Första Maj 2018. 100 år efter demokratins genombrott har arbetarrörelsen all anledning att gå in i valrörelsen med gott självförtroende och glatt humör. För även om opinionssiffrorna kunde vara bättre, så äger man själv sitt öde. Hur Socialdemokraterna väljer att gå vidare fram till valet kommer att påverka hur väljarna lägger sin röst. Inget är förutbestämt.
Vad kommer då att avgöra valet i september? Att reducera frågan till en modern svensk variant av Game of Thrones är visserligen inte helt irrelevant – i bemärkelsen att regeringsfrågan inte på något sätt är solklar. Men det är ändå de sakpolitiska och ideologiska vägvalen som är avgörande för de flesta väljare och partier. För Socialdemokraternas del handlar det om att visa på att man har relevanta svar på aktuella frågor – i tre hänseenden:
- Att så kallade trygghets-, värderings- eller ”symbolfrågor” som väljarna har lätt att relatera till kan användas för att illustrera vilket samhälle – i bredare bemärkelse – partiet vill ha.
- Att med trovärdighet visa på att den breda berättelse om ett mer jämlikt och rättvist samhälle också märks i vardagen, och kunna ge socialdemokratiska svar på den eviga väljarfrågan ”what’s in it for me?”.
- Att lyckas göra bryggan mellan ansvarsfull regeringsduglighet och en nyfiken, progressiv och optimistisk framtidstro och -hopp.
Kan ”symbolfrågor” säga något mer om (s)amhällsbygget?
Vissa har ifrågasatt varför Socialdemokraterna lyfter frågor som exempelvis brott och straff, religiösa friskolor, tiggeri och arbetskraftsinvandring. Man ska inte bara vifta undan invändningarna. Det är viktigt att inte agera på ett sätt som riskerar att stärka stigmatisering eller skuldbeläggande – eller spela politiska motståndare i händerna. Men det finns ändå goda skäl att öka förståelsen för varför dessa frågor trots allt inte är irrelevanta vare sig i sak eller kommunikativt – också utifrån ett klassiskt socialdemokratiskt perspektiv.
Dels berör var och en av dessa frågor trots allt många människor i Sverige idag. Tiotusentals elever, arbetssökande och boende i Sverige drabbas av dagens ordning för religiösa friskolor, arbetskraftsinvandring och grova kriminalitet i särskilt utsatta områden.
Dels säger dessa frågor något om det samhälle som arbetarrörelsen strävar efter:
- Vi ska i första hand se till att alla de – inte minst utlandsfödda – som redan bor i Sverige får jobb. Arbetskraftsinvandring till lågkvalificerade jobb där det inte råder brist bidrar till ett samhälle som befäster ett utanförskap hos de inte minst nya svenskar som vill och behöver få ett jobb. Målet om full sysselsättning – också bland nyanlända flyktingar och andra som redan bor här – går före företagens rätt att söka billig okvalificerad arbetskraft utomlands. Arbetarrörelsen kommer aldrig att acceptera att högern använder migration och integration för att göra det billigare att anställa och pressa löner och villkor brett på svensk arbetsmarknad.
- Religiösa friskolor handlar dels om att slå vakt om barn och ungdomars religionsfrihet – frihet att själva få söka, välja eller välja bort livsåskådning utan att utsättas för ensidig religiös påverkan från själva skolan. Men det handlar för socialdemokrater också om att bidra till en skola – och ett samhälle – där människor med olika bakgrunder möts. Det är just i mötet med den som har en annan bakgrund som vi lägger grunden till empati, förståelse, respekt – och ett samhälle som bryter med ”vi-och-dem”-tänk.
- Kampen mot den grova brottsligheten är i högsta grad klassisk socialdemokratisk politik. Det handlar om att samhället inte ska acceptera den starkes rätt, att patriarkala och auktoritära parallella maktstrukturer växer fram, eller att våld sprider sig i samhället. Det är i hög utsträckning människor som befinner sig långt ifrån en privilegierad situation som drabbas hårdast av den grova brottsligheten.
