I spåren av de radikala islamisternas framgångar i Irak har Storbritanniens premiärminister David Cameron lagt fram ett nytt program för att hantera hotet från terrorister.
En punkt är att sätta åt de brittiska medborgare som stridit för Isis i Irak. Enligt uppgift rör det sig just nu om cirka 500 personer. En av åtgärderna för att skulle vara att ge polisen större befogenheter att stoppa dem från att återvända till sitt hemland.
Det har riktats befogad kritik mot Camerons förslag. Inte minst för att det i praktiken skulle bli en omvänd bevisbörda. De som får sina pass beslagtagna, i praktiken sitt medborgarskap tillfälligt annullerat, måste själva bevisa sin oskuld. Enligt internationell rätt är det inte tillåtet att göra människor statslösa på det viset. Men det är det också ett klassiskt exempel på omvänd bevisbörda och åtgärden skulle i så fall bryta mot en fundamental del av rättssäkerhetens principer: att den som anklagas för något är oskyldig tills motsatsen bevisats.
På juridiksvenska kallas det för en ”oskyldighetspresumtion”, stadfäst i svensk lag liksom i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Den som börjar rucka på den principen ställer sig på ett sluttande plan mot den bottenlösa rättsosäkerheten.
Tyvärr kommer just den sortens förslag ofta upp när det handlar om frågor som väcker starka känslor, rädsla och vrede. Som terrorism. Eller grova våldsbrott, där det då och då förekommer argument som går ut på samma sak; att det ska vara upp till den anklagade att bevisa sin oskuld.
Att man argumenterar för en ”oskyldighetspresumtion” betyder inte att frågan om de som nu reser ut för att kriga för den islamska staten i Irak är oviktig. På flera sätt är det både djupt oroande, och ett misslyckande för Västvärlden, att så många unga män (oftast män) väljer att resa ned och riskera sina egna liv för en totalt extrem ideologi och en fundamentalistisk rörelse som just nu begår grova brott mot mänskligheten. I sin nyligen publicerade rapport om läget i Irak skrev Amnesty att ”IS utför avskyvärda brott och har förändrat landsbygden i Sinjar till ett blodindränkt dödens fält i sin brutala kampanj för att utplåna alla spår av icke-araber och icke-sunnimuslimer.”
Och trots att omvärlden är fullt medveten om vad som pågår är den i huvudsak oförmögen att agera, på samma sätt som inför kriget i Syrien. FN har inte kraften eftersom säkerhetsrådet inte skulle uppnå enighet om ett gemensamt militärt ingripande.
Men ett system som riskerar att döma oskyldiga till statslöshet (tillfällig eller permanent) och utanförskap är inte svaret på dessa problem. Det är viktigt att ha i åtanke även för svenska politiker. De flesta riksdagspartier verkar överens om att göra det olagligt för svenska medborgare att strida i Irak eller andra liknande konflikter. Det är en rimlig tanke, men bara om systemet förblir totalt rättssäkert och i enlighet med svensk rättspraxis. Det finns redan allt för många exempel på att den satts åt sidan i kampen mot terrorismen.
Jesper Bengtsson
