Den som hoppas på ett kärleksäktenskap mellan socialdemokrater och liberaler – grundat i historiska erfarenheter – lär nog bli besviken. Däremot kan det parlamentariska läget och väljarnas syn på världen resultera i ett resonemangsäktenskap där man har samsyn om fler frågor än januariavtalet, skriver Daniel Swedin.
Borgerligheten är inte en enda reaktionär massa, sa Hjalmar Branting till de radikala socialdemokrater som vid 1880-talets slut krävde kompromisslös klasskamp. Branting såg att och socialdemokrater och liberalerna hade en gemensam motståndare: högern.
På 1 maj-möten kunde så liberaler tala för rösträtt och demokrati och Branting själv kandiderade flera gånger som riksdagskandidat för liberaler och socialdemokrater. Samverkan mellan de två rörelserna – liberalismen och socialdemokratin – var en förutsättning för Sveriges resa från den feodala diktaturen till den moderna demokratin.
Så långt historien. Men historien har gett socialdemokrater ett utrymme att önsketänka om vår tids liberaler, i dag huvudsakligen organiserade i Liberalerna och Centerpartiet. Håller man bara dessa partier på gott humör så kommer de påminnas om att de innerst inne gillar Socialdemokraterna och bli en pålitlig samarbetspartner i byggandet av välfärdssamhället, tycks vissa tro.
Låt mig nämna ett illustrativt exempel. När socialdemokratiska kommunpolitiker för ett drygt år sedan fick välja vilket parti Socialdemokraterna borde regera med så föll valet på Centerpartiet.
Hela 90 procent av de socialdemokratiska lokalpolitiker som svarade på en enkät från SVT ville fortsätta budgetsamarbetet med C även efter valet 2022. C var dessutom det parti flest S-kommunpolitiker ville se som koalitionspartner i regeringen.
På ett plan kanske det inte är så konstigt. Socialdemokraterna styr ihop med Centerpartiet i bland annat Sävsjö, Borlänge, Ockelbo och Åstorp och det går nog bra.
Det är ju inte i Ockelbo eller Sävsjö socialdemokrater sluter januariavtal som syftar till att Arbetsförmedlingen ska privatiseras.
Men vad beror det socialdemokratiska intresset för att samarbeta med C på?
– Jag tror att väldigt många socialdemokratiska politiker känner att Centerpartiet är en seriös kraft när det blåser. Värderingsmässigt står vi starka i att vi inte vill se några högerextremister i Regeringskansliet, sa Annika Strandhäll.
Förvisso, men en regering sysslar ju inte bara med värderingsfrågor och hållfasthet i blåst.
Pressar man socialdemokrater på varför de uppskattar Centerpartiet kommer andra svar: C är precis som S ett folkrörelseparti. C är precis som S ett pragmatiskt gäng som söker den rimligaste lösningen på vardagsproblemen.
Efter valet 2018 var det så här ledande socialdemokrater pratade om vägen till regeringsmakten. Visst hade man bråkat på Annie Lööf och Jan Björklund, men skulle man bara få in dem, en och en, i ett rum med Stefan Löfven skulle de inse hur vilseledda de var.
I mötet med Partiet – ja själva Rörelsen – skulle förtrollningen brytas och landets liberala ledare skulle inse hur fel de haft.
Det gick så där.
Både Liberalerna och Centerpartiet valde att placera sig på svensk politiks högerflank för länge sedan och i dag uppträder de periodvis som välfärdskapitalisternas politiska förgreningar. C har övergett den mittenorienterade pragmatismen och är i dag radikalt frihetligt i värderingsfrågor och radikalt marknadsliberalt i ekonomiska frågor.
Förhandlingarna kring januariavtalet avslöjade också att C och L är högerpartier vars instinkt när verkligheten tvingade dem nära socialdemokratin var att göra det så jobbigt för Socialdemokraterna som möjligt.
Men alla gamla överenskommelser mellan C och S då? Där finns det väl något att bygga på? Jo, men det kan vara värt att påminna om att de äldre kompromisserna mellan S och C alltid byggde på ren intressepolitik. Småböndernas materiella intressen sammanföll till stor del med arbetarnas. Genom överenskommelser som undanröjde arbetslöshetshot och reglerade frihandeln värnade man bonde- och arbetarklassens trygghet. Och trygga människor, resonerade man på 1930-talet, röstar inte på fascister eller nazister.
Både S och C är andra partier i dag och januariavtalet var något annat än en kohandel. Under löften om att Sverigedemokraterna skulle hållas borta från regeringsmakten krävde Centerpartiet åtgärder som man visste skulle smärta för socialdemokratin och inte minst för fackföreningsrörelsen. Jag tror att den saken är ganska central att ha med sig: den liberala motviljan gentemot SD är inte synonymt med en välvilja gentemot socialdemokratin. Och någon välvilja mot socialdemokratiska väljare verkar det inte finnas alls.
