I år är det 50 år sedan löparna Tommie Smith och John Carlos stod på prispallen i OS i Mexiko, barfota och med var sin svart handske. Med nedböjda huvuden sträckte de en näve i luften samtidigt som USA:s nationalsång spelades. Den gesten är starkt förknippad med Black Power-rörelsen, och handlingen har beskrivits som ett av idrottshistoriens mest laddade ögonblick.
Smiths och Carlos manifestation ledde i sig inte till några omedelbara konkreta förändringar för svarta i USA. De största direkta följderna var tvärtom att deras egna karriärer i princip tog slut efter den. Men protesten hade stor betydelse för många som deltog i den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Idrottarna gav pepp och inspiration långt utanför idrottsrörelsen. Med sin tysta manifestation visade de att kampen i allra högsta grad fortsätter, trots de stora förlusterna som morden på Martin Luther King samma år och Malcom X innan dess innebar för den antirasistiska rörelsen i USA.
En nutida parallell är Colin Kaepernik, den amerikanska fotbollsspelaren som protesterade mot rasismen i dagens USA genom att gå ner på ett knä i stället för att stå inför varje matchstart när nationalsången spelades. Kaepernik ville med sin manifestation protestera mot alla dödsskjutningar av framför allt svarta män som polisen i USA begår, samt de andra orättvisor som fortfarande i högsta grad drabbar African Americans i USA. Hans agerande följdes av en starkt polariserad debatt som även president Trump deltog i. Vissa menar att Kaepernik fyllde ett tomrum och tog på sig en moralisk ledartröja i kampen mot rasismen som president Obama aldrig fullt ut tog under sin tid i Vita huset.
Även Kaeperniks karriär drabbades hårt. Han har inte fått spela en enda professionell fotbollsmatch sedan 2017. Däremot har han blivit rik, genom sponsoravtal med storföretag som sett stort marknadsvärde i att lyfta kända idrottsmän som tar politisk ställning för minoriteter och den kamp de driver. Problemet är att priset för att ta ställning oftast är för stort för atleter som ser idrotten som enda sättet att göra en klassresa.
Uppmärksamheten av en protest innebär inflytande. För att det ska bestå även när trenden är över gäller det inte bara att synas som ansiktet utåt för ett storföretag, utan att också ta plats där besluten tas.
Den Svarta rörelsens problem, internationellt men även nationellt i länder som USA och Sverige, är att den sedan 1968 (vid sidan av Nelson Mandela) har saknat en tydlig ledargestalt som kan ena och vägleda. En konsekvens av bristen på svarta politiker som vågar ta tydlit ställning för svartas rättigheter är att många söker efter ledare i andra sammanhang, såsom i idrotten. Men då måste vi vara realistiska i våra förväntningar och ha förståelse för de risker som svarta atleter utsätter sig för. För den som tar tydlig ställning för svartas situation blir tyvärr sällan långvarig, varken inom politiken eller idrotten. Ansvaret för att ändra på det ligger hos de dominerande maktstrukturer som utövar det direkta eller indirekta åsiktsförtrycket. För man kan inte först säga sig stå för alla människors lika värde, och sedan straffa den som protesterar mot strukturell rasism.
Solange Olame Bayibsa
är projektledare inom civilsamhället
