Igår framförde Folkpartiet en gammal käpphäst i den skolpolitiska debatten, nämligen den om ordningsomdömen eller som det har kommit att kallas i den allmänna debatten: ordningsbetyg. Förslaget har varit uppe ett antal gånger sedan 2006 och kritiseras av såväl lärarnas riksförbund som lärarförbundet. Men ordning och reda är en viktig del av lärandet och det finns fog för utbildningsminister Jan Björklunds invändning att det framförallt är svaga elever som missgynnas i en stökig klass där de inte hinner få den hjälp de behöver. Samtidigt är frågan om barn verkligen blir lugnare därför att det skrivs in i betygen att de är stökiga.
Folkpartiets nya förslag är något mjukare än det från 2006 och innebär två förändringar, dels att skolor frivilligt kan införa ordningsbetyget men också att betyget inte ska följa med i slutbetyget. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén invänder att i praktiken kommer det ändå bli obligatoriskt eftersom få skolledningar vågar avstå en sådan här reform eftersom det riskerar att stämpla deras skolor som stökiga och därmed minska elevunderlaget. När det gäller den andra förändringen, att inte ha med ordningsbetyg i slutbetyget, så är tanken att detta minskar risken för stigmatisering av elever som får ett dåligt omdöme i tidig ålder. Detta är en bra förändring av förslaget i och med att barns nivå av mognad och förmåga att hålla sig lugna varierar kraftigt från individ till individ, därmed kan en permanent stämpling i slutbetyget vara förödande.
Trots detta så är ordningsbetyg tveksamma ur funktionell synvinkel och nästa all forskning tyder på att de som framförallt sporras att prestera bättre vid ordningsbetyg är de elever som redan idag gör bra ifrån sig. Det betyder att de som skulle behöva extra hjälp i klassrummet inte påverkas nämnvärt av reformen. Dessutom får de redan administrativt tyngda lärarna ytterligare en uppgift på sitt bord då de ska betygsätta ordning och reda. För hur betygsätter man rättvist något så subjektivt som uppförande? Hur avgörs gott uppförande och vad händer exempelvis om det är dålig personkemi mellan en lärare och elev som gör att de helt enkelt inte kommer överens? Nog vore det orimligt av oss att tro att en lärare kan bortse från sina egna preferenser och helt neutralt betygsätta hur ordningsam en elev är. Det är därför krav vi inte heller bör ställa på lärarna.
Men om nu svenska skolor trots allt är ovanligt stökiga enligt internationella jämförelser och att lugn och ro är en viktig beståndsdel för inlärning vad kan vi då göra åt det hela? Att elever får lära sig att räcka upp handen, vänta på sin tur att prata, läsa i lugn och ro och ges tydliga gränser är trots allt viktiga delar i uppfostran och nödvändigt för att bli vuxen.
Ett intressant förslag för att komma åt oron är det som Aftonbladets ledarskribent Somar Al Naher skriver om och som hon benämner ”totalskolan”. Totalskolan går ut på att skolan tar ansvar för hela skoldagen, från frukost på morgonen till läxläsning och fritidsaktiviteter efter avslutad skoldag. Detta i kombination med det finska exemplet där fler utbildade specialpedagoger omedelbart sätts in när en elev kommer på glid är förslag som angriper orsaken till ett barns oro snarare än konsekvensen av den. Totalskolan har också testats i svenska skolor och gett bra resultat. Det är en reform som borde övervägas av nästa regering för att undvika att enda svaret på en orolig skolklass är att utsätta eleverna för en godtycklig utvärdering som ytterligare sänker de svagaste barnens självkänsla.
Magnus Nilsson, utredare Tankesmedjan Tiden