Att gå från en tanke eller idé till att formulera konkreta politiska förslag kan vara en krokig process. Inte sällan står andras visioner och åsikter i vägen. Hur går man till väga för att omvandla politiska visioner om jämlikhet till skarpa reformer? Tiden har pratat med Per Molander, ordförande för regeringens jämlikhetskommission.
Per Molander har – inte minst som författare till Ojämlikhetens anatomi och Condorcets misstag – Hotet mot staten och demokratin– kallats för ”en essäist och tänkare av yppersta klass” av Stefan Jonsson från Dagens Nyheter och ”en glimrande essäist som skriver böcker om filosofi” av Ida Ölmedal från Expressen. I somras blev han vald till ordförande i regeringens jämlikhetskommission.
I Condorcets misstag – hotet mot staten och demokratin förklarar Molander att den franska upplysningsfilosofen Condorcets ideal var ett samhälle där rationella individer i ett sakligt, jämlikt och demokratiskt samtal söker sig fram till lösningar som är allmänt accepterade.
– Han trodde att när mänskligheten väl hade skakat av sig oket från den gamla regimens andliga och materiella förtryck, så skulle det nya samhället upprätthålla sig själv av egen kraft. Vi kan konstatera att vi hargenomfört vad Condorcet argumenterade för: allmän och lika rösträtt, allmän obligatorisk grundutbildning, socialförsäkringar, med mera. Och att vi ändå har problem, säger Per Molander. Molander berättar att förklaringen är att de egenskaper som Condorcet förutsatte – rationalitet och sanningssökande – inte alltid finns naturligt hos människan.
– Kunskapstillväxt genom forskninggår till så att man hela tiden ifrågasätter de föreställningar man har om hur världen fungerar och aktivt söker upp situationer i vilka olika hypoteseroch teorier kan prövas mot varandra. I vardagslivet fungerar vi tvärtom;
vi söker hela tiden bekräftelse på de föreställningar vi bär på och tenderar att stöta bort information som inte stämmer med dem. Den som arbetar utifrån upplysningens ideal arbetar alltså hela tiden i motvind, säger Molander.
För allmänheten kan det verka komplicerat att reda ut hur vi ska uppnå ökadjämlikhet i samhället. I det större perspektivet handlar det om att formulera politiska förslag som präglas av den grundläggande värderingen: jämlikhet. Dessa reformer ska sedan efterlevas genom lagar och regler. Per Molander förklarar att processen består av väl förankrade förslag och godarelationer med politiker och experter.
– För att politiska reformer ska kunna lyckas krävs att ett antal villkor är uppfyllda. Förslagen måste vara väl underbyggda, det vill säga att de så långt möjligt ska kunna byggas under med forskning och kvalificerad utredning. De måste också förankras bland politiska beslutsfattare, vilket dels kräver tid och ett någorlunda intensivt umgänge mellan politiker och experter, dels att förslagen kommer vid rätt tidpunkt, så att det finns en efterfrågan i politikerkretsen. Man talar ibland om fönster, window of opportunity, säger Molander. Trots attSverige är ett av världens mest jämlikaländer tillsatte den rödgröna regeringen strax före valet en jämlikhetskommission för att främja arbetet med att motverka ojämlikhet. PerMolander utsågs till ordförande och slutrapporten ska presenteras våren 2020.
Begreppet jämlikhet har olika betydelse för olika personer och tanketraditioner. Det kan vara svårt att definiera vad jämlikhet innebär och sedan omvandla det till en statlig utredning. Enligt Per Molander handlar det om att reda ut begreppet först och sedan sortera de skillnader i levnadsvillkor som uppfattas som legitima och de som inte gör det, för att försöka hitta botemedel mot de senare.
För att se jämlikhetsfaktorer i ett land måste motsatsen till jämlikhet förstås. Gini-koefficienten är ett av de mer välkända sätten att mäta ojämlikhet. Den används för att mäta inkomstspridningen i ett land. Molander påpekar dock att ojämlikhet kan mätas i andra former än bara inkomst- och förmögenhetsbaserade mått.
– Diskussioner om ojämlikhet tenderar att handla om inkomster och förmögenheter, men det råder naturligtvis ojämlikhet i en mängd andra avseenden – utbildning, hälsa, politiskaresurser och annat. För inkomster ochförmögenheter finns ett antal etablerade mått. Man kan jämföra inkomsterna hos de högst avlönade 10 procenten med medelinkomsten eller med lönen för de lägst avlönade 10 procenten. Gini-koefficienten är ett annat mått som kan sägas mäta den genomsnittliga inkomstskillnaden mellan två slumpmässigt valda individer i befolkningen, säger han.
Molander förklarar att ojämlikhet när det gäller hälsa kan mätas med förväntad livslängd vid födseln eller vid 30 års ålder, överlevnadssannolikhet vid olika sjukdomsfall, och så vidare. Skillnader i utbildning mäts normalt med antalet utbildningsår eller med tester av faktiska färdigheter.OECD:s välkända Pisaundersökning innehåller mått på såväl kunskapsresultat som likvärdighet inom skolan. När det gäller just skolan, så har kunskapsresultaten börjat vända uppåt,medan jämlikheten minskar.
Ojämlikheten ökar också i Sverige generellt, enligt statistik som scbtagit fram. Per Molander berättar att det beror på politiken.
– Skatte- och transfereringssystemet omfördelar mindre än det tidigaregjorde. Andra faktorer som utrikeshandel och demografi har spelat en lite större roll för de nordiska ländernas utveckling, säger han. En annan faktor som har betydelse för att ojämlikheten ökar är att det marknadsstyrda samhället växer och att fördelningspolitiken inte finns där på sammasätt som tidigare – som motpol för att bromsa upp dess effekter. Samhällets förändringar styr ojämlikhetens anatomi enligt honom.
– Marknadsliknande lösningar tillämpas i dag inom många områden,trots att förutsättningarna egentligen inte föreligger. Vi har fått hybridlösningar som ofta förenar de sämsta egenskaperna hos de ingående komponenterna. Jag utvecklade det i min rapport till Eso: Dags för omprövning, säger Molander.
Arbetet för ett jämlikt Sverige beror på hur invånarna eftersträvar det som läggs fram i riksdagen. Per Molander återkopplar till Condorcets misstag: att inte inse att det inte faller sig naturligt för många människor att hålla sig till sanningssökandet – trots allmän lika rösträtt, socialförsäkringar och andra reformidéer sprungna ur upplysningen och den franska revolutionen.Det räcker att titta på den politiska utvecklingen, kvalitetsförsämringen i skolan och andra tecken i tiden.
Vi lever i en komplex tid, där åsikter radikaliseras och demokratins processer sällan tillåts ta tid. På frågan om vad som är mest komplicerat med att försvara demokratin och samtidigt få människor att engagera sig svarar Per något som sammanfattar hela vår stressade samtid:
– Ifrågasättande av egna föreställningar och aktivt sanningssökande är inte naturliga egenskaper hos oss. De är inlärda och måste hela tiden underhållas och stödjas. Arbete inom politik, fack och andra delar av civilsamhället tar tid och måste konkurrera med annat som gör anspråk på vår tidsbudget.
Text: Ängelina Ahlén
är journaliststuderande
