Tiden går fort när man har roligt. 20 år har gått, sedan den där söndagen i november 1994, då över 5,4 miljoner svenskar tog sig till en röstlokal för att avgöra om Sverige skulle ansöka om medlemskap i Europeiska Unionen.
I månader hade ställningskriget pågått mellan ja- respektive nej-sidan. En del argument kom med högt tonläge; en och annan fan målades på väggen. En del trodde att jämställdheten skulle försämras, att hemlighetsmakeriet skulle bre ut sig och att det nu var slutsnusat. Andra trodde istället att vi skulle bli både politiskt och ekonomiskt akterseglade om vi inte gick med (och visst lät det sympatiskt att få köpa med sig några flaskor vin extra vid utlandsresan).
Men tiden innan folkomröstningen var också – och främst – en tid för folkbildning. I bibliotek, skolor,samlingslokaler och hemma vid köksbord lästes det på om Kol- och Stålunionen, subsidiaritetsprincipen och rollfördelning mellan institutioner. Ett helt folk engagerat i utbildning och samtal – en mäktig känsla av demokrati och gemenskap som nog bara en folkomröstning kan ge.
Med ett valdeltagande på 83,3 procent, röstade 52,3 procent för ett medlemskap och 46,8 mot. I söder och särskilt i norr, var man mer skeptiskt till anslutning än i mellersta Sverige. I storstad mer positiv än i småstad. I välbärgade områden var man mer angelägen om medlemskap än andra. Så hur roligt har vi då haft det under två decennier i EU? Det är förstås svårt att veta riktigt, eftersom vi inte känner alternativet och det dessutom har kommit en rejäl finansiell och realekonomisk kris i vägen för senare års utveckling.
Det första decenniet präglades i stor utsträckning av fokus på hållbar utveckling inom miljö, ekonomi och sysselsättning. Gemensamma strategier på EU-nivå trillade ner för konkreta beslut och åtaganden på nationell och regional nivå inom Lissabonprocessen och den sociala dialogen. Just samtalen och öppenheten mellan politiken, facket och arbetsgivarna var ett sätt att förankra idéer,och ge beslut legitimitet.
EUs politiska färdriktning har svängt från rött till blått under vägen. Den sociala dialogen har börjat bli en skön skröna att dra för EU-intresserade ungdomar, om hur det brukade vara. Den inre marknaden, fri konkurrens och fokus på företagens villkor har prioriterats. Därtill har Lex Laval solkat feststämningen för löntagarsidan. Facket och Socialdemokraterna upplever att den fria rörligheten inom EU har utnyttjas för att pressa ner löner och arbetsvillkor.
Lågkonjunkturen har också tärt på medborgarnas förtroende och tålamod med Europasamarbetet. Eller, en gissning är att det nog inte är själva samarbetet som ifrågasätts utan kanske mest de konsekvenser som svag konjunktur och felsynkad politik har på medborgarnas levnadsvillkor. För frågan om medlemskap har i Sverige kommit att bli en icke-fråga. Nu handlar det inte om vi ska vara med eller inte utan vilken inriktning man vill se på den gemensamma politiken inom EU. Till viss del cirkulerar fortfarande diskussionen kring vad vi får ut av EU. Men i större utsträckning har diskussionen kommit att handla om vad vi kan göra tillsammans med våra EU-grannar. Perspektivet har vänt.
Kommissionen har insett att det behövs en expansiv politik som blåser liv i den ekonomiska utvecklingen och att stora åtstramningar tvärtom kväver den. Generaldirektoratet för sysselsättning har börjat följa och analysera den ekonomiska och sociala utvecklingen inom unionen. Det är en viktig signal om att den sociala standarden för EUs medborgare spelar roll. Inom facket och vänstern jobbar man nu för att införa ett så kallat socialt protokoll i EU-fördraget som ska tydliggöra att fackliga rättigheter inte ska vara underordnade ekonomiska friheter. Det finns hopp om framtidens EU-inriktning.
