När Burma för snart fem år sedan fick sin första civila regering sedan 1962 var det många som hoppades att det var slut på decennier av militärstyre.
Den nya regeringen inledde också en till synes ambitiös demokratiseringsprocess. Tidigare var Burma ett av få länder som förhandscensurerade alla tryckta tidningar och böcker. Nu fick de en rimligt fri press.
På samma sätt hade regimen ägnat massor av tid och kraft åt att hålla den demokratiska oppositionen i schack. Nu kunde tidigare förbjudna organisationer återvända från exilen i Thailand, EU eller USA.
Dessutom släpptes Aung San Suu Kyi från sin långa husarrest, och på våren 2011 ställde hon upp i ett fyllnadsval till parlamentet, och vann en plats.
Det såg bra ut, och som tack för reformerna valde USA och EU att lätta på sina sanktioner. Istället för isolering fick Burma status som ett av de mest spännande länderna. När Fredrik Reinfeldt reste till Burma för några år sedan hade han med sig över 40 svenska företag som var intresserade av att investera i landet.
Problemet var bara att de allra flesta i den så kallade civila regeringen var tidigare militärer med nära band till den förra militärjuntan. När investeringarna var säkrade och omvärlden hade normaliserat sina relationer till Burma, eller Myanmar, som juntan döpte om det till för 25 år sedan, avstannade reformprocessen.
Under det senaste året har utvecklingen snarast gått bakåt, tydligast uttryckt i det fortsatta förtrycket av den muslimska minoriteten rohingyas. Men också för att politiska möten stoppats och tidningarna har utsatts för påtryckningar från myndigheterna.
Det största problemet är ändå grundlagen. Den ger militären rätt att alltid utse 25 procent av platserna i parlamentet och flera andra viktiga funktioner i statsapparaten. Aung San Suu Kyi är förbjuden att kandidera till presidentposten eftersom hon varit gift med en utlänning, vilket är en stor synd i ett Burma där militären länge präglats av extrem nationalism gentemot omvärlden och extrem rasism mot landets etniska minoriteter.
Ändå fortsätter valkampanjen, och om militären tillåter ett öppet och fritt val utan fusk pekar allt på att Aung San Suu Kyis parti NLD kommer att vinna valet. Kanske inte egen majoritet, men förutom NLD finns en rad oppositionspartier, som alla betraktar Suu Kyi som landets självklara ledare.
På senare år har Aung San Suu Kyi ofta anklagats för att hon varit tyst när militären begått övergrepp mot etniska minoriteter och för att hon generellt valt interna samtal med regeringsföreträdare framför den mer agitatoriska strategi hon haft tidigare. Den som en gång gjorde henne till planetens mest kända demokratiaktivist.
Hennes supporters har försvarat henne med att det varit nödvändigt att hålla en diplomatisk och samtalande linje gentemot generalerna och den så kallat civila regeringen. Det fanns trots allt en demokratiprocess. En mer konfronterande hållning från Suu Kyis sida kunde gett militären en ursäkt för att rulla tillbaka de demokratiska landvinningarna.
Valet i november blir i den meningen en vattendelare. Om Suu Kyi gör ett bra val och klarar av att hålla fast vid sina sedan länge utmejslade politiska principer, då kan valet bli en nystart för de demokratiska reformerna. Om militären inte vågar släppa det så långt och istället kontrollerar valutgången, som den gjorde vid det förra valet 2010, då kan Burmas politiska utveckling för många decennier framåt frysa fast i ett icke-läge. Burma är inte demokrati, men inte heller diktatur. Burma är inte fritt, men inte heller helt ofritt.
För de så mäktiga generalerna är detta antagligen den bästa av två världar. De har lockat in utländskt kapital och kan sko sig på den växande ekonomin, samtidigt som de behåller den reella makten.
Om det blir fallet har de länder som för några år sedan lyfte sina sanktioner mot Burma i hopp om att det skulle leda till en bestående demokratiprocess en särskild skyldighet att presentera en politik som kan återstarta just den processen.
Jesper Bengtsson