- Och att säga nej till tiggeri handlar om att vilja se ett samhälle utan den extrema form av över- och underordning som det innebär att sitta på knä med mössan i hand och vara beroende av någon annans välvilja istället för självständig försörjning. Det kommer att kräva krafttag mot diskriminering, samt ökade utbildnings- och jobbmöjligheter i hemländerna (eller här) för romer och andra som idag tigger på gator och torg. Men det kommer också att behövas skärpta lagar och regler här, som gör att tiggeri inte normaliseras.
What’s in it for me? – the S version
Värderings- och symbolfrågor i all ära. Men att enbart fokusera på sådana räcker inte. Socialdemokraterna behöver även presentera nya ”what’s in it for me”-förslag som enkelt, rakt och påtagligt märks i människors vardag.
Det kan handla om mer pengar i plånboken – med ökad ekonomisk självständighet för studenter och barnfamiljer eller stärkt värdighet för pensionärerna som följd. Att fortsätta på vägen med höjda barn- och studiebidrag respektive slopad pensionärsskatt eller höjd allmän pension är därför inte fel.
Det kan också handla om välfärds-, utbildnings- eller livspusselreformer som alla skulle märka av. Till exempel en tandvårdsreform, en kompetensutvecklingscheck eller att subventionera hemleverans av matkassar för att minska såväl miljöpåverkan som vardagsstressen för fler.
Poängen – och skillnaden i förhållande till borgerliga ”plånboksfrågor” – är att socialdemokratiska reformer alltid har en bättre fördelningsprofil och bidrar till ett mer jämlikt samhälle.
Är allt det här då istället för klassiska socialdemokratiska förslag om att stärka kvaliteten inom skolan, sjukvården och äldreomsorgen – eller stora investeringar i bostäder och infrastruktur som skapar både jobb och bidrar till att utveckla samhällsbygget? Nej, givetvis inte. Socialdemokraterna har ambitiösa planer för samhället. Det kommer att kräva prioriteringar. Men det viktigaste står inte mellan olika typer av satsningar – utan mellan att vilja stärka människors frihet genom att utveckla samhället, och att alltid, i alla lägen, prioritera stora skattesänkningar som drar undan stora belopp från välfärden.
Kan effektivisering och höjd skatt skapa trovärdighet – om det är tydligt och märks vad pengarna går till?
Socialdemokraterna behöver återvinna väljarnas tilltro till att politik faktiskt spelar roll. Att reformer kan innebära en förändring som verkligen märks både i vardagen och i samhällsutvecklingen i stort. För att göra det på ett trovärdigt sätt kan partiet behöva vara berett att höja skatten. Den demografiska utvecklingen och de ökade behoven inom välfärden gör att det blir svårt att lösa dessa utmaningar och höjda krav på annat sätt. Det har till också med luttrade moderata kommunal- och landstingsråd fått erkänna.
Man ska därför inte vara allt för ängslig för att göra just det. Såväl LO-medlemmar som anställda inom tjänstemannayrken, pensionärer, studenter, arbetslösa och småföretagare vill kunna färdas väl genom livet: från en fungerande förlossningsvård, föräldraförsäkring och barnomsorg till en skola som ger alla elever en verklig chans att nå höjda kunskapsresultat, en sjukvård utan långa köer – och en pension och äldreomsorg som gör att man inte behöver ha ångest inför att bli gammal.
Men för att de här behoven ska kunna mötas behöver Socialdemokraterna presentera trovärdiga finansieringslösningar för sin ambitiösa politik. Här behövs en mängd olika lösningar. Dels handlar det om att inte uppfatta effektivisering, strukturomvandling, förebyggande och rationalisering som något som per definition negativt eller högerinriktat. Att inom äldreomsorgen bejaka robotisering vid exempelvis toalettbesök kan vara positivt både för den enskildes integritet och för att resurserna istället kan läggas där de verkligen behövs. Det kan till exempel vara mer värt att satsa resurserna på att motverka den hälsofarliga ensamheten som många äldre lider av, och som digitaliseringen inte fullt ut kan ersätta.