Ändå hade januariavtalet sannolikt sina förtjänster. Det är uppenbart så att C i större utsträckning än tidigare har knutits närmare S. Den parlamentariska klyftan går nu höger om C i stället för till vänster om dem.
Det har i sin tur påverkat de centerpartistiska sympatisörerna och de centerpartistiska väljarna. De har i allt högre grad börjat definiera sig som ”vänster”. Här finns möjligen frön till ett samförstånd som kan ersätta den gamla intressegemenskapen mellan småbönderna och löntagarna. På ytan kanske S och C väljarna främst delar progressiva värderingar; en vilja till jämställdhet mellan kvinnor och män, antirasism och en tro på att vårt sätt att leva är klimatmässigt ohållbart. Politiskt tar det sig uttryck i motståndet mot de högerkonservativa.
Men under ytan finns eventuellt en materiell politik för grön nyindustrialisering som skapar både jobb och tillväxt och en ekonomisk politik för att utjämna geografiska skillnader i landet och skillnader mellan könen.
Socialdemokraterna är nu näst bästa parti för allt fler C-sympatisörer och frågar man C-väljare om deras föredragna regeringskonstellation så är den röd-grön och har centerpartistiska ministrar. Allt fler centerpartistiska sympatisörer föredrar också Magdalena Andersson framför Ulf Kristersson som statsminister.
Kanske kommer det på sikt innebära att Centerpartiet inte har utrymme att ställa absurda krav på socialdemokratin. Med tiden kommer ju det inte längre vara praktiskt möjligt för Annie Lööf att stödja en moderatledd regering, eftersom deras väljare inte vill se en sådan. Och utan alternativ minimeras C:s möjligheter att kräva att S genomdriver extremliberala och löntagarfientliga reformer.
Januariavtalet var på så sätt ett giftpiller som Socialdemokraterna var tvungna att svälja för att den politiska kartan äntligen skulle uppdateras till hur verkligheten ser ut.
Men politik handlar ju inte bara om partiernas relationer utan om människor som direkt påverkas av de beslut politiker fattar. Och samarbetet med C tärde alldeles särskilt på socialdemokratins relation till LO-väljare. Vad betyder det för vilka samarbeten S kan tänka sig efter valet i september?
Sedan januariavtalet föll och Magdalena Andersson blev partiordförande har Socialdemokraterna tagit ett retoriskt kliv till vänster och utmanar bland annat januariavtalets skrivningar om att vinstbegränsningar i välfärden inte får diskuteras. Nu är det dags för Socialdemokraterna att vara socialdemokrater igen och det ankommer på Magdalena Andersson att föra deras talan. LO-väljare som förlorat tilltron ska vinnas åter. Kommunalarna ska få den respekt de förtjänar. Målarna, byggnadsarbetarna och elektrikerna ska bygga det gröna folkhemmet där kollektivavtal gäller. Välfärdens profitörer ska bort och de folkvalda ska åter få makt över skola, vård och omsorg. Dessutom kommer partiet inte tveka inför att ta itu med hårdhandskarna när det gäller våldsbrottsligheten och segregationen. Här kommer ett parti som ska återta kontrollen, är budskapet.
Frågan är om Centerpartiet kommer tillåta sådana operationer? Det mesta tyder ju på att de två partierna efter valet i september kommer behöva sätta sig vid ett förhandlingsbord och göra upp om hur Sverige ska styras. Centerpartiet har ju en massa politik och idéer som inte fanns med i 73-punktsprogrammet och inte genomförts än.
Blir det krav på inskränkningar av strejkrätten? Politiska diktat för att Försäkringskassan ska tvinga ännu fler sjuka tillbaka i arbete? Ineffektiva subventioner i miljardklassen riktade till småföretag? Brutala nedskärningar i socialförsäkringarna? Och hur blir det med arbetsmarknadspolitiken?
Eller blir det inga sådana här ytterkantsförslag alls, eftersom S redan vräkt i sig gilftpiller och visat sin goda vilja?
Vi vet inte. Men den som hoppas på ett kärleksäktenskap mellan socialdemokrater och liberaler – grundat i historiska erfarenheter – lär nog bli besvikna. De nutida konflikterna är för många och för stora för att det ska bli så. Men det parlamentariska läget och väljarnas syn på världen kan möjligen resultera i ett resonemangsäktenskap där man har samsyn om fler frågor än vad januariavtalet resulterade i.
Rysslands krig mot Ukraina, levnadsomkostnadskrisen och coronapandemins efterverkningar har blottlagt bristerna i det sociala kontraktet. Det har återuppväckt väljarnas uppfattning att demokratiska beslut och politiska reformer är motorn i samhällsutvecklingen. Det bäddar för den starka statens och de starka gemenskapernas återkomst. Och det flyttar politiken åt vänster.
Det är alltså inte gemensamma idéer, historiska erfarenheter eller önsketänkande som kommer avgöra om socialdemokrater och liberaler kan samarbeta igen.
Verkligheten som den ser ut här och nu kommer att avgöra.
Daniel Swedin, politisk redaktör Arbetet
