”Det finns en icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Varför det inte kommer till uttryck förstår jag inte riktigt.”
Lars Tobisson, den tidigare riksdagsmannen och partisekreteraren för M, har gett ut boken ”Reflektioner om politik. Elva essäer om idéer och reformer”. I veckan presenterades den av Timbro på näringslivets hus i Östermalm. Under samtalet resonerade Tobisson, statsvetaren Tommy Möller och journalisten Torbjörn Nilsson om dåtid och samtid. Om förändrade förutsättningar och det nya politiska landskapet.
En del av samtalet kretsade kring politikens spelregler; riksdagsspärren, talmannens roll samt eventuella grundlagsändringar. Inte konstigt givet att Tobisson har en bakgrund som statsvetare.
Samtalet innehöll en del intressant; exempelvis Tobissons svårighet i att se konflikt mellan liberalism och konservatism. På hans tid fanns, enligt egen utsaga, ingen konflikt mellan det liberala och det konservativa. Så må vara, men onekligen existerar konflikten idag vilket är det historiska normaltillståndet mellan de två ideologierna.
Det kanske mest häpnadsväckande var dock Tobissons oförståelse inför varför socialdemokraterna sitter i regering. Mer än en gång sades att riksdagen består av en icke-socialistisk majoritet, men att denna majoritet inte valt statsminister.
En icke-socialistisk majoritet. Vad, i någon betydande mening, innebär det? Vad skulle en icke-socialistisk majoritet ha gemensamt?
Sveriges riksdag består av många majoriteter. Vi har en icke-liberal majoritet. Vi har även en icke-konservativ majoritet. Vi har en icke-socialdemokratisk och en icke-moderat majoritet. Att ägna sig åt semantiska lekar om vilka ”icke-majoriteter” som finns i riksdagen är just det; en semantisk lek. För Tobisson, och kanske för moderater överlag, är dock den icke-socialistiska majoriteten inte semantik utan något mer betydande.
Vad skulle majoriteten bestå av? Vad vore SD och centerns gemensamma projekt? Såklart ingenting. Moderaters svar vore kanske ”den ekonomiska politiken”, vilket vore ett skensvar. För Tobisson och för Kristersson är den ekonomiska politiken början i kärnan i politikens väsen. Det är det inte för Sverigedemokrater. För dem är kärnan etnicitet.
Det politiska minnet är kort. Få tycks minnas att SD för bara några år sedan först stoppade alliansen femte jobbskatteavdrag och därefter förslaget om sänkt skatt för höginkomsttagare. Linus Bylund motiverade politiken med att SD ”inte är intresserade av att strö pengar över folk som redan har det gott.” Kanske hävdar någon att det där var ett spel. Ett sätt att få uppmärksamhet eller förbättra sin förhandlingsposition.
Kanske det. Men faktum kvarstår att sedan SD insåg att deras enda reella chans att få politisk inflytande går via moderaterna har de gjort den ena sakpolitiska omsvängningen efter den andra. SD är idag ett helt annat högerpolitiskt parti jämfört med 2010 eller 2014. Varför? Därför att den ekonomiska politiken är för SD sekundär; etnicitet, kultur och invandring primärt. Att de stoppade skattesänkningar under Reinfeldts tid må ha varit ett spel, men det främsta spelet har varit högersvängen för att en dag kunna få inflytande via M.
Lek med tanken att SDs enda chans till inflytande gick via S. Att deras nuvarande ekonomiska politik skulle förpassa dem till en evig politisk öken. Lek med tanken att S lockade med stopp för invandring och assimileringspolitik samtidigt som M hånfullt stängde dörren. Hur lång tid innan SD svängde vänster? Innan de gick tillbaka till sin position om totalförbud mot vinst i välfärden och att inte strö pengar över rika?
Den icke-socialistiska majoriteten är ett luftslott byggt på moderata önskedrömmar. Men, kanske är det så Kristersson tänker. Kanske är det förklaringen till att han och många moderater fortfarande är bittra. Gissningsvis kommer inte det där luftslottet att försvinna, snarare tvärtom med tanke på att vinstintresset göder det. Gissningsvis kommer moderaterna fortsätta ägna sig åt luftslott och fantasier om icke-majoriteter. För all del moderater, varsågoda.
Payam Moula
Chefredaktör tidskriften Tiden
