Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Vad vi nu ser, i land efter land, är en vänster som splittras i tre delar. Den breda vänstern tar ett steg tillbaka och hittar sin identitet i historien. Den socialdemokratiska kongressen i Göteborg nyligen var ett talande exempel. Lag och ordning varvades med löften om stärkt välfärd. Disciplin och jämlikhetspolitik. Gör din plikt, kräv din rätt, utan att exakt förklara vad som ska hända med dem som inte ”gör sin plikt”, eller ens vad det betyder. Risken är att det används på alla områden, även där plikt inte är en aktuell fråga. I kongressens korridorer användes det till och med för att motivera den strama flyktingpolitiken. Exakt vilken plikt en flyende människa har, förutom att rädda livet på sig själv och sin familj, var inte alldeles klart.

Men det fungerar i väljaropinionen. I alla fall i Sverige, där socialdemokratin mer än någon annan stans förknippas med välfärden och den skötsamhetsdrivna goda staten.

Vid sidan av den breda vänstern växer en kulturradikal, postmodern vänster för vilken feminism, anti-rasism, identitetspolitik och mänskliga rättighetsfrågor spelar en avgörande roll. Det är en vänster som spänner över hela mitten-vänstern i det politiska fältet. Det finns exempelvis spår av den i det holländska socialliberala partiet, som vann stora framgångar i det senaste valet (där Socialdemokraterna fick 6 procent) liksom i Radikale Venstre i Danmark och i Justin Trudeuaxs liberala parti i Kanada, men även Europas miljöpartier, inne i Socialdemokratin och i andra regnbågskoalitioner på vänsterkanten.

Den tredje gruppen är en mer traditionell vänster-om-socialdemokratin-vänster, med rötterna i kommunismen, en tydlig marxistisk analys och skarpa krav på ekonomisk utjämning och kontroll av kapitalet.

Ibland gifter sig den andra och den tredje vänstern, trots att de sinsemellan är ganska olika, inte minst i synen på nationalstaten och det kosmopolitiska. Till stora delar består Feministiskt initiativ av båda dessa vänstergrupper. I Storbritannien är Jeremy Corbyn bärare av en liknande koalition, liksom Jean-Luc Mélenchon i Frankrike.

Problemet för denna koalition rent strategiskt är att den aldrig lyckats samla en majoritet av väljarna. Dess främsta anhängare finns i storstädernas och universitetsorternas medelklass. I det svenska valet 2014 var det just där Mp och Fi gick som allra bäst.

Arbetarklassen stöts bort av den andra vänstergruppen, möjligen även av den tredje. Den mer borgerliga medelklassen stöts stöts bort av den tredje, möjligen även av den andra. Men allt oftare, som med Corbyn, Sanders och nu Mélenchon, lyckas denna koalition, med populistisk retorik, ta över som den främsta vänsterkraften.

I Frankrike kan denna delning av vänstern snart få förödande konsekvenser. Mélenchon ligger visserligen bara trea i opinionsmätningarna men han är valrörelsens komet och hotar på allvar om en av de två platserna som får till slutomgången. Han har omkring 20 procent i opinionsmätningarna. Extremhögerns Marine le Pen och socialliberalen Emmanuel Macron har bara ett par procentenheter mer.

Men vad händer om Mélenchon gör det? Problemet för hans vänster är att stödet sällan går över de där 20-22 procenten, och risken är uppenbar att arbetarklassen och den konservativa högern väljer Le Pen i en slutomgång mellan de båda.

Rent krasst skulle den alternativa vänsterns framgångar därmed bädda för Front National.

Alternativet är Macron. Liksom Mélenchon har han sin bakgrund i det nu detroniserade socialistpartiet men har valt en mer liberal, frihetlig vänsterväg. Det är möjligen en fjärde väg. Socialliberal ekonomisk politik, öppenhet för den andra vänsterns feminism och anti-rasism, en kosmopolitisk hållning och utjämning i linje med mer traditionell socialdemokrati.

Valet i Frankrike blir mycket intressant.