed försakar, prioriterar bort eller löser på andra sätt. Semesterresor prioriteras bort, mindre eller billigare boenden väljs liksom andra strategier för att få ekonomin att gå ihop.
Mest allvarligt är dock inte bortprioriterade semestrar utan de grundläggande behov som tvingas åsidosättas på grund av fattigdom. Kanppt någon svälter men många familjer får trots hårt arbetande föräldrar inte maten att riktigt räcka till månaden ut. Att kunna erbjuda tillräckligt näringsrik mat till sina barn och ha ett bra, sanitärt och stabilt boende. Samma sak gäller möjlighet till bra och likvärdig sjukvård oberoende av hemort, till bra arbetsvillkor, oavsett arbetsgivare. Och en bra skola för barnen oavsett hemkommun och oavsett föräldrars möjligheter till exempelvis hjälp med läxor.
Inte riktigt men på alldeles för många sätt liknar detta situationen för hundra år sedan.
Såhär två dagar innan valet är det viktigt att lyfta fram och belysa de politiska skiljelinjerna när det kommer till problematiken med den växande fattigdomen i ett av världens rikaste länder. Ska vi fortsätta med fattigdomsspåret som alliansens arbetslinje innebär med piskor istället för morötter? Eller ska vi aktivt försöka motverka klyftorna genom att fortsätta den kamp som inleddes för hundra år sedan? Att alla ges bra och lika möjligheter till ett gott liv med välfärd i världsklass.
Lina Stenberg, kommunikationschef Tankesmedjan Tiden
