Samtidigt som Donald Trump höll sitt segertal rasade snön ned från den grå himlen och gjorde gatorna i Stockholm ofarbara.
Winter is coming.
Sällan har väl den gamla klyschan från Game of Thrones känts mer relevant.
Michael Moore beskrev det som att Trump är en ”mänsklig handgranat som miljontals väljare vill kasta in i det politiska systemet i USA, det system som tagit arbetarnas liv ifrån dem.” Det ligger mycket i den beskrivningen. Samtidigt är det så irrationellt.
Arbetarklassen i USA har röstat fram en president som vill ta ifrån dem fackliga rättigheter, som gjort en poäng av att avskeda människor på stående fot i tv, som förnekar klimatkrisen, som vill minska stödet till andra Nato-länder, som anser att Putin är cool kille och som gång på gång, även om han slog an ett försonlig ton i sitt segertal, uttryckt sig rasistiskt och kvinnofientligt.
Han har flera gånger hotat med att kasta sin opponent Hillary Clinton i fängelse, ett hot som jag i natt själv hörde upprepas på en valvaka av Katie Hagström, ordförande för Republican Overseas. ”Hon kommer hamna i fängelse”, ropade hon exalterat från scenen. Det är en typ av replik som vi annars kommit att förknippa med Erdogan, Putin och en del andra ledare i världen.
Missnöje tar sig nu inte alltid rationella uttryck, allra minst missnöje med en abstrakt ”elit”.
För oss på den här sidan Atlanten kommer Trumps seger få tydliga effekter. Den politiska debatten kan påverkas av den extremt hårda polariseringen. Trumps hån mot motståndare, hat mot massmedier och konspirationsteorier kommer ge luft under vingarna för samma tendenser här. Ännu fler kommer känna att spärren för att rösta på högerpopulister har släppt. För Nationella fronten och Marine Le Pen innebär det att dörren till presidentposten i Frankrike ställs på vid gavel.
För mitten-vänstern finns det nu bara en sak att göra, och det är inte att lägga sig ned och dö. Som Malena Ernman skrev under valnatten kräver valutgången i USA att vi organiserar oss och presenterar alternativ.
Populisternas frågor är värda att ta på allvar, även om vi inte köper deras problemformulering eller deras förslag på lösningar. Det är nödvändigt att erkänna de sociala och ekonomiska problem som faktiskt finns i Europa och Västvärlden. En procent av världen befolkning äger mer än alla andra tillsammans. Klyftorna ökar.
Det kräver åtgärder. Politiska åtgärder som gör att människor kan känna trygghet i förändringen. Det kräver en europeisk politik för social rättvisa, en fråga som de flesta mitten-vänsterpartier i dag inte vågar ta tag i eftersom misstron mot EU är så stor.
Det kräver en New Deal, likt den USA lanserade på 30-talet. En politik som då blev ett sätt möta och mota bort fascismen, på samma sätt som den socialdemokratiska regeringen satsade för att visa att det fanns alternativ.
Sedan måste politiska företrädare för mitten-vänstern sluta vara så fixerade vid Sverigedemokraternas och andra högerpopulisters närvaro i offentligheten. De är bara symboler, uttryck för något som går djupare. Att fixera debatten kring vem som får prata med dem, vilka möten de ska tillåtas hålla eller om de ska vara med i förhandlingar i riksdagen kommer bara stärka bilden av att alla förhåller sig till deras agenda. Det är den underliggande samhällstrenden som måste angripas.
Men för att detta ska vara möjligt krävs det också en folkrörelse som inte tänker i små, partiella grupper. En rörelse som klarar av att förena arbetar- och medelklass, män och kvinnor, vita arbetare och grupper med sin bakgrund i andra länder. En pluralistisk, tillåtande debatt är nödvändigt. Splittring gynnar högerpopulismen.
Jesper Bengtsson
