Högern i Sverige har alltid hävdat att frihet är just deras favoritgren. Genom avregleringar och skattesänkningar antas friheten öka för den enskilde.
Men alliansens politik sedan 2006 har knappast ökat friheten. Fråga de elever som går ut nian utan behörighet till gymnasiet hur mycket deras frihet ökat. Eller de ungdomar som går arbetslösa och hänvisas till arbetsmarknadsprogram som inte fungerar. Eller äldre som får en bok full med företag som säljer hemtjänst och som sedan förväntas välja vilket av dem som ska leverera till just dem.
Men det tydligaste exemplet på att ofriheten ökat under de senaste åren är nog ändå sjukförsäkringen.
Ända sedan den nya sjukförsäkringen infördes 2008 har den varit ett problem, mest för de sjuka som kastats ut ur systemet på grund av de fasta tidsgränser som slås fast i den så kallade rehabiliteringskedjan, men också för alliansregeringen, som aldrig tycks ha förstått varför människor är så arga.
Rehabiliteringskedjan innebär att du som sjuk ska prövas mot arbetsmarknaden efter 180 dagar. Och efter ett år ska du inte längre kunna få sjukersättning. Inte utan intyg på att du är mycket allvarligt sjuk, i princip på väg att dö.
Två gånger har regeringen försökt justera i regelverket för att mildra effekterna. Men grundproblemen har funnits kvar: sjuka människor tvingas in i arbetsförmedlingens program. De som jobbar deltid på sin gamla arbetsplats måste säga upp sig för att de inte längre får sjukersättning på deltid. Och Försäkringskassan har krävt att svårt sjuka ska intyga att de är på väg att dö för att de ska slippa utförsäkring
Det var bara några dagar kvar till valet 2010 när Emelie Holmquist skrev ett blogginlägg om sin svårt sjuka mamma, Annica. Mamman led av den svåra kroniska sjukdomen akromegali, som får kroppens organ att växa okontrollerat. Hon hade fått flera läkarintyg på att hon saknade arbetsförmåga, men i juli 2010 fick hon ändå beskedet att hon var utförsäkrad från sjukförsäkringen. Hon hade nått den bortre gränsen i det nya sjukförsäkringssystem som den borgerliga alliansen hade sjösatt två år tidigare.
Annica Holmquist hade flera läkarintyg på att hon saknade arbetsförmåga, men det hade Försäkringskassan inte tagit hänsyn till. Nu var det slut på pengar. Hon fick söka socialbidrag, men för att få det skulle hon vara tvungen att sälja sin lägenhet. I mitten av augusti hade Annica brutit ihop av pressen och tvingats bli inlagd på en psykiatrisk klinik.
När Fredrik Reinfeldt konfronterades med Emelies uppgifter om sin mamma valde han först att inte säga något alls. Men i slutdebatten inför valdagen sade han att det måste skett ett misstag i handläggningen av Annica Holmquists fall. Kanske var det så, men det dröjde ändå till november innan Annica beviljades sjukersättning igen.
Nyligen kom det uppgifter om att 86 000 personer vid det här laget uppnått den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Många har utförsäkrats två gånger. De har kastats runt mellan systemen, och är det något som med största säkerhet inte bidrar till att göra människor mer friska så är det den osäkerhet ett sådant system medför.
En ny regering måste ta bort den bortre gränsen i sjukförsäkringen och dessutom satsa mer resurser på rehabilitering. Alliansens rehabiliteringskedja har bara till namnet handlat om just detta. I praktiken har det varit en utslagningskedja.
Jesper Bengtsson, chef Tankesmedjan Tiden
