Svenska skolan är dömd att misslyckas så länge vi fortsätter gå i gamla fotspår och inte blir mer innovativa i undervisningen.
När de rika ländernas organisation, OECD lanserade sin PISA-undersökning var det ingen som kunde ana hur stort genomslag den skulle få i den politiska debatten i Sverige. Som en följd av de resultat vi sett i de senaste undersökningarna talar vi i dag om mer disciplin i klassrummet och betyg från tidig ålder.
Man kan säga mycket om PISA och huruvida det är ett bra mätverktyg för den svenska skolan. Många kan dock vara överens om att det ensamt inte får definiera vad som är bra och dåligt i skolan. Skolkrisen beror inte enbart på sämre lärare eller mindre disciplin i klassrummet. Mycket av problemen ligger snarare i att vi är för konservativa. Istället för att tänka nytt, faller vi tillbaka på regler och lösningar som kom till för flera decennier sedan.
Efter åtta år av alliansstyre och en försvagad skola, är det inget som talar för att betyg från årskurs fyra ska lösa problemen med ojämlikhet i skolan. I synnerhet som man under samma period sänkte betygsåldern från årskurs åtta till sex. Det finns heller inget som talar för att ökad rapportering och tillsyn förbättrar skolan.
Lösningen på de problem skolan upplever handlar om att finna nya metoder.
Studerar vi vårt grannland Finland, som toppar PISA-undersökningarna, existerar det till exempel inte någon myndighet likt Skolinspektionen. Sverige inrättade sin 2008. Att man ”inspekterar” undervisning och lärarnas sätt att lära ut anses i Finland snarare som en skymf mot läraryrket. Det begränsar lärarnas utrymme och underminerar deras ställning som just lärare.
Kanske är detta vad Sverige behöver. Mer utrymme för lärarna att göra vad de tror är bäst för eleven. Inte vad som är bäst för en själv och den rapport som sedan kommer från skolinspektionen.
Ett annat exempel kommer (kanske något överraskande) från ett land som ligger mycket längre bort. Afghanistan. År 2003 lanserade FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Unesco, ERCTV-projektet i Afghanistan. Landet som länge präglats av politisk instabilitet, brist på infrastruktur och traditioner, var i behov av snabba och enkla lösningar inom utbildningsområdet. Lösningen blev att via radio och tv inrätta distansutbildningar. Tack vare detta program har fler barn på landsbygden, speciellt unga flickor, fått utbildning.
Varför nämner jag detta? För att svensk undervisningen baseras främst på katederundervisning och närvaroplikt. Politiker har därför väldigt svårt att se hemundervisning via distansutbildningar som en lösning för att motverka exempelvis skolk.
Även om Afghanistan ligger långt ifrån oss i många avseenden behöver det inte betyda att vi ska avstå från att tänka nytt. Svenska skolan är dömd att misslyckas så länge vi fortsätter gå i gamla fotspår och inte blir mer innovativa i vår undervisning. Istället riskerar vi till att falla tillbaka i gamla mönster.
Sirin Kara, utredare, Tankesmedjan Tiden