Men det kan även bli nödvändigt med fler modiga och tydliga besked om höjd skatt, för att kunna stärka kvaliteten inom skolan, sjukvården och äldreomsorgen. En förutsättning för att det ska funka är att väljare får en klar och tydlig bild av vad den höjda skatten ska gå till. Partiet behöver därför göra en direkt koppling mellan en skattehöjning och vad den ska gå till. Det kan innebära att man presenterar höjningar i flera olika steg: en öronmärkt skattekrona för höginkomsttagare som skapar förutsättningar för en mer jämlik skola, eller en öronmärkt tioöring i höjd skatt som gör att vi kan stoppa den psykiska ohälsan.
Den mest grundläggande idémässiga skillnaden mellan höger och vänster har alltid varit synen på individens frihet, strukturers påverkan och samhällets (”statens”) ansvar. Men det är en missuppfattning att det endast är arbetarklassen som skulle bäras av vänstervärderingar medan medelklassen alltid skulle vara liberalt sinnad. Många inom medelklassen är – liksom många LO-medlemmar – pragmatiker, beredda att satsa på det som funkar.
Om Socialdemokraterna kan göra det trovärdigt att deras barn får en bättre skola, och deras föräldrar en bättre äldreomsorg – då är många medelinkomsttagare mer än beredda att betala mer i skatt för det. Problemet är om de uppfattar att skatten höjs utan att de vet vad pengarna går till. Då uppstår lätt misstankar om ett ”svart hål”, mytbildning om överdriven byråkrati börjar spridas, och fler börjar muttra om ”slöseri med våra skattepengar”.
Går det att återvinna framtidstron – utan att bli flummigt idealistiska?
Slutligen behöver Socialdemokraterna återvinna berättelsen om framtiden. Som en sann progressiv rörelse behöver partiet visa att alla de reformer och alla de investeringar som görs faktiskt syftar till att skapa ett bättre samhälle – för alla. Just denna vision eller inriktning behöver dock definieras bättre. För att citera en tidigare partiledare: vi har varit duktiga på att tala om att alla ska med, men vi har glömt att tala om vart vi ska.
Socialdemokraterna har i allt för hög utsträckning tappat förmågan att visualisera det samhälle man vill uppnå. Blicken har allt för ofta varit fäst vid nästa budget, nästa begränsade reform och nästa styrning av myndigheten. Det är inte fel. Gråsossen behövs för att kunna ta ansvar och styra landet. Men om partiet lyckas kombinera ansvaret och regeringsdugligheten med en förmåga att formulera nya visioner, så kommer många fler väljare att upptäcka och kunna engagera sig i politiken.
Hur ser arbetslivet ut 2030, när digitalisering, robotisering och automatisering har ersatt ännu fler monotona och slitsamma jobb? Kan vi se fram emot en angenäm arbetstidsdiskussion utifrån en ökad produktivitet men minskat behov av mänsklig arbetskraft? Eller kommer nya mer kunskapsintensiva och mellan mänskliga jobb att växa fram?
Och hur ser en skola ut där inte vare sig plånbok, bostadssegregation eller olika kommersiella eller religiösa intressen får styra? Kan Socialdemokraterna bidra till att sätta skolan mitt i byn igen – i hur vi värderar och prioriterar våra gemensamma resurser? Kan skolan bli den där riktigt starka katalysatorn för barns och ungdomars inneboende kraft och drömmar, som gör att Sverige återigen blir en kunskapsnation i världsklass – för alla?
Det finns ett sug och en längtan efter den här typen av visionär politik – som samtidigt inte förlorar fotfästet och blir flummig. En realistisk och trovärdig visionär attityd kan göra att fler återfår förtroendet för socialdemokratisk politik. Det skulle betyda mycket för alla som längtar efter att dessa dystra år kan ersättas av en tid av mer framtidstro och framtidshopp.
