En ny jämställdhetsmyndighet presenterades av statsrådet Åsa Regnér i förra veckan. Och frågan som diskuterats sedan dess är om den verkligen behövs. Görs det inte redan tillräckligt? Behovet är självklart anser jag, men varför något helt nytt? Varför inte återinföra en jämställdhetsombudsman istället.
Ombudsman är inte bara ett fornnordiskt ord med hundratals år på nacken. Det är också ett av de få svenska ord vi lånat ut till omvärlden. En ombudsman är en representant, en företrädare för dem som inte själva kan. Ombudsmannaämbetet är en hörnsten i vår demokrati, där den lilla människan i behov därav kan få hjälp och upprättelse. Att vi spridit institutionen till många av världens hörn är en stor insats. Något att vara stolta över.
Något vi också ska vara stolta över, sägs det ofta, är den svenska jämställdheten. Vi är världens bästa land för kvinnor att leva i. Och det må så vara. Men det säger dessvärre mer om hur illa kvinnor har det globalt.
Nej, det finns väldigt mycket att göra, vi är långt ifrån jämställda i det här landet. Och regeringen är inte heller nöjd. Jämställdhetsmyndigheten som Regnér presenterade, ska se till att arbetet blir mer prioriterat och effektivt. Bra så, men varför uppfinna hjulet på nytt?
Jämställdhetsombudsmannen var en revolutionär inrättning när den lanserades 1980. FN:s kvinnokonvention undertecknades samma år, vilket ställde krav på att ”regeringen att använda alla till buds stående medel för att förverkliga kvinnors mänskliga rättigheter”. Konventionen togs på stort allvar och JämO var ett faktum.
Men vad är då skillnaden mellan vanliga myndigheter och ombudsmän? Främst är det de senares uppdraget att driva enskilda fall när en person blivit diskriminerad. Att ombudsmannen står upp för den enskilda, mot företag, arbetsgivare och samhället i stort. Och genom att påvisa oegentligheter sätter den press för bättre arbetsförhållanden, mindre godtyckliga ojämlikheter och bättre efterlevnad av viktiga lagar.
Fram till mitten av 00-talet var JämO en inrättning med pondus. Jämställdhetspolitiken gick framåt och ambitionsnivån var hög.
Sedan tog det stopp. Den förra regeringen slog ihop alla fyra ombudsmän till en, minskade finansieringen och tog bort jämställdhetslagen. Det säger sig självt att Diskrimineringsombudsmannen inte förmådde vara lika effektiv och täcka samma områden som de tidigare, separata ombudsmännen.
Sedan sammanslagningen 2009 har kritiken mot Diskrimineringsombudsmannen varit hård. Under 2011 gick 99 procent av de anmälda ärendena inte till domstol. Och i jämförelse med JämO som förlikade mellan 20-30 procent av anmälningarna, gick mindre än två procent av DO:s anmälningar till förlikning under 2011. Mycket av det förebyggande arbetet, med exempelvis jämställdhetsinsatser på arbetsplatser, hinns inte heller med. Myndigheten har helt enkelt för mycket på sitt bord och för lite resurser. Diskrimineringen i samhället tillåts frodas och ojämställdheten öka.
Så visst, en myndighet med fokus på jämställdhet är helt rätt. Det krävs rentav en sådan för att vända utvecklingen. Men varför inte en som samtidigt står på den lilla människans sida?
En ombudsman helt enkelt, i gammal, stolt tradition.
Lina Stenberg
