Hösten drar in med kalla vindar och det politiska året får en nystart med en ny riksdag som sammanträder för första gången på måndag om en vecka. Nu när valresultatet är spikat så står det klart att det blir en tuff regeringsperiod där samarbete i riksdagen blir minst lika viktigt som arbetet i en regering. Det kommer inte bli någon period där regeringen blint kan lita på att få stöd i riksdagen för sina förslag utan istället måste varje proposition förankras grundligt, ett arbete som ofta saknades i den avgående alliansregeringen. I ett sådant läge är det otroligt att tro att de rödgröna får igenom allt de utlovade i valet, speciellt om Alliansen beslutar sig för att hålla ihop och lägga all sin energi de kommande åren på att försvåra för regeringen. Frågan är vad som i en sådan situation är möjligt att göra i skol- och utbildningspolitiken.
Samtliga partier har under valrörelsen lovat att vända skolans negativa utveckling och satsa mer resurser, tid och energi på utbildning. Men hur och med vilka partier kan nödvändiga beslut tas? Vänsterpartiet har villkorat sitt stöd till en Socialdemokratisk regering med att ett stopp för vinst i välfärden. Att något borgerligt parti skulle acceptera en sådan uppgörelse verkar otänkbart, samtidigt är frågan hur långt Vänsterpartiet är beredda att kompromissa. Räcker förslaget om skarpa kvalitetsregler som i realiteten driver ner vinstnivåerna inom friskolor eller måste det till direkt lagstiftande vinstbegränsning?
Både Folkpartiet och Vänsterpartiet driver frågan om att förstatliga skolan och har i detta även Lärarnas riksförbund med sig. Detta är däremot inte något som Miljöpartiet och Socialdemokraterna är särskilt pigga på även om båda partierna öppnat för att staten ska ta en större roll än idag. En annan het fråga som inget parti direkt vågar eller vill röra är det fria skolvalet. För även om ett direkt avskaffande i nuläget är orealistiskt så finns det ett stort behov av att se över vad man politiskt kan göra för att minska skillnaderna och segregationen mellan skolor. Det här är däremot ett arbete som ligger långt från beslut och frågan är vilka politiska visioner och ambitioner som överhuvudtaget finns här.
Enighet borde däremot gå att hitta över blockgränserna om att öka lärartätheten i lågstadiet och höja lärarlönerna. Här har de flesta partier, inte minst S och M, utlovat förändring. Enligt en enkät från Lärarförbundet vill dessutom 8 av 10 riksdagsledamöter kämpa för högre lärarlöner, något som verkligen borde skapa goda förutsättningar att komma överens. Lärarna ska också få mer utrymme att slippa administrativt arbete, i alla fall om Miljöpartiet och Socialdemokraterna får sin vilja igenom och här har dessutom flera borgerliga partier varit positiva. Satsningar på rektorsutbildningar borde också vara tämligen okontroversiella så länge det går att hitta resurser till det i budgeten. Satsningar på sommarskola för elever som inte klarar grundläggande behörighet är också något som både Socialdemokraterna och Moderaterna gick till val på.
Större konflikter är att vänta när det gäller det Socialdemokratiska kravet på att alla gymnasieutbildningar ska ge högskolebehörighet och att gymnasieskolan ska bli obligatorisk. Här är frågan vilka partier som tar strid mot förslagen. Vad vi däremot direkt kan slänga i papperskorgen är de borgerliga vallöftena om ett tionde grundskoleår och tidigare betyg.
Oavsett hur riksdagsmajoriteterna kommer svänga de närmaste åren så får vi hoppas att stödet för att lyfta den svenska skola från dess nuvarande avgrund ger skolan det politiska fokus och reformviljan den förtjänar. Vem vet, kanske är en rörig parlamentarisk situation just vad som behövs för att få ordning på svensk skola.
Magnus Nilsson, utredare Tankesmedjan Tiden
